Jag börjar misstänka att jag växte upp i ett annat Sverige än väldigt många andra.
Ni vet det där gamla ”PK-Sverige”? Landet där feministerna styrde kulturen med järnhand? Där vita män darrade av skräck inför genusvetare? (å vilka behagliga rysningar jag känner! 🖤) Där någon stackars kille kunde råka säga fel ord på Twitter och omedelbart förlora jobbet och vårdnaden om barnen?
Det där “Peak woke”. “Åsiktskorridoren”.
Jag minns fan inte det landet. Och jag borde ändå göra det.
Jag var en vit kille från Stockholm som var höger när det begav sig. Jag var lokal KDU-ordförande mitt i lyxvänsterns Bagarmossen. Jag gjorde sedermera ett jobb åt SD, för att jag hade kärat ner mig i en som på den tiden var SD:are.
Om någon borde ha suttit under köksbordet och hukat för typ Tiina Rosenbergs välde borde det rimligen ha varit jag.
Men det gjorde jag absolut inte. Allt var bara normalt. Typ flöt på.
Jag minns snarare ett samhälle där ”bög” fortfarande fungerade utmärkt som allmän förolämpning. Där ”dampbarn” var ett fullständigt normalt ord på skolgården och där människor med asiatiskt utseende kunde skojas om fritt, även av vita vuxna som röstade (V), på ungefär samma självklara sätt som man drev med tjocka människor.
Kvinnokroppen användes för att sälja precis vad som helst. En maraboureklam kunde i princip bestå av att en man satt och njöt medan en kvinna råkade visa röven.
Det var inte politiskt utan bara reklam. Det som möjligen var politiskt var typ den “sköna” vita Söderortshipstersnubben i Doktor Kosmos. En snubbe som jobbat åt Vänsterpartiet och som gick loss på “mongon”, kvinnor i pushup-BH, [n-ordet] och “turkar”. Förmodligen utan att ens reflektera över det, i sin vita manliga normalitet. Detta var alltså “antirasismen”, så man kan ju fundera på hur rasisterna var i såna fall?
Eller, tja? Sån var, och är, ska vi kalla det typ “svenne-normen”, väl? Både då och nu. Att det gnälls handlar kanske snarare om den oerhörda lättkränkthet som kommer när nån ifrågasätter deras självklara plats i centrum? Så väl svennars som mäns.
Jag minns också namnet Tiina Rosenberg från barndomen.
Inte för att jag läste genusvetenskap i mellanstadiet utan för att vuxna vänster röstande män kunde prata om henne som den där galna feministen som “hatade män”.
När jag många år senare faktiskt såg henne föreläsa var min spontana reaktion ungefär:
Men hon är ju skitbra? Vilken fantastisk klok och fin människa?
Det var nästan lite snopet. Och sorgligt. Att de vita V-röstande vänstermännen förnekat mig att lära känna nån som var så bra, i sin outtömliga snoppgråt.
Och kanske är det därför jag inte heller tror så mycket på att det lätt går att definiera vilka som är “rasister” och inte. Eller sexister, homofober, funkofober, eller “såna där Andra” som ägnar sig åt andrefiering. Hela samhället präglas liksom av sånt och har alltid gjort.
Det intressantare är väl vad människor gör. En person kan uppriktigt tänka att hen inte har nåt emot “invandrare” (rasifierade). Och sedan välja skola, område, vänner och arbetskamrater på ett sätt som gång efter annan råkar producera ett väldigt vitt liv.
Att SD sen blev den mest framgångsrika och lönsammaste affärsidéen i svensk politisk historia, är kanske bara en naturlig konsekvens av hur hela samhället?
Jag tänker inte låtsas att det är sant att det nånsin fanns ett “PK-samhälle” bara för att brunhögern lyckats sälja en väldigt framgångsrik berättelse om att den en gång blev kränkt av den.
Och jag tänker definitivt inte låtsas att Sverige före 2015 var något feministiskt-antirasistiskt paradis.
Jag var där. Det var fan inte det. Alls.