Kanske finns “kulturkriget” och “wokevänstern” mest hos dem som säger sig bekämpa dem?
Två intressanta inspel från progressiva debattörer berör mig i tankarna just nu.
Den ena är en läsvärd text i DN från Myra Åhbäck Öhman, på temat hur mycket porrhjärna den nya högern egentligen har? Speciellt den här meningen:
Den andra, är från välrenomerade Aftonbladet- och ETC-skribenten Signe Krantz. Hon svarade så här på en post jag gjorde på bluesky, om en för SD antagligen ofördelaktig bild för dem:
Notera särskilt den sista. Det är alltså SD - obeaktat vem eller vilka personer som är i bild - som vill använda ord som “kulturkrig”, “identitet” och “woke”.
Det enda gångerna man hör såna tongångar från vänster handlar det om att det är dåligt. När exempelvis när Lawen Redar (S) säger att “det är väldigt lite woke” i (S) program. Eller när Nooshi Dadgostar (V) ägnar en hel artikel åt att förklara att hon inte kan komma ifrån materiella orättvisor om hon definierar sig som en man från överklassen. Som om nån trodde det?
Jag tänker på det, efter kränktheten som kom när jag skrev en artikel i Rörelsen för lite över en vecka sen. Jag får nog be Rörelsen att fakturera SD:s trollfabrik för trafiken? 477 kommentarer. Men typ ingen som faktiskt hade läst artikeln. Bara rubriken och ingressen.
Och blev jättekränkta över den.
Någon skrev ju faktiskt ‘CIS-man’ i en ingress. Nu känner jag mig helt ifrågasatt.
Sammanfattar väl ungefär reaktionerna. Jag är rädd för att det här ska tolkas som nån riktig folkopinion. Snarare än som en “folkstorm” via delningar i deras facebookgrupper. Att politiken anpassar sig efter det.
En “marxistisk materialistisk” vänstergubbe skrev t.o.m. tre nästan c-uppsatslånga inlägg på facebook (t.o.m. med akademiska referenser!) om "den urbana, progressiva woke-kodade vänstermiljön", som han är emot. Han skrev också att "Identitetspolitiken, i bred mening, erbjuder en genväg. Den kräver inte att man förstår termodynamik, demografi, kapitalflöden, institutionell tröghet eller ekosystemens återkopplingar."
Väldigt många ord för att säga att man vill hålla föreläsning om sitt gubbgenius och på nåt konstigt metafysiskt sätt känner sig hotad (eller kanske kastrerad) av ord i en rubrik. Utan att ens ha läst min text. Som var helt renons på det han och många andra kallar identitetspolitik. Utan handlade om just det, att ingen är en sån stereotyp.
Vad är ens “kulturkriget”? Vad är “wokevänstern”? Har jag träffat dem eller sett detta i verkligheten? För mig verkar det mer handla om att blotta erkännandet av andras giltighet gör att det känns jobbigt och osäkert hos vissa (läs = främst, men inte alltid, etniskt svenska snubbiga snubbar) som för ett ögonblick inte får stå i centrum.
En av anledningarna till att jag inte dömer folk så hårt enbart på vad de röstar på, är jag är ganska säker på att de här fenomenen präglar hela samhället. Samma snubbsnubbar som bara måste stå i centrum finns också till vänster. Jag är helt övertygad om att dessas dominans i vänstermedia direkt korrelerar med alla personporträtt på högerextremister i samma medier.
Men det får man väl inte säga längre? Då är man väl identitetspolitiker? :(
Jag vet inte hur länge man räknas som “avhoppare” och är inte sugen på att när jag försattes i ett hjälplöst tillstånd som nästan barn ska definiera mig hela livet? Jag röstade på SD senast för 12 år sen. Snart har halva livet gått sen dess. SD känns jättetungt nu och som ett hot mot vår liberala demokrati, men det kändes inte som det då. Det var det jag försökte förklara. Det är ju bara normalt. För en mycket större andel av svenskarna, än för oss som tycker att deras politik är ett hot mot vår demokrati.
Jag har haft nog med att jobba med min terapeut om att tänka i termer av “inte okej”, “övergrepp” och “grooming” sen dess, för att behöva nåt livsomvälvande uppvaknande i livet som ska förklara varför jag inte är dum i huvudet. (förhoppningsvis…)
Livsomvälvande är det dock för den digitala kränktheten, och det är det som känns så läskigt med “svärjevännerna”. De är inte som när jag var ungdomsförbundare och kom från KDU och det fanns några från SSU och vi hade trevligt och roligt ihop - alla var vi ju “team democracy”. Alla var vi delaktiga i samma sorts demokratiska anda och strukturer. SD har förstört den här trivseln som fanns i politiken, i det demokratiska samtalet.
Jag skulle nog våga gissa att mycket av det har att göra att många sitter framför internet och inte har nåt vettigare att göra om dagarna. Här finns definitivt anledning att fundera på vad som händer när samhället retirerar från ensamma människor.
Jag kan vara självkritisk - jag sitter mycket på Bluesky. Det är ju som twitter, som jag halvt bodde på under 10-talet, fast bara för oss som är “goda”. Att jag använder ett ord som “cis-man” utan att tänka på det, i en ingress som jag inte ens satte, kan säkert härledas till att vi lever i olika bubblor.
Att andra upplever tre bokstäver som en “civilisationskollaps” beror däremot på deras. Skillnaden är att min bubbla inte styr svensk samhällsdebatt just nu.
Deras gör det.