Jag minns väldigt tydligt när Sara Skyttedal hade fel.
Det var sommaren 2010 och jag var på KDU riksmöte i Västerås. Jag var sexton år. Riksmötesfilmen - alltså ungkdisarnas kongressfilm - bestod av att KDU Västerås matade änder till musiken från Bumbibjörnarna.
Gulle.
Sedan blev det tjafs om Västsahara. En snubbe som drev KDU:s inofficiella husorgan, Tradition & Fason, och jobbade åt partiledningen, ville skriva brev till kungen av Marocko. Någon ville lyfta Chiang Kai-sheks historiska insats mot kommunismen.
Ja, det var ingen brist på högerradikalt vidrigt grejs, om jag tänker efter, även om det inte ansågs “radikalt” på det sättet som typ nassar gör, utan passade i den majoritetssvenska normaliteten. Snyggingen som var soldat och på besök från israeliska Likud fick ett mottagande som jag minns som närmast erotiskt.
Det var en väldigt ungkådis helg, med andra ord.
Nån gång framåt kvällen höll den inte helt okända Sara Skyttedal utbildning i ideologi. Hon var nåt av en grand old lady för oss ungkådisar i Sthlm och dessutom kände jag henne lite grann privat från den katolska församlingen.
Jag var typ helt slut i huvudet, jag älskade att gå upp i talarstolen och tjafsa. Inte minst för att jag var irriterad på att på ungkådiskongress yrkar styrelsen besvarande (det är ungefär som att rösta “gult”) åt typ allt. Det verkade vara en praxis som utvidgats från att man alltid gjorde så med den årliga abortmotionen på KDU:s riksmöte (där jag röstade med majoriteten, dvs. goddag yxskaft-linjen), till lite allt möjligt. Jag hade kämpat emot.
Men en sak fastnade när Sara snackade om varför kapitalism och demokrati hörde ihop.
Som jag minns resonemanget hade kapitalistiska diktaturer som Sydkorea, Taiwan och Chile så småningom blivit demokratier nästan av egen kraft. Kapitalismen skapade valmöjligheter. Människor vande sig vid att välja. Till slut ville de välja politiker också.
Hon tyckte att demokratin var lite som en food court. Gillar du inte hamburgaren köper du thaimat. Gillar du inte regeringen röstar du på en annan. Det kändes rimligt.
Det är nästan det intressantaste med hela det minnet idag, för mig.
Inte för att jag vill hålla föreläsning om hur arbetarrörelsen/socialdemokratin gjorde Sverige till en demokrati. På ett sätt som inte påminde om en food court eller byggde på några “kristna värderingar”.
Utan att det lät så fullständigt självklart. Sån var tidsandan, när jag var ung.
USA hade befriat oss från nazismen och kommunismen och var i färd med att rädda oss från islamismen. Diktaturer föll. EU blev större. Kina var fortfarande en diktatur, ja, men Kina handlade med världen och blev rikare och då skulle väl de också mjukna så småningom. Typ bli sossar.
Alla skulle hit till friheten. Ja, det fanns tjafs på vägen, som Al-Qaida och Iran, Kim Jong Il, och så vidare. Men slutstationen var redan bestämd. Vi vilade alla tryggt i moder demokratis varma barm.
Jag tror det är svårt att förklara hur normal den föreställningen kändes om man blivit politiskt intresserad senare. I efterhand låter den nästan gullig.
Och det är väl det som känns så främmande när jag tänker tillbaka på den där kvällen i Västerås. Vi satt mitt i demokratin och trodde att den var en naturlag.
Jag hade jävla fel. Sara hade fel. Hela Sverige hade fel.
Tyvärr måste vi nog kavla upp armarna och kämpa för att behålla demokratin. Så kanske det blir när man bara tar den för given?