Ja. Jag hajar precis hur vuxet det låter.
Pokémon fyller 30 år. Man tänker kanske på roliga figurer som barn gillar. Kanske på kort med dem på. Kanske gosedjur.
Men för mig är det också att lära mig engelska. Utöver en rejäl dos nostalgi.
För mig är Pokémon en av de där första minnena. När jag valde Bulbasaur som min första. Utan att kunna ett ord engelska. Det var på den tiden när allfadern Göran Persson den store var statsminister. När allt fortfarande kändes tryggt och jag kunde köpa Signum-mazariner på Konsum för en guldtia på rasten.
Egentligen var det kanske inte så himla tryggt och fint, fattar man ju som vuxen. Det fanns nog fortfarande, ska vi säga, “oreformerade” nazister som var för liten för att riktigt se. Mycket mer självklar sexism, som jag minns, reklam som bara var vidrig på ett helt vardagligt sätt.
Och en ganska bred kvävande snubbighet, även långt ut på vänsterkanten. Kanske finns den kvar nu också? Men i dag finns det åtminstone ord för att peka på den. Om man vågar stå ut med den eviga snoppgråten?
Och någonstans där fanns jag, åtta år gammal. Och Pokémon.
Bakom de barnsliga figurerna finns faktiskt ett spel som är, typ, “lagom”, intelligent. Grunden är enkel: man har sex Pokémon. Var och en har en eller två element, gräs, eld, vatten och så vidare. De har i sin tur fyra drag. Det är lite som Mastermind eller schack för oss vanliga dödliga. Man skulle kunna erkänna de roliga figurerna (som dock ofta är baserade på japansk mytologi) som kändes mer vuxet, om man ville. Jag tycker det är en rolig hobby.
Men nu har jag också insett hur mycket mörkare bakgrunden egentligen är. Idén kom från en japansk kille som gillade att samla insekter i burkar. I de första spelen finns det spår av det. Tränare som fångar djur i skogen och får dem att slåss mot varandra. Att gymledaren Sabrina som vi nog alla minns har en piska är faktiskt inte nåt sexigt vi missade som barn. Det är en rest från orginaldesignen. Den finns kvar i safarizonen, där man ska kasta sten för att göra Pokémon arga så att de blir lättare att fånga. Det är inte riktigt den tecknade barnfranchise som det senare blev.
Jag spelade lite nu på semestern. Jag började med Pokémon Crystal Legacy, en variant av andra generationen som en nörd på youtube gjort för sådana som oss. Folk som börjar närma sig medelåldern och vill återuppleva äventyret, men gärna med lite mer motstånd och fler val.
Självklart valde jag Chikorita, ”Bulbasaurs tjej”, som vi sa som barn. Ganska snart märkte jag det där charmiga som fanns i många spel från min tid: känslan av att en konstnär berättade en saga, inte bara bygga en produkt. Ruiner där man kunde lösa pussel. Som nostalgisk gubbe som numera kan engelska typ flytande är det kul att se sådant jag missade som barn.
Mycket är nog kopplat till japansk mytologi, som en teater med dansöser. Där finns nån berättelse om en eldfågel som slutade skydda dem för att människorna krigade så att tornet hon bodde i brann. Och tre andevarelser som föddes ur hennes tårar i askan. Man kan försöka hitta dem. Det är ganska fint och vemodigt. Och omöjligt, de dyker bara upp och försvinner.
Samtidigt är andra generationen klart en fortsättning på en tidigare historia. Maffian (som väl bygger på en sån japansk yakuza) har misslyckats. Ledaren är borta. De kvarvarande resterna försöker tjäna pengar genom att hugga av svansar från Pokémon (inte ovanligt i traditionell kinesisk medicin). De använder radiovågor för att tvinga fram onaturlig utveckling. Till slut ockuperar de en radiostation i desperation, eftersom de hoppas att deras ledare ska höra att de är tillbaka.
Det är egentligen en ganska bra grundhistoria. Hela radiogrejen är rolig i sig. Man får en egen radio i spelet, med ett simulerat frekvensband där man skruvar fram olika stationer. Tiktiokgenerationen skulle kanske inte haja?
Rivalen, som stjäl en Pokémon i början, blir också intressant när jag fattar att det är maffiabossens son. Som tror att styrka är allt, det antyds barnmisshandel och allmänt dåligt föräldraskap. Och som till slut ändar sig och då utvecklas en av hans pokémon som bara utvecklas om den tycker om sin tränare. Jag tycker det är ganska lagom nivå faktiskt, i alla fall för vad jag hade klarat som 8-åring.
Problemet är att berättelsen inte riktigt får den payoff den kunde ha fått. Man besegrar en drakmästare, sedan Pokémonligan. Därefter får man åka runt i regionen från det första spelet. Det är inte tråkigt. Tvärtom finns där fortfarande den där känslan av värld: folk berättar kuriosa, gamla platser har förändrats, och man får se vad som hänt sedan sist.
Men det blir mer en rundtur än en riktig fortsättning. Till slut möter man den som egentligen är ens gamla spelare, eller killversionen av huvudpersonen från serien. Han har fångat Mewtwo, den onda klonen som är en slags slutboss i originalet. Sedan är spelet slut, mer eller mindre. Visst, man kan fortsätta fånga alla Pokémon, men berättelsen är över.
Mewtwo är intressant, på temat den tidsandan. Jag såg filmen som barn, men den version vi fick i Europa via USA var hårt omgjord. Originalet var mörkare. En forskaren gått med på att klona den mystiska Mew åt maffian i utbyte mot att också få klona sin döda dotter. I originalet så visar hon sitt gamla liv i nån sorts drömvärld medan de klonas fram men bestämmer att hon inte vill leva igen. Det är därför Mewtwo blir kall, för att hans första vän inser att det är bättre att vara död.
Det är klart att amerikanerna tittade på detta och tänkte: nej, det här säljer vi inte till små barn. Men det var så originalet var.
Och jag gick tillbaka till originalet.
Där finns en stad som gjort många barn traumatiserade över världen. I sightseeingen i slutet på andra generationen får man höra att de har en gravplats för pokémon där. men att de har byggt en radiostation så att det alltid spelar musik för dem. Sorgligt, men på ett ganska barnvänligt sätt.
Man måste gå tillbaka till originalet för att lära sig grunden, som är mycket otäckare. Maffian hade mördat en mamma till en pokémon för att kidnappa barnet. Och så kommer vanliga medborgare och försöker övertyga en om att spöken finns på riktigt. Är glad att jag inte kunde engelska som sexåring.
(de var bra på att ge barn mardrömmar)
Det finns något kusligt över de första spelen. Nåt dystopiskt och chromepunk på ett sätt som är en upplevelse att kolla på nu. Men inte alltid känns så barnvänligt eller ens behagligt för nån som börjar närma sig medelåldern. Nästan alla vuxna män verkar vara borta. Mamma är här. Varför är pappa inte här? Var är han ens? Sorry för heteronormativiteten.
Om man tittar på (gör inte det) den fruktansvärt sorgliga filmen Eldflugornas grav som handlar om barn i slutet av andra världskriget i Japan (spoiler: det slutar inte väl, men de träffar andar i naturen) så finns kanske en del av svaret? Det kan vara så att den som skrivit manus bearbetar nåt som förstås inte är uppenbart för oss. Den tredje gymledaren är löjtnant, bor i något som liknar en barack och pratar ganska öppet om Pokémon som militära verktyg.
Den ende vuxne man man riktigt har en relation till är en professor. Och ja, välutbildade tjänstemän i 60-årsåldern brukar man ju inte skicka till fronten. Samtidigt finns själar som kan lagras på PC eller sparas på CD-skivor. Det finns en Pokémon som är digitalt konstruerad av polygoner.
Det är något där som känns väldigt 90-tal: snart kommer allt bli digitalt. Hade originalet gjorts i dag hade väl AI varit det stora mörka hotet.
Sedan tonades allt ner. Jag förstår det. Första generationen är inte alls barnvänlig utan snarare ganska otäck. Jag skulle inte själv ge den till en sexåring utan vidare.
Men samtidigt hade Pokémon inte bara behövt bli en hobby för barn. Själva grundidén är inte dålig för nåt som kan vara för hela familjen.
Det finns också grejs som inte åldrats med värdighet. Sexismen. Att det äts pokémon i spelet. Och enarmade banditer för barn. Vilket väl i och för sig är väldigt realistiskt i spelet: för det går inte att vinna.
När maffian är slagen, Pokémonligan besegrad och nästan allt är fångat, får man till sist möta professorn och hitta den sista pusselbiten: Mew. Om man läser labbanteckningarna finns resor till Guyana, kloningsexperiment och antydningar om att världen från början faktiskt var vår värld. Sedan blev det ett helt multiverse där alla kunde fångas i små bollar.
Jag skulle inte säga att det är lysande berättande. Inte som Morrowind, Planescape: Torment, Heroes 4 eller Pillars of Eternity. Inte som en bok av Maria Gripe, Mariann Fredriksson eller Ursula Le Guin. Eller annat från min barndom som jag skulle rekommendera för storyn. Den drar åt tre av fem, typ.
Men ändå så pass intressant att det kändes värt tiden och det var tillräckligt intressant att hålla det levande och vilja veta mer. För det berättade ganska mycket om min barndom. Om min och andra bland oss som börjar närma oss medelålderns gemensamma upplevelser
Och inte bara med nostalgiska glasögon om hur bra och kul allt var.