“Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man”, står det i Havamal. Och nån dom vill jag inte heller fälla. Däremot är jag mycket imponerad över hur välvilligt tolkad den nyss döde påvens livsgärning blir i medierna.
Just nu rapporterar medierna om hur nyss avlidne påven Franciskus - bland troende i Sverige mera känd som Frasse - var progressiv och radikal. SVT sammanfattar hans livsgärning så här: “Som påve lyfte han bland annat frågor om ekonomisk ojämlikhet och klimatet.” Och det låter ju bra. Men jag tror inte att den välvilliga tolkningen av påven håller för en närmare titt, med en mera kritisk blick.
Det här började långt innan. Media hade hittat ett många gammalt klipp från när Frasse fortfarande var biskop i Argentina. Argentinarna skulle rösta om att tillåta samkönade äktenskap och Frasse hade uttalat sig om att de homosexuella redan hade partnerskap som gav dem juridiska rättigheter. Det här över ett decennium gamla klippet rapporterades sedan som om “påven erkänner partnerskap” och så väl Mark Levengood som Marcus Oscarsson la upp hyllningar som sa ungefär att katolska kyrkan långsamt går framåt.
Om de hade gjort samma sak när KD:s dåvarande partiledare Göran Hägglund argumenterade likadant här i Sverige när jag var ung, fast utan rolig hatt och vit klänning, får vi aldrig veta. För min del är jag mest irriterad på den här oförståelsen över vad den katolska kyrkan faktiskt är. Inte vad katoliker i allmänhet är - utan vad just den institutionen är.
Det är en så lång sträng av myter och legender och en världsåskådning som kommer därav, så att även om 99% av alla katoliker de facto begår dödssynder regelbundet (även helt vanliga heterosexuella hederliga vaniljnormies - genom att t.ex. hångla på en fest eller idka “självbefläkelse”) så går det liksom inte att bara ändra åsikt sådär, för det är liksom djupt rotad i en väldigt omodern syn på världen och Gud och människan som kanske är svår för icke-katoliker (eller ortodoxa) att förstå. Och många katoliker som egentligen inte alls lever så “moraliskt”, direkt, skulle inte för den sakens skull vilja reformera och ändra att det finns ett konservativt riktmärke i samhället som säger att kärnfamiljen är viktig och kommer från Gud. Och som katolik kan man ju gå och bikta sig om man begått en av dessa synder. Det vanligaste är att man festar på fredagen, biktar sig på lördagen, och går i högmässa på söndagen.
Jag tror att det är väldigt svårt - ja för att inte säga omöjligt att ändra katolska kyrkans syn på att sex för njutningens skull är fel. Alltifrån Mariakulten till otaliga helgonhistorier och mer eller mindre alla förebilder en troende katolik har, kretsar kring det. Möjligen kan det gå så långt som Frasse gjorde - att tycka lite synd om de där som är annorlunda och konstiga. Nåt vi i.o.f.s. fick lära oss när jag konverterade som 14-åring, då när Benediktus, “Benny”, var påve. Även på den tiden stod det i katekesen att man inte ska vara taskig mot sexuella avvikare, för alla har ju sitt kors att bära, och det känns väl som en ganska självklar klassiskt kristen utgångspunkt, att man inte dömer en person för det hen tänker eller känner. Väldigt mycket av katolska helgonlegender och även flera stycken i bibeln förstås, handlar om folk som har frestats att gå emot Guds vilja på olika sätt. Men ändå har valt att lyda Gud.
Så även om katolska kyrkan, inte minst här i Sverige, är en rekryteringsbas för extremhögern, så kommer man inte få en präst som säger att “nu ska vi gå och knacka bög här”. Det hindrar dock inte katolska kyrkan eller andra konservativa kristna institutioner att göra skada på andra sätt.
Det här med att Gud är emot att man har sex för att man bara är glada i varandra är inget som bara kommer från ingenstans och som man bara hux flux kan ändra åsikt om. Det är en konsekvens av att upprätthålla maktstrukturer - en naturlig ordning (skapelseordning) som kommer från Gud, enligt den katolska kyrkan.
Det är inte heller nån förvåning att ett av påvens sista möten i livet var med den amerikanske vicepresidenten J.B. Vance, ännu en som konverterat tack vare högerradikalismen. Och här i Sverige, liksom i motsvarigheter i andra stift och länder, har katolska kyrkan “folkrörelser” vars bloggar är fulla av konspirationsteorier och högerextrem propaganda (inte minst mot transpersoner, för att det är populärt just nu). Och precis som tidigare ledande företrädare i svensk högerextremism, som Cavefors och De Geer, blivit rekryterade ur den pyttelilla minoriteten svenskar som konverterat, är det inte konstigt att den förra chefredaktören för stiftets tidskrift är en permanent skribent på Nya Tider och bl.a. hyllar Bevara Sverige Svenskt.
Det här har, tyvärr, ideologiska orsaker: idéerna om alla människors lika värde är i opposition till den här “skapelseordningen”, som kommer från Gud. Frasse kan ha visat empati mot homosexuella och det kan säkert ha varit värt nåt för den som är förtryckt. Men fortfarande ordnar inte det några problem med den världsbild som ligger till grund för denna sympati. Det är mer som att klappa de avvikande och konstiga på huvudet. Det gäller dessutom inte för några “andra” avvikare, utöver när vissa katoliker lyssnar för att påven säger det.
Jag tror att den katolska kyrkan framöver kommer ha problem med att de flesta tröttnar och lämnar - inte minst “etniska” katoliker som får en frihet att söka sig nån annanstans för att grupptrycket minskar. Kvar och som bästa rekryteringsbas blir “Deus Vult”-killar, “tradwifes”, och andra som har ett andligt behov som så många andra, men som tyvärr tolkar det i konservativa och reaktionära termer, som ett sökande efter nåt genuint som skiljer sig från den “falska” världen.
Jag är aktiv i det exkatolska communityt och det som folk är allra mest arga för är förstås att de konstanta övergreppen från präster mot barn fortsatt. Övergrepp mot både pojkar och flickor. Och anledningen till detta handlar inte bara om prästerna och katolska kyrkan, utan om att hela det omgivande samhället har en attityd till sex som nåt man inte får prata om, och till inte minst kvinnor som förförerskor som förleder sina förövare i synd.
Frasse har precis som sina föregångare gömt och förlåtit de som begått övergrepp, och den här dubbelheten - med en i våra och även i katolikernas de facto liv extrem syn på sex och intimitet - kombinerat med att vara så förlåtande mot våldtäktsmän, är inte så konstig om man ser den katolska kyrkan som en representant för patriarkatet. En institution som har en ideologi där herren Gud, eller herren påven, biskopen, kungen, prästen eller pappan i familjen ska ha makt av naturen. Misstag som drabbar alla andra är ju en konsekvens av att vi inte har följt denna naturliga “skapelseordning” som Gud vill ha den.
Och Frasse hade också vissa tydliga trumpska drag, jag får väl fråga min fästmö om det är en kulturskillnad mellan våra länder eller om det bara helt enkelt handlar om att han var gubbsjuk. Han sa under sitt Sverigebesök att vissa män här i Sverige träffar utländska kvinnor för att svenska kvinnor är allt för viljestarka och självständiga. För honom kanske det är ett helt normalt sätt att skoja på - här framstår han mest som en reaktionär gubbe.
SVT rapporterar även om att kardinal Anders Arborelius - “Abbe” av de troende kallad - är en möjlig kandidat att efterträda Frasse. Det tror jag inte supermycket på, utan känns mest som ett stycke lokaltidningsjournalistik, om vi ska göra en svensk jämförelse. Men om katolska kyrkan skulle välja Abbe - farbrorn som tog upp mig i kyrkan i yngre tonåren - så får de nog en “moderat” katolik som är väldigt o-folklig. Hans röst är ganska speciell och ljus, och det är av den anledningen att Abbe från början levde som karmelitermunk, vilket mer eller mindre är det samma som att vara katolsk eremit (munkarna får prata med varandra en timme i veckan: på latin).
Abbe kan anses vara “moderat” eller “mittenorienterad” med katolska mått, men bara det borde väl påminna om hur långt ifrån den riktiga världen den katolska är. Det här drar jag fritt ur minnet eftersom jag inte hittar det just nu, men när Abbe blev sur på nån som han hade bråkat med om teologi, skrev han en lång text om att “djävulen måste älska” den här dåliga tonen. Man kan ju tänka sig hur en liknande text från en svenskkyrklig biskop hade tagits emot, om nu kardinal Abbe ska föreställa en moderat katolik.
Även om det var väldigt länge sen jag var katolik kan jag förstås också känna empati med nån som är död, och sympati för alla som är ledsna och tänker fina tankar om Frasse, för att han sagt nåt snällt. Jag är absolut inte för att man ska alienera katoliker som grupp, lika lite som några andra religiösa. Eftersom jag själv var aktivt religiös i tonåren så tror jag att religiösa är snudd på 100% som alla andra, och följer sina principer lika dåligt, och är lika nyck- och skrockfulla, som vilken svenneatiest som helst kan vara.
Däremot är jag helt på Italiens landsfader Garibaldis sida om att det vore bäst om Vatikanstaten fick bli ett museum. Om jag hade blivit nästa påve hade jag bett om ursäkt och sagt ungefär “tack för oss, nu lägger vi ner.” Individuella katoliker kan förstås vara bra, men jag tror inte att den katolska kyrkan, alltså den här patriarkala hierarkin med präster och sånt, någonsin kan bli någon progressiv kraft som hjälper oss framåt i mänsklighetens historia. Det kan inte ens en snäll påve som Frasse göra så mycket åt.