Igår var det 15 år sen terrorattacken på Utøya i Norge.
Den som vill ha nåt intelligent från som kan säga nåt om det i sak kan läsa Ali Esbatis väldigt läsvärda artikel på ämnet.
Jag kan, för egen del, inte komma på nåt vettigt att säga om hur det är att uppleva en sån dödsångest. Jag tyckte förstås att det var otäckt. Men det känns bättre om andra får berätta om det.
Däremot kan jag minnas hur det togs emot. Och att tidsandan inte var så annorlunda då, även om SD:are vill skriva om historien till nåt annat. Tyvärr.
Om nån undrar vad jag gjorde för 15 år sen hade jag två veckor tidigare varit på KDU-kongress där vår nya ordförande lät så här:
Det känns ju otäckt, tycker jag så väl då som nu. Inte för att jag trodde att vare sig jag eller nån annan skulle dela massmördarens metoder eller ideologi. Men att han var lite väl obehagligt nära det här “Vi:et”, med sin korstågsromantik. Som tyvärr inte var kontroversiellt på den tiden, utan en blandning av “sunt förnuft” (eller “verklighetens folk” som dåvarande KD-ledaren sa). Och grabbar som flabbar och leker korsriddare i World of Warcraft.
I vår styrelse i KDU Stockholm ringde ordföranden oss alla och höll en monolog om att Al Qaida nu kommit till Skandinavien och att Sverige måste gå med i NATO (som om det vore en lasersköld mot terrorattacker). Sen postade han ett inlägg på facebook om det. Det blev lite sådär, i efterhand:
Nu är inte jag ute efter att skamma några då väldigt unga personer, som bara följde med i tidsandan/”sunt förnuft”, som även den nuvarande regeringens utredare om islamism (Magnus Ranstorp) gjorde, enligt Ali Esbatis artikel.
Men det jag tänker i efterhand är att det var väldigt, väldigt viktigt, för hela etablissemanget, när det väl kom fram att det inte var Al Qaida som låg bakom, att poängtera att terroristen var en psykiskt sjuk ensam galning. Det hade ingenting med nånting att göra. Ingen tidsanda eller nåt. 2011 var ju under “peak woke”, har kränkthetsindustrin bestämt så här i efterhand. Det får inte vara så att det lönade sig att rida på tidsandan, på nåt sätt?🥲
Mitt minne är att debatten sen mest handlade om att det är väldigt viktigt att terroristen var en ensam galning och att enstaka personer var väldigt taskiga som på nåt sätt försökte koppla honom till SD här i Sverige. Han var ju bara en ensam galning. Så vad han tyckte spelade ingen roll.
Det var inte som nu: att normen är att vita män stödjer SD. Men det hade väl redan varit “inne” ett par år. Alla kände nån. Osv. To be fair: det kändes väl logiskt med tanke på att hela 00-talet handlat om “islamerna kommer” på tv? Att det inte kan finnas högerextrema hot mot demokratin post 1945 har väl samhället indoktrinerat alla i sen jag var bebis och dalade med skinnskallarna (som jag skrivit om tidigare) pga “våra grabbar”?
Och en som känns igen i “Vi:et” får aldrig, får aldrig vara ett hot. Det känns för jobbigt för normen. Det måste vara “Den Andre”. T.ex. en psykiskt sjuk.
Jag kände mig som en del av “Vi:et” på den tiden, jag också. Jag kan inte redogöra exakt för hur jag reagerade, då som 16-åring, men jag tyckte att det var orättvist att associera terroristen med alla “vanliga killar”, som var SD för att det gav pengar och status i den svenska vita manliga normen. Att jag fick en insikt om att jag kanske inte nödvändigtvis är en del av “Vi:et” (och det är ingen annan heller) började flera år senare tack vare Gustav Kasselstrand och hans anhangs antisemitiska attacker.
Jag tror, tyvärr, att många än idag är en del av det här självklara “Vi:et” och inte känner anledning att ifrågasätta varför de spontant känner igen sig i en förövare och behöver bortförklara hans ideologi med psykisk sjukdom eller “utanförskap” om han inte är t.ex. muslim, brun eller queer. Man kan ju fundera på hur alla planerade eller utförda skolattacker (som senast rapporterades för en dag sen) hade hanterats om förövaren hade varit invandrare eller muslim?
Den organiserade vänstersnubbigheten i fåtalet vänstertidningar avlöser varandra i att göra personporträtt med högerextrema kändisar som delar massmördarens ideologi. Och politiken tävlar om att krusa (den föreställt) evigt kränkta vita heterosexuella cis-mannen som älskar våld kött och bensin med etnisk rensning i Sverige som förstör människors liv och för samhället och moder jord i stort. Snoppgråten verkar dock inte vilja tystna för det.
Jag tänker inte bli demoraliserad för det. Min medmänniskas rätt till värdighet är alldeles för viktig för att jag ska sluta kämpa. För hon kan vara jag, en dag. Eller nån jag älskar. Men det är klart att det tär att tänka på det som hände på Utøya och ibland tänka, ungefär:
Lärde sig någon nånting alls? 😢