Det är tankar jag själv brottas med när jag läser Alex Bengtssons bok Efter meningen med livet.
Jag och Alex träffade varandra på en middag genom en gemensam vän, för sådär 8 år sen. Det var på den tiden jag och han var aktiva i sammanhang med helt olika inriktning. Synbart. Ur mitt perspektiv var han nog åtminstone fiendens fiende, och det räckte gott nog för mig. Det är förstås sorgligt att tänka att det var under Alexs tid som aktiv alkoholist, men vi hade väldigt trevligt den gången, minns jag.
Det är förstås också lite jobbigt att förlika sig med att Alex varit anklagad för de grejer han blivit anklagad för, hur vettig han än verkar vara idag. Min egen stora sympati för Metoo sen starten grundar sig rätt mycket i att jag själv varit med i sammanhang (*host*) där kränkande beteende mot kvinnor är helt naturligt för att det är en rättighet att ta för sig av "sina" kvinnors kroppar, och där man vet att vissa begått svåra brott och går runt och hotar sina offer (som berättar ungefär samstämmiga historier) med sina psykopatögon och -beteende. Än idag kan jag känna att det inte gick tillräckligt långt, den toxiske mannen som bygger hela sin maktstruktur på att ta sig rätten att utöva kränkande beteende mot andra och få dem att må dåligt, måste än idag störtas från sin tron.
Men jag förstår också - och det gör jag kanske bättre än många genomsnittssvennar - att alkoholen faktiskt kan börja som en lindring av en ångest och i slutändan förvandla en person till det sämre. Många kan ju säga att när man dricker alkohol så kommer sanningen fram. Ja, till en viss del kan det nog vara så, men det är också så att om en dricker väldigt mycket så blir en helt hjärntrasig och inte sig själv. Det syns liksom i ögonen och i sättet. Dricker man dessutom flera dagar i sträck (man behöver inte bli helt kalas varje dag, det räcker med att man går och tar sig en öl som nån sorts medicin när det är nåt som ska fixas på jobbet) så blir man faktiskt rätt konstig, det känns som bly i kroppen, och så kommer ångesten. För att citera den heliga boken i min f.d. och Alexs nuvarande religion: Ögat är kroppens lampa. Om ditt öga är friskt får hela din kropp ljus. Men om ditt öga är sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret! (Matt 6:22-23)
Samtidigt tycker jag att Alex numera säger en hel del som är klokt som han kanske inte hade kunnat säga om han hade varit bunden av sitt "gamla liv". I sin digitala bokrelease tog Alex upp en känd medieprofil som begått ett förkastligt brott, som förklarade sitt brott med att han gjorde det för att smärtan är det enda som kan döva hålet som finns inuti hans själ. Det där är en person jag har absolut noll respekt för (och en ursäkt jag inte för ett ögonblick tror på när det gäller just det). Men just den iakttagelsen kan nog alla som brottas med panikattacker och -ångest känna igen sig i. Och det är faktiskt nåt vi inte får höra talas om så ofta i offentligheten, tyvärr, trots att det förmodligen är nån sorts folksjukdom som många lider under, i tysthet.
För mig är förstås Alexs huvudkaraktärs, Kalle Lagers, berättelse om hans samhällsengagemang under tiden "innan meningen med livet" ruskigt intressant, inte minst för att jag själv har skrivit ett bokmanus som handlar om mitt eget rätt trista engagemang en gång i forntiden. För mig blir det svårt att inte jämföra här och där, trots att det inte är själva poängen med boken, och det vill jag också att den som läser den ska ta med sig. Men det blir lite jobbigt uppenbart att jag, p.g.a. att jag har en massa bekanta och släktingar m.m. som är vänster och ofta har varit det i decennier, kan få idéer om vem jag tror att t.ex. den här "Pålsson" förmodligen inspireras av IRL. Det står på boken att det inte är en nyckelroman. Men tanken är ju trots allt fri och associationerna är inte alltid möjliga att styra för läsaren.
Det är ju förstås också lite tragiskt att inse att även i vissa kretsar i Ung Vänster, åtminstone på den tiden (vi pratar förmodligen om då en annan gick på dagis eller på lågstadiet) kunde kretsa kring att supa sig redlös och vem som hade legat med vem. Det skriver jag inte för att döma, men det är ju mer nåt man starkt associerar med den "nationella rörelsen", och inte hade velat höra om några man ändå trodde hade nån sorts ideologiskt driv på nåt sätt, i politiken.
Extra roligt är det f.ö. när Kalle Lager moraliserar över tjejer i Fjällräven som känns Sthlm:ska, och lägger ut texten om hur mycket han hatat "kletet". Det är roligt att karaktären i min text och "Kalle" haft nästan rakt motsatta agendor, på varsitt håll. Jag har ju så gott som alltid känt mig stolt över att vara en Gogman, att vara född vegetarisk, att ha en mer vidsynt och kultiverad syn på saker och att vara feminist (ja, t.o.m. på den tiden! - sen betyder ju det ju tyvärr inte nödvändigtvis så jäkla mycket egentligen, förstås), att nära familjemedlemmar kan Esperanto och att inte riktigt uppfattas som en i "pöbeln", den där sinnebilden av en ilsken folkmassa som ska komma och ta oss som avviker från normen, som jag alltid varit rädd för och känt en ilska emot. Jag säger inte att den ena intoleransen är bättre än den andra. Men det är en spännande kontrast. Som kanske faktiskt inte är så olika till sin natur. I slutändan brukar det egentligen alltid mest handla om att bevara privilegier och positioner åt sig själv och åt såna som man älskar eller står nära.
Jag vet inte om Alex var aktiv i vänstern just då, men mitt första minne av politik och sånt är omröstningen om EMU 2003, när pappa satt i styrelsen för Vänster för Ja, tillsammans med vissa som senare kom att bilda den i mitt tycke ideologiskt intressanta frihetligt socialistiska gruppen Vägval Vänster, och jag kan ju gissa att denne Kalle Lager i såna fall lär ha passionerat avskytt pappas grupp som ett gäng fjällrävenmänniskor. 😅
Boken är skriven ur ett tredjepersonsperspektiv. Det kan säkert kännas som ett skönt val att göra som författare, men för egen del som läsare känns det faktiskt lite som om det vid vissa tillfällen uppstår nån sorts artificiell barriär mellan huvudkaraktären och berättarrösten. Det hade varit spännande att få ta del av en större del av Kalle Lagers känsloregister, t.ex. när Bolleman och polarna försöker pressa honom till att tala ut på ett sätt som passar deras klickdrivna nyliberala affärsagenda. Eller hur det kändes att bli anklagad av fd. relationer, så till den grad att det t.o.m. slutade i ett självmordsförsök. Eller bara kärleken och omsorgen om hunden Carina (en annan är en besjälad kattriot sen barnsben - men vår kärlek till våra små pälslingar är nog densamma ändå). Jag tror att de delarna av berättelsen hade blivit ännu starkare av att berättas ur en annan sorts perspektiv. Det säger jag inte för att hacka på Alexs konstnärliga verk och val eller för att jag på nåt sätt tycker att han objektivt gjorde "fel" - tvärtom - utan för att jag själv brottats med samma problem i mitt eget bokmanus, och nog ändå lutar åt att första person ger en naturligare inblick i hur huvudpersonen tycker och tänker, även om det uppstår svårigheter i den här typen av bok med att avgränsa vad hen tyckte då och vad berättarrösten tänker om det idag. Båda har sina styrkor och svagheter.
Den stora behållningen i boken är Kalle Lagers succesivt växande insikt om att han inte behöver komma tillbaka till nånting, utan finner mening där han är just nu, och lyckas hjälpa människor i sin närhet. Mot slutet är det som om den där ångesten förvandlas från ett motoriskt sätt att komma undan sig själv genom att hjälpa andra, till att faktiskt vara nån sorts tillfredsträllelse om att inte komma "tillbaka" (till offentligheten och kändisskapet), utan kunna se sig själv ge andra mening i sin vardag. Det är vad jag kanske snarast associerar som en typ buddhistisk insikt, men kan säkert också vara en kristen sån om man läser t.ex. Dag Hammarsköld, eller förstås bara en rent allmänmänsklig.
För egen del är den gren av kristendomen jag själv haft mest kontakt med inget jag ser särskilt positivt på, utan nåt som var en direkt inkörsport till högerradikal ideologi och en massa vidrigheter och lidande. Många är nog gångerna när jag förbannat tron och i synnerhet katolska kyrkan för att jag bettet mig illa mot mina medmänniskor, helt i onödan, utan att ens kunna skylla på nån jakt efter pengar eller status, som det som gäller i politiken. Men när jag läser den här boken blir jag ändå glad för att Alex.. förlåt Kalle.. hittar ett sätt att leva med sina styrkor och svagheter, och får en ny chans att hitta en mening i dem i sitt nya liv. En mening utan den stora Meningen.
Och det är en viktig insikt.