Jag har mest tjejkompisar. Det är jag stolt över.
Har alltid varit feminist. Åtminstone enligt mig själv. Det är främmande för mig att identifiera mig med “manlighet”. Där man förväntas ta för sig av andra människor, hävda sig, vara som ett monster som alltid är en “vinnare”.
Eller göra sin egen bigotta vilja till någon annans problem.
Det är numera rätt sällan jag känner för att citera bibeln. Men i det fallet, absolut: Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!
Det är förstås en sorts typ “utanförskap” att vara kille och vänster. Som jag är stolt över. Om det finns någonting jag skulle vilja ge mina tjejkompisar, och kanske vänstern i största allmänhet, så är det ett rätt märkligt råd:
Våga vara ett offer. Var stolt över det.
Och kör det i förtryckarens ansikte.
Jag vill att fler ska våga säga att andra människor har gjort dem illa. Att det är deras fel. Att man inte tänker ta ansvar för deras skit, förstå varför de gjorde som de gjorde eller göra sig till en bättre människa för att de ska sluta.
Det är deras problem.
Ett av mina finaste minnen är faktiskt från en syndikalist som jag dejtade en gång. Hon sa att jag också var ett offer för fascismen i samhället.
Det är nog bland det finaste nån som jag har älskat nånsin sagt till mig. 🥹
Inte för att det gjorde mig oskyldig. Utan för att jag plötsligt inte behövde välja mellan att ta ansvar för min egen historia och att erkänna att den också hade gjort någonting med mig. Det är väl egentligen inte konstigare än så.
Men det märkliga är att fascisterna verkar ha förstått det här bättre än vi andra.
SD har i åratal kunnat beskriva sig själva som utsatta för en förtryckande elit. I mitt tycke är detta falskt. Det var media som lyfte in dem i riksdagen och satte dem i centrum av svensk samhällsdebatt. Jag minns ju det själv, eftersom jag var aktiv i KD:s valrörelse vid den tiden.
Men de har fattat att det är bra att vara offren. Alltid offren. Den som är mest som Jesus på korset är mest fri från synd.
Det behöver vänstern också göra. Varför skulle man vilja vara en del av nåt som bränner och dödar moder jord?
Minns ni ”Vi är 87 procent” efter valet 2014? Jag hoppas verkligen att ingen gör det.
I Sthlm Hipsterort hängde några såna banners. Måste ha varit en av de bästa reklamkampanjerna SD fått. Helt gratis.
Man kan fundera på om en av de mest grundläggande idéerna i vad vi kallar “västerländsk” kultur faktiskt är att den som hänger på korset kan ha rätt, medan de som spikar upp honom kan ha fel?
Ändå har vi på något sätt låtit fascisterna lägga beslag på den berättelsen. Fast det är vi som är förtryckta av deras norm, som alltid funnits där.
Vilket leder mig till regeringsbildningen.
Idag meddelar centern att sossarna och moderaterna ska komma in med sina bästa erbjudanden för att få till en regering.
Jag har ett ödmjukt förslag till sossarna, miljöpartiet och vänstern: gå i opposition. Om det här är alternativet. Om det nu finns en majoritet för en blåbrun politik, så ska väl de väljare som röstade för en sån, också få en sån?
Och om jag inte får ett trevligt samhälle, där jag kan leva mitt liv utan att anpassa mig till normens förtryck, så vill jag faktiskt ha revansch.
Jag tänker inte skämmas eller känna skuld. Jag tänker säga som det är. Även om det gör normen obekväm. Att mitt och andras lidande är deras fel.
De ska få veta att de är förövare. Och den notan ska de betala, en vacker dag.