Det finns tydligen ett formulär för sånt här.
En “ond” som blir en “god” ska på nåt sätt “se ljuset”. Gärna nåt traumatiskt. Nåt som gjorde att man insåg hur fel allt var och gick därifrån som en ny människa.
Jag har försökt hitta min.
Den finns inte.
Det här är lite opraktiskt. Jag önskar att jag var mer som Heberlein som kunde skriva vad som helst. Och sen vad som helst en gång till, fast med annat innehåll. Tjejgissningen personifierad.
Men jag tillhör liksom inte den samhällsklassen. Och visst, en enkel googling på mitt namn visar att jag började mitt vuxna liv med att jobba åt SD. Tyvärr. Jag kan skriva hundra texter om dataspel, historia eller nåt annat som är roligare.
Men Google kommer liksom inte börja inte tänka: jaha, nu har han skrivit tillräckligt mycket om Heroes of Might and Magic, då glömmer vi det där andra.
Det är deprimerande. Men samtidigt. Fan vad ovärdigt det måste vara att göra göra karriär på att vara före detta nånting? Ovärdigt och ganska o-trovärdigt, till och med?
Grifters gonna grift. Har man tillräckligt mycket clout kan väl vilket infall en har som helst bli en krönika som betalar rosévinet i Almedalen? (som är svindyrt om man inte hittar nån som betalar dem åt en, jag vet!)
Det märkliga när jag försöker rekonstruera min politiska utveckling är hur lite dramatik jag hittar. Det finns ingen dörr som slår igen.
Snarare en massa små saker som långsamt slutade hänga ihop.
Kollar gamla chattar från 2017 när jag var moderator på ett politiskt rollspel. Vi var definitivt dedikerade i att vi ville slänga ut alt-right och sån skit från vår gemenskap. Och jag hånades som vanligt för att jag alltid varit feminist.
I en chatt med bara grabbar (en var svart! så vi hade en svart kompis, åtminstone). Grejen är att normaliteten liksom i sig är det som producerar den politiska utvecklig vi ser. Det ser jag i den där chatten: Bögar är roliga. Autister är roliga. Muslimer spränger saker. Folk måste sluta vara kränkta. Och så vidare.
Ingen sitter där med en dödskalleflagga och håller tal om den vita rasens framtid. Folk sitter och snackar skit. I sin vita, manliga, heterosexuella norm.
Tror att jag länge letade efter något djupare när jag försökte förstå min egen historia. Någon ideologisk kärna. Någon avancerad analys som måste plockas isär. Kanske för att “jag var kär i en SD:are” allternativt “hade en destruktiv relation” inte passade så bra för konflikträdda svennar som tycker att det är jobbigt med känslor, i deras normalitet?
Men jag var tonåring. Mycket av det jag trodde på var saker vuxna människor omkring mig sa med stort självförtroende. Folk var liksom sådär. En del var motsägelsefullt. Och en del tänkte jag förmodligen aldrig igenom över huvud taget.
Jag hade liksom ingen makt över det, för jag hade inte den positionen i maktstrukturen.
Men jag orkar inte heller låtsas att en sjuttonåring konstruerar sitt politiska universum ensam i ett laboratorium. Att bara få hänga med polarna spelar roll (jag blir så jävla seg efter jobbet av att bara vara singel och bo själv). Bekräftelse spelar roll. Vem man beundrar spelar roll. Och vem som ger en jobb spelar definitivt roll.
Och därför blir jag lite skeptisk till hela genren avhopparberättelse.
Inte till att människor ändrar sig. Utan till föreställningen att den som gjort det automatiskt sitter på någon särskild moralisk eller politisk kunskap.
Det finns en marknad för sådana berättelser. Högern har sin tröttsamma jävla ”why I left the left”-industri, där människor kan bygga hela offentliga identiteter på att de en gång stod någon annanstans.
Vänstern behöver inte uppfinna en spegelvänd variant.
För det som oroar mig mest med min egen erfarenhet är precis att det inte krävdes någon stor idé för att hamna där.
Asså. Mycket kunde bara rulla på. Och kanske är det också den lite mindre dramatiska trösten. Som inte betalar så många glas rosé i Almedalen. Men som är, typ, på riktigt.
Det behöver inte komma en blixt från himlen för att människor ska kunna sluta rulla med. Man behöver bara fatta att man själv kan vara den som är den där “Den Andre”, en vacker dag.