Man kan säga mycket om NATO-dealen som presenterades i Vilnius. B.la. är jag väldigt nyfiken på det här med att Sverige nu har förbundit sig att bekämpa en organisation kallad "FETÖ", Gülenrörelsen, vars själva existens egentligen inte påtalats av nån annan än Erdoganregeringen. Jag är egentligen positiv till möjligheten att förbjuda terrororganisationer (läs: NMR och dylikt) men hur ska vi göra för att hindra nån i Sverige från att lyssna på en imam som sitter i en källare i USA nånstans, utan att trampa över varenda grundsats i den liberala demokratins rättsstat vi kan tänka oss?
Detta skrivet i förbigående. Den delen av överenskommelsen som kanske stack i ögonen mest, att Sverige ska hjälpa Turkiet att bli med i EU, är egentligen nåt jag skulle kunna se på positivt. Förutom att det förmodligen kommer 20 år för sent, tyvärr.
Så länge jag kan minnas har Turken varit en symbol för "Den Andre", bland svennebanan. Vita svenskars behov av exotifierande njutning har tillfredsställts av lustiga karaktärer som "Laserturken", "Knullturken", "Skogsturken" etc. den sistnämnda räknas t.o.m. som svenskt kulturarv. "Turken" får gärna baka pizza eller laga en kebab åt svennen, men blir aldrig en i gänget riktigt, som en av arketyperna för Den Andre.
Men Turkiet är faktiskt en del av Europa. På gott och ont, precis som Spanien, Frankrike, Storbritanien, Tyskland, Ryssland och alla andra länder som gjort en väldigt massa hemska saker. Men som också bidragit till vår gemensamma historia och kulturarv. Man har inspirerats av varandra och bidragit till en gemensam utveckling. Turkiet är inte på nåt sätt annorlunda bara för att de flesta där är muslimer. Snarare är den gängse bilden av "Turken" ganska intressant eftersom så många turkar har europeiskt ursprung, som ett exempel på hur man lyckats skapa en bild av "Den Andre" som raderat den muslimska dimensionen i Europas kulturarv.
Nåt som gång på gång känns som ett skriande behov i politiken är behovet av att studera mer historia. Det finns en berättelse om muslimer i Europa som nästan är helt bortglömd, som kan vara värd att lyfta fram i en tid där det är väldigt populärt att tänka på historien som ett dataspel där "Vi" (européer) har kämpat mot "Dem" (muslimer) i årtusenden. När det Osmanska riket retirerade till den del av Europa som nu är en del av Turkiet under sent 1800-tal/tidigt 1900-tal innebar det också att den inhemska muslimska befolkningen fick fly. Det handlar om uppemot tio miljoner flyktingar, och många därtill som inte lyckades göra det utan strök med, i nationalismens första tidevarv.
En bortglömd del av den här berättelsen är att uppemot en tredjedel av de som bor i Turkiet är ättlingar till dessa muslimska européer. Det här är ett av Europas största folkmord som numera verkar vara tämligen bortglömt. Det finns bara en historia om alla länder som Serbien som under den första nationalistiska yran slog sig fria från vad som säkert absolut på många sätt var ett orättfärdigt utländskt förtryck, men inte en om alla som inte passade in och fick lida som en konsekvens av det.
Bulgarien hade varit en del av det Osmanska riket sedan 1300-talet, alltså ungefär sen den tiden det ens började finnas en stat i Sverige att tala om. Av folkgruppen Pomak (bulgariska muslimer, alltså inte turkbulgarer) som en gång utgjorde uppåt 40% av nuvarande Bulgariens befolkning lever två och en halv miljon i Turkiet och mindre än en kvarts miljon i Bulgarien. Det är en påminnelse om hur artificiell den moderna nationalismen egentligen är. Det finns egentligen inga “naturliga” gränser man kan rita nånstans för att separera folk och folk, så att alla blir glada och nöjda och slipper de där som är läskiga och annorlunda.
Europas inhemska muslimers öde är nåt som även påminner om att vissa länders nationalism (till exempel serbisk) lite som den dagsaktuella ryska har förhållandevis mer av en genocidal och imperialistisk intention inbyggd i sig, som inte bara kräver att få bli fri från utländskt herravälde utan att dessutom “återta” och etniskt rensa områden där det bor folk som inte passar in i den nationella önskedrömmen. Kanske är den största anledningen att inhemska muslimska befolkningar finns kvar i Bosnien och i Sandžak i södra Serbien att de områdena blev ockuperade av Österrike-Ungern, ett multietniskt imperium som inte drevs av samma etniska folkmordschauvinism?
Vore de inrikespolitiska förhållandena i Turkiet annorlunda skulle ett medlemskap bl.a. kunna stärka islam som en naturlig del av Europas kulturhistoria enda sen tidig medeltid, och kanske motverka bilden av "Turken" som den evige "Den Andre". I teorin skulle turkiskt EU-medlemskap kunna befästa muslimers naturliga plats som en del av Europas kulturhistoria sen tidig medeltid, tillsammans med Albanien, Bosnien och Kosovo och de delar av exempelvis Serbien och Nordmakedonien där den inhemska muslimska befolkning överlevt utrensningarna. Eller nyansera bilden av muslimen som "den andre". Hur många vet idag att Osmanska riket, ett muslimskt kalifat, var det första landet i Europa att dekriminalisera homosexuella handlingar (1858)?
Problemet är förstås snarare de som styr i Turkiet idag och bristen på liberal demokrati och mänskliga rättigheter. Kanske var den utvecklingen oundviklig, kanske hade den kunnat bli annorlunda om inte EU-länderna behandlat den unga turkiska semi-demokratin annorlunda när jag var barn? EU var inte supertrevliga när det begav sig, på den tiden Turkiet rörde sig i en mer demokratisk riktning. Frankrike skulle t.o.m. ha folkomröstning innan de släppte in miljoner (ve och fasa!) muslimer i unionen. Ett förfarande som inte upprepats när det gällt andra nya medlemmar av EU-familjen som Kroatien, och som förefaller en smula ironiskt från en stat som själva koloniserat tiotals miljoner muslimer. Den styvmoderliga behandlingen av Turkiet påminner kanske till viss del om hur känslan av obehag mot muslimer varit en del av den allmänna diskursen här i väst så länge jag kan minnas, långt innan högerradikala partier som mer uttryckligen reflekterade detta obehag fick makten i många europeiska länder.
Just den moderna flyktingfrågan visar väl förövrigt hur intimt förbundna unionens och Turkiets öden är, på gott och ont. Det finns mycket att kritisera Turkiet för - kurdfrågan, oviljan att erkänna den genocidala intentionen mot armenier (som definitivt ingen nu levande turk är medskyldig till), blockaden mot Armenien idag. Europeiska länder brukar kunna erkänna sina historiska övergrepp och samma krav ska naturligtvis ställas på Turkiet. Men kanske är misslyckandet att bjuda in Turkiet till den stora europeiska familjen och därigenom ställa krav hela Europas förlust? Och kanske är det inte så konstigt att det blev så, med tanke på de strömningar som funnits, under hela min uppväxt?