Gud vad tråkigt det är att vara sådär segt sjuk på semestern.
Förra veckan hade jag tungblåsor så jag hade ont om jag åt nåt. Nu har jag blåsa i halsen istället så nu gör det ont om jag dricker nåt. 🫤
Men jag försöker göra nåt kul i alla fall. Som att plugga walesiska/kymriska på Duolingo.
Det fick jag inte göra för mitt ex, eftersom hon tyckte att det var värdelöst i jämförelse. Nu har jag gått kursen i en månad. 😊
Jag skrev lite om det på facebook tidigare. Apropå att det känns som ännu en sån sak som kanske egentligen visar att nationalism är trams:
Min ex-fästmö hade ju inte fel i det i mån av nytta av det i typ karriären. Men man kan ju ha nytta av saker på andra sätt. Tolkien lärde sig ju walesiska och sen blev det grunden för hur alverna pratade (tillsammans med finska som han också var specialintresserad av). Nu är både han och ”alver” på det sättet han tänkte på såna, kända över hela världen.
Det praktiska tycker jag är att man lär sig om hur människor använder ord helt olika för att uttrycka samma sak. Folks behov av att uttrycka nåt är detsamma, men språk och kultur och samhälle kan göra sättet att uttrycka det väldigt annorlunda än det man själv är van vid.
Ta den här meningen:
”Mae hi eisiau prynu beic coch yn yr Iseldiroedd”.
Bokstavligen, ungefär: “Är hon önskar köpa cykel röd i Holland?”.
Att det ser ut sådär är för att kelter gillar att bygga meningar där verbet (alltså det som görs i meningen) kommer först, sen vem som gör det, och sen vem som det blir gjort till eller mot.
För en svensktalande känns det ovant. Men egentligen är det inte så främmande. Vi kan ju säga “Kommer Lisa snart?” eller “Sparkar Lisa bollen?”. Det får en annan betydelse, men det verkar gå att koppla rätt sak till rätt grej. Även om vi tolkar vad det betyder annorlunda på svenska.
På gammal svenska, precis som på tyska, och (enligt forskare inom lingvistiken i alla fall) så kan man även ha ordningen där verbet kommer sist. Det är nog närmare den ordföljd som de där gamla urindoeuropéerna hade när kom till Europa och Sverige på hästar från steppen på slutet av stenåldern.
Man kan lyssna på en rekonstruktion här. Tycker att det låter som nåt mellan isländska och gammal grekiska. Egentligen är nog sanskrit och persiernas gamla heliga språk närmast. Men det kaninhålet kan vi leta i, i nån annan text.
Men det där speglar sig faktiskt i syndabekännelsen som man läser i början av mässan i katolska kyrkan, för att bli förlåten för venialsynder (såna synder som inte är dödssynder, som att ha sex utan Guds samtycke eller mörda nån):
Ser ni vad som händer här? Verbet (handlingen) gillar att hoppa efteråt i meningen, som dessutom blir onaturligt lång. Det är ju för att det egentligen är översatt lite väl ordagrant från latin. Kanske som om Google Translate hade funnits, långt innan det gjorde det?
I det här fallet är det inte “dålig” svenska utan ovanligt “fin” sån. Kanske borde egentligen hela mässan firas helt på latin? Som på medeltiden och i Francos Spanien. Vissa som nog gärna skulle ha åsikter om att andra pratar dålig svenska kan samtidigt tycka om detta. Eftersom de kodar det annorlunda.
Samma sak gäller andra ovanliga ordföljder. Yoda i Star Wars, som säger “Kraften du måste finna”, där objektet kommer före subjektet, som kommer före verbet, låter konstig. Men det är fullt begripligt, på ren svenska.
Det finns dock språk som är nåt helt annat och där saker byter plats på en nivå där det inte ens går att gå in med en grundförståelse och börja känna igen hur ord och meningar fungerar. Walesiska är snäppet ”värre” än de stora europeiska språken, ungefär kanske på nivå med latin eller isländska. Ändå lite enklare än baskiskan som, i alla fall vad jag förstår, egentligen inte är svårt om man tänker uttal. Men t.ex. har såna där kasus som i finskan, som är instinktivt obegripliga för oss i vår språkfamilj.
Där den vanliga ordföljden i en mening skulle vara som att ”Lisan boll spark”, och då ska man förstå att det betyder ”Lisa sparkar bollen”.
Det kanske man kan vänja sig vid. Men i helt andra språkfamiljer hos andra delar av mänskligheten kan man få en ordföljd i stil med typ ”Spark boll Lisan” eller ”Bollen spark Lisa”, som ska läsas som samma sak som när vi säger ”Lisa sparkar bollen”. Det är nog en betydligt svårare utmaning i såna fall.
Walesiskan är inte på den nivån, och träffar man riktiga polygotsnobbar, såna som är jättestolta över att de kan jättemånga språk, så får man veta det.
Men det är också därför tycker jag att även små språk kan vara värda att lära sig. För att helt enkelt utmana sig själv. Man lär sig inte bara nya ord, utan också något om hur mänskligt språk över huvud taget fungerar. Det kan vara väldigt annorlunda och låta väldigt komplicerat hur man säger en enkel mening på svenska, på ett helt annat språk.
Men jag är ändå nyfiken på att lära mig förstå hur. För alla har vi ungefär samma behov av att kommunicera ungefär samma saker ändå.
Plus att walesiska låter otroligt fint: