Kanske är det är lätt att göra podd om gamla goda spel, som eggar nostalgin hos oss, som börjar bli till åren? Den här podden (som är mycket väl värd att lyssna på) gör avsnitt om populära spel.
Själv blev jag inspirerad att ägna några tankar åt såna som inte nödvändigtvis är det. Det finns väldigt många (Myra nämnde ett: Arcanum) som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar, för deras konstnärliga kvaliteter. Men här är några få exempel. Jag önskar att jag kunde nämna många fler (som Pathologic eller Torment, och vi ska inte nämna Pokémon eller Zelda, förstås) – men då skulle det här inte få plats i ett blogginlägg:
(spoilers, naturligtvis)
Pillars of Eternity 1
Jag älskar tofugrytor. Men ofta när jag gör en sån, så blir den för stark. Ofta tycker jag alldeles för mycket om piri piri. Jag tänker att det är ungefär som salt och peppar. Senast för några dagar sen hade jag i en hel bruk piri piri-pasta i min veganska tofugryta, i tron på att kokosmjölken skulle väga upp den mesiga kryddan. Resultatet blev därefter (d.v.s. nästan oätligt).
Alla har vi olika gräns för hur “spicy” vi vill ha våra grytor. Eller vår musik, för den delen. Jag tycker att jag är nån sorts goth, och har blivit ogillad i decennier av normisar för det. Men enligt vissa är jag väl mer nån typ av babygoth eller kanske psuedo-goth. Favoritbandet, par excellence, Inkubus Sukkubus, är väl som om vi skulle ta Folk och Rackare eller Garmarna och stoppa in i dem i en kloningsmaskin tillsammans med Bauhaus, ta lite riff och teman från Nox Arcana och The Velvet Underground och krydda med lite nyhedniskt kristendomskritiska, feministiska budskap. Det är lite väl glatt och för mycket neofolk för att passera som äkta “goth”, för många.
Men alla har vi våra nivåer av hur mycket av det som gör ont vi tål, innan det inte känns trevligt längre. Innan det gör typ ”lagom” ont. Jag har svårt att hantera det här med död och suicidialitet och klarar inte riktigt av att lyssna på en klassiker som ”Love Will Tear Us Apart” från Joy Division, även om min fästmö skickar den till mig som en kärlekshandling. Det blir lite för mycket för mig, helt plötsligt.
Pillars of Eternity (1) är lite speciellt, eftersom det också ger oss som spelare en möjlighet att kunna utforska en annan sida av ondskan (s.k. lawful evil), den ”vita” sortens ondska som t.o.m. gör en impopulär bland de som normalt identifierar sig med den mörka sidan. Den som handlar om att våga känna hur värmen från kättaren som brinner där på bålet faktiskt renar mig från min egen synd. Att få vara en ljusets hämnande ängel, ett brinnande svärd för de rättfärdiga troende. Den form av ”evil” som kanske är enklast att identifiera sig med, när man inte tillhör de snygga och populära, utan helt enkelt vill hitta på djävulskap för att sabba deras skoj.
PoE1 pushar dock ens tolerans för hur mycket ”vit ondska”/”lawful evil” man klarar av. Efter att man har lämnat sin tutorial så hamnar man i en by där greven har hängt alla bybor som på nåt sätt var avvikande eller hade magiska förmågor. Och han tänker hänga flera, eftersom hans son föddes utan själ. Han vill särskilt döda kvinnor och bäbisar – och om man får chansen att träffa honom så får man också se att han har dödat sin egen fru och deras barn, i en religiöst intolerant nit. Det krävs helt plötsligt väldigt mycket för att inte bli Robin Hood och dra sitt svärd för att döda den hemska greven.
Efter otroligt många hemska äventyr med snuff-teatrar för de rika och folk som har olika otäcka och deprimerande historier om reinkarnationens cykler och döda bäbisar och sånt, kan man till slut komma till en fågelgudinna som sitter på ett moln och röker braj, och tittar på folk som har sex ute i skogen. Detta är himlen enligt henne, och hon kan hjälpa en skicka tillbaka själarna till bäbisarnas kroppar, om man dribblar tillräckligt mycket med hennes ego. Hon är den godaste av gudarna, alla de andra är i varierande grad mer psykopatiska och sämre. Men t.o.m. med hennes lösning så är de traumatiserade för resten av livet. Det finns ingen ljus eller ”rätt” sida, inget bra avslut, man får försöka kämpa sig igenom all skiten och göra så bra man kan, till slut, med vetskapen om att man inte kommer vara nån hjälte som räddar världen, eftersom världen är skit.
En av de bästa karaktärerna i spelet kallas Den Gråtande Modern. Hon är en medelålders bondkvinna som är en – det kallas ”cipher” i spelet – det är som en tankemagiker, kan man säga. Hon är den enda som lämnar en, om man gör elaka saker mot andra, särskilt mot barn. Hon jobbade som jordemor, men sen började barnen födas utan själar (hjärndöda) och deras föräldrar började döda bäbisarna. Hon blev så ledsen att hon lyckades lura sin by att de levde, enda tills vissa föräldrar började dö på grund av det. T.o.m. i spelet måste man vara lite hård mot henne och få henne att vara ärlig och berätta vad det var som hände och inte försöka radera sitt eget minne för att det känns jobbigt, så att hon kan komma till en ny by och välkomna nya, levande, bäbisar igen.
Det finns mycket mer att berätta, men jag tycker att PoE1 är en fantastisk upplevelse, just för att det inte finns nån frälsning, inga rätt beslut. T.o.m. om man gör allt så bra man kan, så kan man egentligen inte känna sig säker på att det blev bättre, i slutändan. Och så lyckas det fånga min ångest och skräck för döden, genom själar och myter.
Pillars of Eternity fick sen en uppföljare, som på sitt sätt är intressant när den försöker behandla teman som handlar om kolonialism och hur koloniserade folk försöker deala med imperiemakterna, på olika sätt. Men jag saknar det där som gjorde Pillars of Eternity gotiskt och speciellt, jobbigt att spela, det gjorde ont, kändes som piri piri, minnesvärt. Tvåan är liksom ännu en RPG.
För mig som faktiskt har levt med depression och ångest, som är så flyktigt och svårt att beskriva och sätta ord på, så förlorar jag nåt när det blir mer ett vanligt äventyrsspel. I ettan fanns det en värld jag kände igen mig i, en sinnesstämning, utan att jag vare sig fick en chock för att det gjorde ont i själen, eller att det bara kändes tråkigt. Det var mer spännande, i det första försöket, innan PoE blev etablerat som varumärke, helt enkelt.
Pillars of Eternity var bättre förr.
Heroes of Might and Magic IV
Har du spelat Might and Magic-serierna nån gång? Nej, det har du förmodligen inte. Det lustiga är att Heroes of Might and Magic-serien, strategispelen som är mera kända än orginalen, faktiskt kommer ur en Doom-inspirerad RPG som var Science Fantasy. All fantasy som finns i spelen är egentligen science fiction – magin är det som folken som förfallit i medeltida barbari uppfattar som just magi.
En typisk snubbig grej, i alla fall bland oss millenials som börjar närma oss gubb/tant-åldern, är att tycka att Heroes of Might and Magic 3 är typ Det Bästa Som Finns. Jag uppskattar trean, den har Fortress som jag verkligen gillar, men jag håller inte med. Jag tycker att fyran är, kanske inte det bästa som finns, men kanske den mest perfekta balansen mellan strategi och RPG jag spelat utöver King’s Bounty (en rysktillverkad spinn-off på de här spelen). Och så är musiken så vacker. Paul Romero är en otrolig kompositör - men för mig är det här verkligen det bästa han gjort.
Mycket av upplevelsen, som i stora stycken är som att läsa en bok, är tack vare manusförfattaren Terry Rays helt underbara sätt att skriva och utveckla originella, urstarka karaktärer. Jag började spela Heroes 4 när jag var tio eller elva, ungefär, men jag började inte uppskatta det på allvar fören efter nåt år, när jag kunde tillräckligt bra engelska för att följa med i de djupare tankarna. Jag minns när jag var tolv och min morfar tog med mig på en föreställning på kungliga operan och satt och grät hela tiden. Det gjorde väl kanske inte jag, även om jag gillade att höra opera och sånt t.o.m. på den tiden.
Men jag kunde också gråta, redan då, av konstnärliga verk. Ett var slutet av Urusla Le Guinns Gravkamrarna i Atuan – ett annat var en av berättelserna i just Heroes 4. Eater of Children, som handlar om nekromantikern Gauldoth Half-Dead är en otrolig berörande berättelse om en långhårig snubbe som är hatad av samhället och misstänks för mer eller mindre allt som är fel. Eftersom han till hälften är död, men har mörka magiska krafter och gör revolt. Och ändå i slutändas tvingas rädda hela mänskligheten, när det kommer fram att hans läromästare planerar en astrologisk trollformel som ska frammana nåt som ska göra slut på allt liv.
För mig är det som en operaföreställning att lyssna på Paul Romeros musik och läsa och ta del av hela Gauldoth-sagan. Det är fortfarande nånting så oerhört mäktigt så att det slår allt. I en del av sagan träffar Gauldoth en kvinna som är intresserad av honom, trots att han är halvdöd. Han kan inte låta henne leva utan låter henne göra nånting som han vet att hon kommer dö av (ska inte spoila). Jag var inte så emotionellt utvecklad när jag var typ elva, men jag grät då, och jag gråter när jag spelar nu också.
Men den är liksom den absolut bästa av sex sagor. Den näst bästa handlar om piratdrottningen Tawni Balfour som gör hajmat av sin pappa och sen ger sig iväg för att erövra de sju haven, som en hård men rättvis matriark som lever av plundring. På den här tiden fanns det väl inte sånt som nu skulle anklagas för ”corporate wokeness” där man anklagas för att vara ”woke” av kroniskt kränkta fascister, om man hade med nån som inte var vit eller heterosexuell. Eller var en kvinna som hade ett syfte utöver att behaga männen.
Men Tawni blir så småningom kär i och tillsammans med en annan tjej, halvmedusan Cyrca, för att hon har samma nihilistiska attityd till andra människor. Jag hade förstås typ ingen erfarenhet av människor från andra delar av världen än nordväst när jag spelade, på det sätter jag har nu. Men kunde ändå förstå rättvisan och nödvändigheten i Tawnis hårda men rättvisa – och för sin värld t.o.m. ovanligt demokratiska attityd. Kanske t.o.m. själv, som liten, bli lite kär, eller åtminstone drömma om en tjej som var som hon.
Det finns sex såna här kampanjer, sagor i spelet: en om två alver som är lite som Romeo och Julia, en om trollkarlar där en tvingas stoppa en annan som vill avskaffa all fri vilja, och får men för livet. Och en som handlar om barbarer där en styvfar som begått hemska brott mot mänskligheten får lära upp sin styvson till att bli en bra barbarkung – även när det till slut kostar honom själv livet. Alla är mycket väl värda ett lir. För det magiska med Terry Rays skrivande är att han lyckas med det där som kallas ”bittersweet” (bitterljuvt). Historierna må utspela sig i en värld där det finns magi och sånt, men de är ändå relaterbara, tack vare det känslomässigt jobbiga, att det gör ont ibland.
Till och med den sämsta av dem, den som handlar om riddare, får typ 3,5/5 av mig (där Tawni är 5/5 och Gauldoth är 6/5) som saga. Väl värd att spela igenom, men kanske inte ett minne för livet. Den handlar om en riddare som heter Lysander, som är riksföreståndare över ett rike som heter Palaedra. Men inte vill erkänna en snubbe som heter Worton som den sanne kungen, trotts att han har lyckats dra ett svärd som bara den som tillhör den sanna ätten Gryphonheart (Griphjärta) kan dra. Lord Lysander säger att det inte kan vara det riktiga svärdet, men vägrar säga hur han kan veta det. Efter en massa äventyr kommer man förstås fram till att den ädle riddaren Lysander själv är den gamle kungens oäkte son, som kan dra det riktiga svärdet ur stenen och besegra den troninkräktande tyrannen. Men han att ville inte dra skam över sin mamma och (adoptiv-)pappa genom att berätta det. Wow! Vilket extremt svenskt beteende.
Inte tårdrypande kanske, men det som jag mest kommer ihåg är hans väpnare, Milton, som är den som berättar hela sagan för oss spelare. Sen i epilogen säger han att historien inte kommer ihåg såna oviktiga människor som honom. Fast vänta - varför inte då? Han har precis berättat sin världs motsvarighet till Arthurssagan – och så ska vi inte komma ihåg honom för att han inte är av det ”rätta" blodet? Sorry om jag föredrar Gauldoth och Tawni, som har kämpat för att vara värda att minnas, på var sitt håll.
Efter Heroes 4 så tog storföretaget Ubisoft över Might and Magic-sagan, eftersom 3DO och därmed New Worlds Computing, som gjorde serien, gick i konkurs. De kastade hela det gamla universumet i papperskorgen och skapade ett nytt som var otroligt generiskt. Följaktligen blev berättandet också ren och skär skit.
Heroes of Might and Magic var bättre förr.
Elder Scrolls: Morrowind
Ni som är unga kommer inte att förstå det här, men Skyrim är alltså inte ett “gammalt” spel. Innan Skyrim så fanns Oblivion som var ett mycket bättre spel, som var mer som en traditionell RPG. Och innan Oblivion som fanns Morrowind, som är en klass för sig.
Morrowind är unikt som en av de sista stora spelen där en spelutvecklare vågade vara busig och göra saker som inte nödvändigtvis är lönsamma eller lockar (en viss typ av) ”unga killar” med häftiga och sexiga pixlar. På den här sidan hade producenten, Bethesda stora problem, de hade försökt skapa flera uppföljare till Elder Scrolls II Daggerfall, alla med förlust. De anställde den gnostiskt kristne mystikern (vissa skulle säga flummaren) Michael Kirkbride att skriva loren, historien, till deras nya spel.
Resultatet blev därefter, och hade bl.a. ett helt monumental roll i att få mig intresserad av andlighet och religioner och sånt. Det finns en hemsida som är till för att djupdyka i Vivecs 36 lektioner. Vivec är en av de tre levande gudarna som svartalferna i Morrowind dyrkar. Folk påstår att Kirkbride som skrev det tog droger medan han skrev lektionerna – men det förnekar han bestämt. Däremot ska han ha stängt in sig med en flaska scotch (whiskey) och bara låtit fantasin flöda, en helg. Många av hans skrifter har också stora likheter med Aleister Crowleys Thelema och med det hinduiska Bhagavadgita.
Morrowind sticker också ut som fantasyvärld med att allt inte är som man väntar sig, när det gäller vad som är okej eller inte. Det är t.e.x. lagligt med lönnmord, och man kan gå med i och få uppdrag av en grupp som är dedikerade till en viss gud (uppenbart inspirerade av hashashins). Men det är bara okej att lönnmörda under vissa omständigheter, när vissa väldigt omfattande kriterier är uppfyllda (som att nån var otrogen mot sin fru). För mig som svensk känns det lite som att lyssna på när en amerikan försöker förklara för mig när hen tycker att det är okej att slå barn och inte.
Det riktigt intressanta i spelet – förutom dess alienerande och komplicerade miljö, som påminner om Islands vulkaner och gejsrar och en sydamerikanske djungel samtidigt – är dock inte att man kan hitta såna här ”djupa” böcker i spelet. För mig är det att den här fienden som ska besegras – ja alla fiender egentligen – är sekundära. Det stora mysteriet är att man får djupdyka i en mytologi som är så komplicerad och apokryfisk (ett ord som också används) att man fortfarande är förvirrad när man kommer ut och (typ) förstår att poängen med äventyret är att svartalvernas tre gudar egentligen är förrädare som har livnärt sig på demiurgens hjärta, och dödade sin vän för att göra det. Och du är den där vännen, och en av deras riktiga gudar (som är typ en asura, eller en ”demon”, inte en nödvändigtvis ”god” gud) har skickat dig för att typ reda ut det här. Framförallt för att stoppa konsekvensen av deras förräderi. För en gång så fanns det dvärgar. Men de slutade plötsligt existera när de byggde en stor golem, för då hade de uppfunnit Gud…
Ojojoj… Inte ens jag orkar vara så här djup. Det riktigt fina med spelet tycker jag dock är att det har en meditativ kvalitet som saknas i uppföljarna. Du kan som spelare springa runt bland beigea, brutalistiska, Babylon-inspirerade byggnader, bland svartalfer i rishattar och östasiatiskt inspirerat mode. Fast med runor. Och konversera om filosofi och mystik som kanske för tankarna till Platon, eller till verk som typ min fästmös favoritbok Varats olidliga lätthet. Och det hjälper absolut inte dig att vinna spelet överhuvudtaget – men det är en upplevelse. Och så får man lyssna och njuta av meditativ musik, medan man gör det.
Elder Scrolls var bättre förr.
*
Civilization IV: Fall from Heaven
Ett av de första spelen jag nånsin spelade var Civilization II. I mångt och mycket har jag nog spelat Civilization III mest av alla. Fast av alla Civ så tycker jag nog att femman (V) är allra bäst. Dels för att det är otroligt snyggt med sin art deco-design, dels för att det känns som den mest mogna versionen av Civ, innan det blev kalle anka av allt som i efterföljande spel. I femman kunde man också bygga ”tall”, man kunde vara en liten civilisation och inte behöva erövra världen militärt, man kunde erövra med kultur, teknologi, religion och sånt. Femman hade t.o.m. en civilisation – Venedig – som bara kunde bygga en stad och var helt byggd utifrån det. Den var jätteroligt att spela.
Så skulle jag rekommendera ett Civilizationspel så skulle det vara femman. Men – det finns ett annat spel i serien som har betydligt bättre mods (modifications) – och det är fyran. Civ4 är verkligen värd att köpas, inte för att spela själva spelet ”vanilj”, utan för att ladda ner och installera Fall From Heaven. Här får man allt man behöver och skulle vilja ha för en mörk fantasyupplevelse. Fyran är överlägsen femman och alla andra på en punkt: i det att istället för statssskick eller ideologier, så finns det olika ”policies” man kan ha, när det gäller politik, ekonomi, och sånt. Det här visar sig vara väldigt användbart i en fantasymod.
Här finns mycket intressant – och otäckt – att upptäcka. Det finns vampyrer, de är ättlingar av den här världens motsvarighet till Lilith, en kvinna i begynnelsen som inte ville vara mannens och den manliga gudens undergivna slav. Jag känner att även om det finns en tydlig bas i judeo-kristen mytologi så kan historien också tolkas som en tydlig kritik av de patriarkala abrahamitiska religionerna.
Min favorit är Balseraphs – ett lag av sadistiska onda clowner, som började som en resandekaravan som blev utsatta för mind control av en spritt språngande trollkarl. Han fick en dotter – och hon är lika sjuk i huvudet hon. Här får man upptäcka teman som handlar om depression, mörker, oändliga undergångskänslor och plågor som inte går över. Inspirationen kommer delvis från Tolkien och kristen mystik (det är en värld som Gud övergivit men det fortfarande finns änglar som kämpar) men också från Lovecraft,
För mig var det bästa att sätta mig in i loren och spela som Balseraph i kampanjen. Och först få möta trollkarlen och sen hans galna dotter. Båda behandlar teman om schizofreni, sociopati, narcissism, psykiskt och fysiskt våld som en normalitet och allmän känslokyla. Det läskiga är att jag spelade igenom det här när jag var 15-16+, och när jag kollar på det idag så påminner det så himla mycket om personer och sammanhang jag träffade mig senare, som gjorde mig så mycket ont. Det är synd om man inte lärt sig av dylika konstnärliga verk, men Kael, som skaparen kallar sig, ska i alla fall ha all heder för att han skapat en bra och berörande dark fantasy-värld, som är så otäckt realistisk i all sin magi att man kanske t.o.m. vill hjälpa till att frammana armageddon, vilket man kan göra i spelet.
Civilization var bättre förr.
*
World of Warcraft: Classic/Burning Crusade
World of Warcraft… Orden som nästan är synonyma med min generation. Hur skulle jag nånsin kunna hylla eller vara nostalgisk över det här spelet? Inte minst i och med att det finns en väldigt direkt koppling mellan att jag började WoW:a som tolvåring på en rollspelsserver som en av de röda riddarna i The Scarlet Crusade – och sen fick för mig att gå med i katolska kyrkan som fjortonåring. Vilket är det absolut dummaste jag nånsin har gjort. Det är verkligen en så kallad ”radikalisering” som jag helst skulle glömma bort, om jag kunde.
Emellertid började inte mitt WoW-intresse där – det började med att jag mer eller mindre lärde mig engelska tack vare Warcraft 3 (tillsammans med pokemon) – och ville följa med vidare i storyn om de odöda som slagit sig fria och fått medvetandet, och så blodalverna med deras sönderslagna eviga drömmland. Nåt som fanns på den tiden var att man behövde förbereda sig och samarbeta med andra för att döda bossar och sånt. På den tiden så krävdes det en viss ansträngning för att kunna vara med i spelet på riktigt. Det blev också roligare så – och kändes som ett äventyr, ett rollspel som man gjorde tillsammans.
Idag, och egentligen sen väldigt många år tillbaka, åtminstone sen expansionen Cataclysm (från 2010) så kan man klicka på en knapp för att bli teleporterad till en dungeon (grotta) där det finns en boss, tillsammans med spelare man aldrig träffat. Och man behöver inte göra quests (äventyr) tillsammans för att kunna komma in på något sånt ställe, där det finns en boss. På det sättet är jag positiv till att även de unga i dag, som inte minns det här som en gammal gubbe som jag var med om, kan känna sig välkomna i WoW Classic och tycka att det är ett bättre spel än vanliga WoW (retail).
Det finns också sånt som helt uppenbart har blivit bättre än den grötiga och korkade jargongen som rådde när jag var grabb. På den tiden var det vanligt med namn på gillen som hade varianter på “Naga [en ormvarelse] stole my bike”. Blizzard har stoppat det idag. Säkert “woke” och till kränkta mäns förtret. Vi andra kan ju inte hjälpa att de har permanent ont i snoppen.
Och vad händer med Scarlet Crusade-rollspel? Jag har i perioder försökt sätta ihop ett gäng för att köra Scarlet-RP, inte där de håller till utan på en annan kontinent (kring Theramore och Northwatch hold), just för att kunna bygga nåt nytt som ändå eggar oss veteraner lite. Men många är oerhört skeptiska över folk som vill rollspela som de röda riddarna, eftersom det anses vara en ursäkt för att bete sig som ett svin och som nåt som lockar högerextremister. Men det är ju inte jag, jag är ju bara en genomsnittlig vit kille som är nostalgisk över ungdomens… eh… ja, juste... ska vi gå och fiska eller gräva efter mithril nånstans, hörrni?
Jaja. WoW från den gamla tiden är inte bara bättre som lagspel - det är också en modern kulturskatt värd att bevara. Här finns utrymme för mycket spännande rollspel, till skillnad från i retail (vanliga WoW), där unga killar ska lockas genom snygga pixlar och instant gratification. Och framförallt mer än en historia med ”goda” och ”onda” med de mest banalaste av drivkrafter, som inte har några övertygelser, utöver det.
World of Warcraft var bättre förr.