Akt I: Gud vill det
“En goth mommy. Precis vad alla nördkillar behöver.”
Jag flinade medan jag nickade mot Claudius, Cludde. Vi glodde på hans laptop under vår sedvanliga “mommy-fredag”, på dejtingsajten Badoo.
Vi sökte kontakt med kvinnor som var runt 40. Mest på skoj.
Året var 2010 och vi stod i Kristliga Folkpartiet (KF):s valstuga på Sergels torg i Stockholm. Vi drev KFU-klubb i Österort i Stockholm. Jag, Sari, eller Sariel Lievenstein som jag egentligen heter, var ordförande. Cludde var min vice.
Några meter till höger om oss stod vår kompis Noa Segal i Högerpartiets valstuga. Han svarade skoningslöst genom att visa upp en bild på en 42-årig mattant från Flen på mobilen och signalera att hon ville ligga med honom.
“Scam!” svarade Cludde. “Hon finns inte på riktigt.”
“Sluta objektifiera”, tillade jag. “Vi är faktiskt särartsfeminister i den här stugan. Nice guys finish first.”
Det bet inte på Noa som malligt visade en av sitt partis energidryck som det stod Sverige Joggar på.
“Naga, please”, svarade jag wowlolskt. “Ni i HUF har energidryck. Vi i KFU har fucking Deus vult!”
Det där sista kallades för att “vulta”. En skojig grej vi höll på med. Men det väckte uppmärksamheten hos vår 80-årige partivän i stugan. “Va?” undrade Ragnvald. Vi hade avbrutit honom i hans fokus.
“Vi påminde Noa om vem av oss det var som avskaffade krogmomsen och fastighetsskatten”, inflikade jag.
“Ja, men glöm inte avdrag för välgörenhet så vi kan skicka mer till barnen i Afrika.” Ragnvald återgick till sitt mässande. “Kom och lär känna detta fantastiska parti! Med alla dess pingstvänner och pensionärer!”
Egentligen tjafsade vi mest för att vi hade tråkigt. Vi tre hade hängt sen mellanstadiet, i onlinespelet World of Warcraft. Vi spelade rollspelade röda korsfarare ur the Scarlet Crusade. Som fjortonåring hade jag dragit det längre och joinat Cluddes katolska församling. Cludde var född sån, hans föräldrar var med i en organisation som heter Opus Dei. Noa var fortsatt hedning IRL.
Samtidigt skränade en demonstration en bit bort. Men den var inte riktad mot oss. Vi var osynliga här på torget.
Ragnvald tyckte att det var en bedrövlig syn. Tydligen fanns det människor som var rasister i Sverige 2010. En ivrig Ragnvald började hålla låda om sin barndom på missionsskolan i Belgiska Kongo.
“Min farbror gifte sig med en mörk liten dam som hittade Jesus ute i bushen. Han tog med henne på bananbåten hem.”
“Åh vad fint”, svarade jag trött.
Vi blev avlösta från två håll. KFU Djursholms ordförande Carl-Hemfrid, “Jujje”, kom på sin segway. Och så Ragnvalds fru Majvor som varit på bingo hos Maranata i krokarna. Hon hade med sig en typ av bakverk i rullatorn. Ett hon envisades med att använda ett gammaldags ord för. Vi tog varsitt bakverk och tackade medan hon beklagade demonstrationen intill.
“Tänk på söndagsskolevisan: ‘Jesus älskar alla barn. Svarta, gula och rödskinn också.’ Det är en lisa att dela sitt överflöd.”
Medan hon höll låda såg jag hur kär Ragnvald såg ut när han tittade på sin fru. Det var supergulligt.
“Ja, vad hemskt det är med rasister som inte delar med sig till barnen i Afrika”.
Sen fick jag en vänskaplig smäll på tinningen av Jujje. Han hade precis köpt en stereoanläggning till sin båt. Han var så mallig.
Men inte malligast, här på torget.
Vi sa inget om var vi skulle, efter vi sagt hejdå. Även Noa såg frågvis ut. Men det här var troende business. Och de hedna i Arbetarepartiets stuga fick gärna också kolla åt nåt annat håll.
Vi hade siktet inställt på kompisen Bojan Cetkovic, som av vännerna kallades Bånge. Han var en tiotalet år äldre snubbe från vår församling. Och han var en av dem som det demonstrerades mot.
Bånge bemannade nämligen det snabbt växande och lite kontroversiella Partiets valstuga. Cludde var lite spänd. Men jag drev på. Bånge hade ju med sig en present till oss den här eftermiddagen.
“Graalen är i lejonhjärtats borg”, skrev han kryptiskt, i facebookgruppen S:t Eriks katolska riddare.
Demonstranterna stod på beskedligt avstånd. De var ett tiottal studenter. Mellan dem och oss stod ett par poliser. Bånge såg helt episkt mallig ut över hela grejen, när vi kom förbi.
“Tjenare, CrusaderMan93!”
Jag blev för ett ögonblick osäker på om jag hade glömt bort att Bånge joinat vår guild i World of Warcraft. Innan jag kom ihåg att det där även var mitt nick på Partiets “helt fristående” debattforum för ungdomar, Sverigekids.se.
“Alfagnagaren!”, hälsade jag tillbaka, syftandes på hans eget nick på forumet.
Bånge var församlingens fränaste snubbe. Han hängde på Stureplan och körde BMW. Men deras valstuga var inte direkt “frän”. Det enda som var snyggt uppsatt var porträttet med deras ledare, P-Nisse. Samt de kärnfulla budskapen “Heja P-Nisse!” och Twitter-hashtagen #PNISSE2010.
Valmaterialet låg i Lidl-påsar tillsammans med serietidningar, colaburkar och kassar från ÖoB, Clas Ohlson och Systembolaget. En av de där påsarna var till oss.
“Klart jag köper öl till er grabbar. Vad gör man inte för sina bröder i tron?”
Jag räckte Bånge en bunt tjugor som var från oss båda. Vi delade upp burkarna i våra ryggsäckar, men avbröts när Bånge tog fram en burk Arboga och knäckte den. Sen sa han att vi borde göra detsamma.
“Får man verkligen öla i er valstuga?” frågade jag.
Bånge garvade åt frågan. “Här i Partiet är det inte som hos era frikyrkliga töntpolare. Vi har mera katolska ideal hos oss! La dolce vita, ni vet.”
Jag tänkte nog mer på att vi var sexton. Men sen beslutade jag mig för att strunta i det och knäcka en Arboga och ta en klunk. Varefter jag fick en hostattack. Oj vad starkt!
Bånge garvade och dunkade mig i ryggen. Efter viss tvekan knäckte Cludde också en.
Då och då kollade jag ut mot demonstranterna och kände avsmak. Varför hatade de demokrati?
Bånge suckade och berättade om sin familj som kom från Kroatien. Hans släktingar hade varit med i motståndsrörelsen mot den hemska kommunismen. “Jag vandrar i deras fotspår”, viskade han eftertänksamt.
Cludde stämde in: “Kommunisterna har ju dödat flest i historien. Flera tusen miljarder människor. Det är inte konstigt att kommunister vill att det ska bli fler islamister i Sverige, för de hatar yttrandefrihet och demokrati.”
“Kommunisterna” var arga över en artikel den här P-Nisse skrivit. Bånge fnös och konstaterade att de här antidemokraterna inte ens klarade av att läsa.
“Nisse skrev att islamisering är det största hotet mot vår liberala demokrati. Inte muslimer. Hur gamla var ni när de pangade World Trade Center?”
“Gick i tvåan”, nickade jag. “Och det håller väl typ alla normala med om?”
Jag gav Bånge en dunk i ryggen. “Men det är såna som ni som får ta täten i att hejda dom så att vi andra kan få leva i en demokrati. Inte sant?”
“Precis! Det är vi Partivänner som är de 300”, svarade Bånge och log.
Actionfilmen 300, som följde de grekiska spartanernas kamp mot invasionen från Mellanöstern, var en av Bånges favoritfilmer. Inför långfredagen i kyrkan hade Bånge använt ungdomsrummet till att ordna en filmkväll på temat “manlighet” (fast tjejer fick också komma) och bjuda på filmmaraton med sina favoritfilmer. Först Braveheart, sen Beowulf, sen 300 och allra sist The Passion of Christ.
Men trots att vi känt oss så “manliga” i den stunden, hade vi inte klarat hålla tårarna tillbaka när Mel Gibson höll tal från hästryggen i Braveheart. Bånge hade grinat så pass att Melissa, som Cludde kände från Opus Dei, hade kommit för att trösta Bånge. Och placerat sig i hans knä resten av kvällen. Jag hade inte skvallrat för prästen.
“För mig är det Gud som säger till mig att det som pågår inte är naturligt”, deklarerade Bånge. Han pekade på en mullig kort tjej med punkfrisyr som skrek att vi var rasister. Han lyfte sitt eget långfinger som svar.
“Fuck dig själv din kommunistfitta! Ingen man vill ha en kossa som dig, så du får nog börja lapa mus istället.”
En polis bad vänligt Bånge att låta bli att provocera “kommunisterna”. Jag hajade till. Var inte det där hon Yasmine? Snyggot som tjabbade för Arbetarepartiet på senaste League of Politics Sthlm? Nä. Puh... Tur.
“Fan vilken action när vi får med Bånge på LoP ändå?” Cludde sa vad jag tänkte. Var sjukt taggad på att få se Bånge på ungdomsförbundens återkommande snackbrawl - coolare ord för debatt - på Kulturhuset bakom oss. “Om nu partisterna kommer in i riksdagen i höst. Kommer kommunisterna stå kvar och bröla då också?”
“Det är tur att polisen alltid är här. Poliser är demokrati på riktigt”, konstaterade jag. “Du gillar väl uniformer, Claudius von Papen?”
Man vet ju hur tyskar är. Kinky.
“Säger waldorf-goth-blondinen?”, inflikade Bånge. Ännu en samstämd skrattsalva följde.
Vi blev inte kvar i valstugan länge. Några farbröder i fleecekläder kom och avlöste Bånge. Märkligt nog hade vi inga problem med “kommunisterna” när vi gick därifrån, trots att våra politiska tillhörigheter syntes tydligt.
Det var dags för den stora finalen: att få åka hem i Bånges glänsande vita BMW. Jag andades in dofterna av spolarvätska och parfym från Hugo Boss. Bilen hade en touch screen, det kändes som science fiction. Instrumentbrädan lyste i blått och hade en mätare som visade hur fort bilen accelererade.
När vi svängde förbi våra valstugor med öppna fönster såg Noa först förvånad ut. Sen var han tvungen att tuppa sig tillbaka. “Jävla wannabees ni är!”
“Vi hinner till Flen innan dig, tough luck! Deus vult!” svarade jag och lipade. Cludde och Bånge vultade med mig, inne i bilen. Som tur var skulle knappast pensionärerna i vår valstuga höra vad vi sa.
Bånge skrattade gott från förarsätet. “Men grabbar, vill ni också ha en sån här så får ni ta och sluta vara gummiryggar med kådis på dolmetoppen, och komma med i matchen på riktigt!”
“Nåja, vi har inte haft val än”, inflikade Cludde. “Vi är det enda svenska ungdomsförbundet som haft Republikanerna på vår kongress. Vi fick 99 av 100 demokratipoäng i Atlantic Councils studie.”
“Du är duktig du! Jättetuffa åsikter!” svarade en flinande Bånge “...och under tiden som du håller på så skaffar andra en jävligt glänsande vit BMW. Det är därför vissa av oss är vinnare och andra inte är det.”
Jag lyssnade halvt. När det plötsligt slog mig. “Hur döljer vi för päronen att vi ölat när vi kommer hem?”
Det verkade inte ha slagit Cludde heller. “Du råkar inte ha halstabletter eller nåt, Bånge?”
“Fan har halstabletter? Eran mormor?” skrockade Bånge, som istället sträckte fram ett paket John Silver-cigaretter och bad oss ta för oss. Som vi, efter lite tvekan, tog för oss av.
“Så att våra päron ska känna att vi både druckit öl OCH har rökt, var din idé, Bånge?” undrade jag.
“Det är den här betahanne-attityden som gör er till såna förlorade.” Bånge började förklara. “Hos oss snackar vi om Partiandan. Det är den som gör att vi bara ökar hela tiden. En alfa dricker öl och tar en cigg när han fan vill. Lejonet på savannen äter krokodil när han vill. Ni hajar. Det är därför det går så bra för oss.”
Jag funderade lite. Mest av allt var jag nog ärligt talat… kåt. Inte på Bånge, men på njutningen han fick av sitt parti. Tänk att få ha det så här bra? Kunna bete sig typ hur som helst och ändå bemötas med beundran och respekt i samhället? Hur många goth mommies skulle inte falla om jag också kom åkande i en vit BMW?
Cludde verkade gå i samma tankar. Han såg också kåt ut.
“Det är ju inte konstigt att hela Badoo släpper till när han kör en sån här. Alla tänker att han måste ha ett järnrör mellan benen, när han kommer i det här åket.”
“Nåja…” svarade jag. Jag hade tidigare försökt uppvakta Bånges kusin som var ungdomspedagog i församlingen. Intresset hade inte besvarats. Men hon hade åtminstone lärt mig ett äkta kroatiskt ordspråk:
“Jag drömde om en prins på en häst. Jag fick en häst i en BMW.”
Cludde började asgarva och Bånge undrade vad som var roligt. Jag anade att skämtet riskerade att kränka hans manliga självkänsla. Så jag svarade att vi drev om en person från Serbien. Det gick hem. Enligt Bånge var nämligen alla serber kriminella kommunister. De borde “återvandras” hem till Serbien, tyckte Bånge.
“Fast jag vill ändå ha ett sånt här åk”, viskade Cludde till mig sen. “Det känns som ett tydligt politiskt mål som är värt att kämpa för.”
“Deus vult”, viskade jag tillbaka. Gud vill det.
Akt 2: Agonen
Att tanka på två ställen samtidigt är en jäkla konst. Fast man har typ tio års erfarenhet av paladinyrket.
“Bra jobbat, Sari!”, “Du kommer få sån jävla loot!”
Jag var inte säker på om mina korsfararbröder i voice syftade på vår raid eller på politiken.
“Var det svårt?” undrade Cludde.
“Har ju typ redan halvt inne i deras interna tjafs. Tankar vänsterfalangens gothmommy på twitter just nu.”
“Kan du tanka klart Prince Malchezaar åt oss så kan du tanka åt hon djursholmskan sen va?” Noa var fokuserad.
“Näe.”
Tre år hade gått sen den där eftermiddagen på Sergels. Stämningen i KFU hade surnat för oss i Österortsklubben efter att vi fått en ny ordförande. Som inte ens var katolik. En inflyttad lantis som ville bli “nån” i Stockholm. Vår KFU-klubb var ett problem för hans karriär. Vi trollade för mycket på internet.
Själv hade jag fyllt 19, börjat plugga journalistik och flyttat till en studentlya. Ett perfekt tillfälle att byta körfält. Till den bländande karavanen av alla glänsande vita BMW. P-spåret.
I mitt rus twittrade jag en harang om att jag skulle byta parti för att jag kände mig “förtryckt” som katolik. Flera av våra kamrater trodde att det var ett skämt. Jujje - Carl-Hemfrid - svarade att jag och Cludde måste vara de sämsta katolikerna sen Madonna hängde upp sig själv på ett glittrande kors på scen.
Fan. Nu ringde mobilen. Det var Jujje.
“Jahaja, din gamla österortsflummare? Så du tänkte svika oss. När hade du tänkt att berätta om det här?”
Jujje sluddrade. Det märktes att han hade stärkt sig.
“Tjaba! Du är välkommen över, du också!”
“Inte en chans! Har du blivit ABF-tant av all waldorfbraja? Inte trodde jag att du skulle stödja kommunismen?”
“Vadå? Är Partiet kommunister, säger du?”
“Driver du? Ni var emot att sälja Apoteket. Och apoteksmonopol är ju nånting som bara finns i Nordkorea.”
“Va? Det visste jag faktiskt inte…”
“Jag som trodde att du var emot kommunister? Svikare är du.”
Jujje la på. Trist, men tids nog skulle han se mig som en vinnare istället.
“Fan, Sari! Vad gör du?” Noa verkade irriterad.
“Det var bara Jujje som ringde och drygade sig över att jag blivit en vinnare.”
“Jo, vi hörde det. Men Prince Malchezaar wipeade arslet av oss.”
“Äsch vafan. Vi får låta Sari njuta av sin IRL loot. BMW. Snart i alla fall.” Cludde var fortsatt ivrig.
“Sure, men han får väl säga till när han ska switcha roller så vi kan raida en annan dag.”
Jag garvade lite. Jag var så övertrött och hade hjärnan på så många ställen att jag knappt kunde hitta rätt på tangentbordet. Och det snart tömda helröret Rakija från Kroatiens olivlundar, en present från Bånge, gjorde inte grejen lättare.
Men det var tjafsigt i mitt nya gäng.
Jag dual-specade när jag tankade på Twitter. Oftast tankade jag bara som “Sariel Lievenstein”. Men när jag behövde tanka lite mer aggressivt körde jag TheLastPaladin istället.
Och det var tur att jag var där. Det fanns en äkta särartsfeministisk goth mommy som behövde att jag red ut på min vita riddarhäst för att rädda hennes ära på Twitter. Inte för att hon bett om det. Men jag var alltid redo.
> @SarielLievenstein: Att en fd. mittenpartist från anrika Djursholm är chefredaktör på partitidningen visar att Partiet är ett vanligt borgerligt parti. #KrossaRasismen #TeamRhodesia
Rhodesia de la Mort, hette den ädla mön som mitt riddarhjärta brann för. Hon var Narnia-freak som jag och lite kändis bland borgerliga ungdomar och nördkillar i allmänhet efter att hon vunnit Heroes IV-SM i fjol. Men nu hon hade råkat i klinsch med en massa troll på twitter. Handlade om att hon blivit bosslady på partitidningen, P-kollen. De skrev kritiskt om högerextremism och sånt.
> @AlfaHanne88: du har varit med i två timmar din lilla beta sionist cuck liberal #TeamNationalist
Det var på grund av sån här skit jag behövde TheLastPaladin. För att kunna ge en idiotjävel svar på tal:
> @TheLastPaladin: sariel har rätt kolla vilka slödder bönder som tror att p representerar dem.
Det bästa med att ha flera konton på twitter är att kunna tanka sig själv.
> @AlfaHanne88: sariel är en feminiserad betahen som behöver återvandras till israel
Men en del äckel på twitter tyckte att hon var liberal och sionist. Framförallt det senare.
> @TheLastPaladin: har du ens varit i israel, @SarielLievenstein, eller är “alfahanne88” en äcklig antisemit? säkert trollande kommunistislamist som låtsas vara höger
Nu var jag tydligen det också.
> @AlfaHanne88: jude liberalen sariel är oskuld
Här skulle man kunna ha lust att försvara sig. Men anfall är alltid bästa försvar. Lita på en rutinerad paladin:
> @TheLastPaladin: grattis till förlorat oskulden på bordellen i thailand efterblivna wt-hjon
*Pang!* Plötsligt hände nåt oerhört. En notis från facebook. Friend request: Rhodesia de la Mort. Vi hade Jujje som gemensam vän. Wow! En av de stora i Partiet hade redan sett mig. Snart skickade hon PM:
> Valkyrian hälsar dig välkommen till ditt nya liv i Nifelheim! :-)
Det tog nån minut att fatta referensen. Ah! Vi hade tidigare snackat på det där numera nedlagda Sverigekids.se, där hon nickat aliaset NordensValkyria. Hon hade en grupp på forumet - Hels Klyfta - där killar bara fick svara på tilltal. Cludde hade fått ont i snoppen över det. Det var asroligt.
Jag hade hällt upp den sista rakijan och var rätt dragen när jag svarade. Jag skrev att jag sett all skit på twitter och att hon hade mitt fulla stöd. Rhodesia bad mig om mitt nummer. Det fick hon förstås.
Men jag avbröts av hur riddarhjärtat brast av twitter:
> @AlfaHanne88: i thailand är kvinnorna kvinnor o inte betahens. sionist häxan luktar kiss.
Jag höll nästan på att falla av min vita riddarhäst av ilska.
> @SarielLievenstein: inavlade arier bönder åk hem till knäckeby o odla potatis som på vikingatiden
När jag precis tryckt på skicka ringde Rhodesia. Då insåg jag också mitt misstag. NEJ. SHIT. FEL konto! Så kan man inte fightas på sin main?
Ett under inträffade. Opera hängde sig. Eller var det Rhodesia som hade magiska krafter? Hon kändes magisk.
“Hallå där gubbisen! Hur går det för min lilla paladin?”
Jag blev så ställd. Hur visste hon…?
Jag försökte samla mig. “Hallå ja! Haha… Var det så uppenbart?”
“Eller så var det bara rätt genomskinligt, CrusaderMan93…”
Hon skrattade. Det lugnade mig. “Jag förstår om du druckit mammasaft ikväll. Det måste varit en jobbig kväll för dig? Säga hejdå till kompisarna i KFU?”
“Än så länge är det faktiskt bara en som skällt ut mig. Hur var det för dig?”
“Kanske är bättre nu? När jag hoppade av mitten så förlorade jag flera kompisar. Tyvärr. De fattar inte det där som du skrev: några av oss måste ju gå in och kasta bort dummisar ur vårt nya parti. Men det är på gång! Skulle du vilja skriva för Kollen? Fast då får du skärpa dig med pratisar om ‘bönder’.”
Det ville jag förstås. Tänk att få jobba med en riktigt seriös redaktion, samtidigt som jag pluggade journalist?
“Brukar folk kalla dig för mistress på redaktionen?”
Hon skrattade högt. “Nja. Mina kompisar kallar mig Roddan. Har du nåt smeknamn?” Ja, Sari förstås. “För mig är du nog mer en Lilla Söt. Får jag kalla dig det?”
“Absolut!” svarade jag. “Gulle!”
Kände mig varm. “Men du. Idioterna på twitter. Är de trollande kommunistislamer? Såna är ju antisemiter.”
“Njaej. Tyvärr är det nog PUFF:are skulle jag tro. Kanske är han din kompis som är @AlfaHanne88?”
“Vem då? Menar du Bång… Bojan Cetkovic?”
“Ja, precis! Såg att ni var vänner på facebook. Ni är väl påvepuppor båda två? Surisar…”
“Du, jag är den sötaste påvepuppan som finns. Det är ju jag som är Lilla Söt?” Roddan fnissade.
“Det börjar bli nannodags.” No shit sherlock. Klockan var snart två på natten. “Måste nog sussa nu. Har en liten Aslan som väntar på att få sova på matte i sängen. Herr Nilsson, heter han. Så himla sötis. Kashmir-perser.”
“Kanske jag får gosa med honom också nån dag?” Wow, vilken hook, att hon också var kattmänniska. “Tack för att du ringde, Roddan. Det värmde verkligen. Du är bäst! Min valkyria! Hoppas att vi ses IRL snart.”
“Det är jag som ska tacka för allt. Natti, min ädla riddare!”
“Natti!”
*
Inte fan kunde det vara Bånge? Det lät inte klokt. Men samtidigt. AlfaHanne88 lät onekligen väldigt Bånge.
Ville nästan bli spion. Passande nog. Första PUFF-träffen IRL kändes som nåt ur en Bondrulle. Jag kände igen den lokala ordföranden, Emilia Nattflykt. Hon var ett av Bånges ragg som han dragit med till kyrkan nån gång.
Emilia ringde och berättade att det stod ”Svea Hembygdsförening” på dörren. I värsta fall kunde jag fråga efter Det goda folket. Ett kodord för Partiet, tydligen. Fick aldrig säga att jag var Partivän. Då kunde nämligen den mytiska gruppen Antifascistisk Front (AFF), som jag aldrig sett ett jota av IRL, komma och slå ner mig.
Det kändes knäppt. När jag till slut hittade den nedgångna lokalen, välkomnade Emilia mig med en kram. Hon visade mig runt. Några killar satt och spelade gangsterspelet Grand Theft Auto på Xbox och käkade ostbågar. De var sura över bristen på öl. Emilia berättade att Bånge tagit på sig att handla öl till mötet, men blivit sen.
Vi bondade lite över att vi båda var veggisar. Tipsade om en vegetarisk restaurang i Gamla stan och hintade att vi kunde hänga i ciderbaren där nån kväll. Hon kom ihåg mig från den där söndagen i kyrkan.
“Hade gärna hängt med och druckit cider. Men jag hade ju redan sällskap.” Emilia log.
När Bånge väl kom var det första han gjorde att hälla upp en Arboga 10,4% till mig. Jag tackade och tog för mig medan han berättade om alla gånger han hade hamnat i slagsmål med det här AFF. Nån hade t.o.m. haft med sig ett samurajsvärd. Men eftersom Bånge tränade Krav Maga kunde han ta sig an fem AFF:are utan problem.
När Bånge nämnde Krav Maga – en kampsport från Israel – tittade alla på mig och väntade sig en reaktion. Men jag sa ingenting. Sorry, jag tränar pilates.
Roddan och jag fortsatte att messa samtidigt som jag hängde med där. Hon var väldigt intresserad av kopplingar mellan en sorts högerextremister som kallades identitärer och ungdomsförbundarna.
> Vi som jobbar på riksdagskansliet tror att identitärerna har tagit över PUFF.
Vidare skrev hon att det sas att Emilia hängt med gruppen Identitär Ungdom (IU) när hon gick på högstadiet.
Det var i såna fall en sida Emilia dolde för mig. Men jag höll ögonen öppna.
*
Snart fick jag bedöma själv. PUFF hade släppt en film. Vi fick inbjudningar med titeln Agonen. Sen satt vi i Bånges BMW igen, på väg till en gustaviansk trädgård, i nån obskyr by nånstans söder om Norrköping.
Efter att vi väl inkvarterat oss i ett av gårdens annex gick vi upp och mötte ett tjugotal killar i gula PUFF-tröjor. Malplacerade partytält i gul plast drog ner den aristokratiska viben en smula. Stämningen inför filmvisningen var inte på topp. Jag anade varför.
På morgonen hade en triumferande Roddan messat en artikel i P-kollen. Gruppledaren i riksdagen, Valdemar Såsberger, hade skrivit en kungörelse som slog fast att identitärer stod för en massa högerextremt grejs som inte var förenligt med Partiets ideologiska grund i liberal demokrati och FN:s mänskliga rättigheter.
Därför hade flera uteslutits. Bland dem PUFF-ledaren Alexander “Alex” Pankassers mentor. Så nu var han fly förbannad.
Det märkte jag när vi möttes upp av honom vid ingången. Bånge fick en grabbkram med dunk i ryggen innan Alex frågade vem av honom och Emilia som “raggat upp” mig. Mitt kön var lite oklart eftersom jag var långhårig. Bånge inflikade att det förmodligen var för att jag var “kaninmatsätare”, som Emilia.
Sen nämnde Alex att han sett att Roddan lagt till mig på Facebook före alla andra.
“Mellan dig och mig så borde alla läsa Fria Tribunen istället för P-kollen. Rhodesia håller bara på och skriver en massa PK-betanonsens. Fast det är klart, tillhör man samma stam kanske man inte behöver oroa sig?”
Han fick det att låta som ett skämt, men jag anade att det inte bara var det. Ingen av dem visste att Roddan redan hade frågat om jag ville skriva en liten “rapport” till henne. Främst ha koll på om några sa extrema grejer. Roddan ville veta vilka PUFF:are som skrev skit på Twitter, och kunna jämföra med vad som sas här.
Naturligtvis sa jag ja. Lantisen Alex kändes lillgammal och stroppig. De uniformsliknande pissgula tenniströjorna fick honom och hela PUFF att se oliggbara ut.
Inte blev mitt intryck bättre när jag fick träffa hans sidekick, muskelberget Jon Barsebäck, som påstod sig ha tjänstgjort i främlingslegionen. Emilia ville inte lämnas ensam i närheten av honom. Han hade varit i en hiss med henne och plötsligt tryckt på stoppknappen. Sedan dess fick hon ångest av hissar och tog helst trapporna.
Jag tog täten så att hon slapp hälsa på honom. Alla deltagare fick varsin namnskylt och skulle skriva sina namn med runskrift. Jag plockade varsin skylt till oss båda och frågade Jon om vi skulle skriva med den gamla eller den nya futharken?
“Du kan skriva på hebreiska om du vill”, garvade Jon till svar.
Jag messade Roddan vad han precis sagt. Hon tyckte att det var synd att jag inte spelat in det. Attans!
Vi samlades vid trädgårdens amfiteater för att se filmen. Men först skulle Alex hålla låda. Tonläget var bistert.
“Mina spartaner! Lemmeltåget till köttgrytorna blir allt tätare! Vapenbröder offras av svekfulla män i syfte att krusa mediala kosmopoliter. Kälkborgare som likt asgamar festar på det byte som den nordiske mannen erövrat, med sina benhårda lemmar och sitt lackande svett. Låt oss påminna dessa parasiter om vårt motstånd!”
Jag hajade att Alex obviously syftade på sin uteslutne mentor. Flera applåderade och skrek att Alex var deras “kung”, medan jag spelade in. Sen messade jag Roddan och frågade om det var intressant. “Nej”, svarade hon. Det behövdes mer. Att de lät som de gjorde anonymt på Twitter, typ som det jag missade från Jon.
Nu var det dags för film. Mörka diffusa scener från stormande medelhavsnätter blandades med PUFF:are i deras hemska gula tröjor. Alex red omkring barbröstad som Alexander den store på en vit häst.
“Alexander den store förstod att Europa inte kunde försvaras enkom med ord. När Troja rövade hans kvinna samlade han därför Spartas fria män. En mäktig stridshingst blev de orientaliska inkräktarnas undergång.”
Jon poserade med en stenbumling som Ajax. Bånge sprang runt med hoplithjälm och spjut som Leonidas. Den fjärde kände jag inte igen: en tunnhårig snubbe som drog i ett enormt rep ombord på en trirem. Odysseus, stod det under honom.
Alex röst ekade: “Alfa eller beta, gamma och omega? Det heroiska Sparta eller det dekadenta Bysans? Vem ska rida den sköna vilda Europa, du eller ökenländers tyranniska gudar?” När han sa orden “det dekadenta Bysans” swishade en sekvens med Roddan förbi. Filmen avslutades med rubriken:
PARTIETS UNGDOMS FRAMTIDSFRONT
Alfa börjar inuti dig
“Herrgud. Vilken jävla tönt du är”, tänkte jag. Fast samtidigt hade jag blivit orimligt kåt. På Roddan. Såg bara en enormt förförisk gothdrottning framför mig. “Det dekadenta Bysans”? Hett.
Jon tog sen å sin sida vid och förnedrade representanter från flera distrikt. Några kallade han för ”betaflock”, andra för ”efterblivna syltryggar”. Som tur var fick han slut på invektiv efter några minuter.
Under tiden som gått hade jag spanat in Emilias reaktion. Hon såg ganska medryckt ut och applåderade Alex, men blev tyst när Jon tog över.
“Är det dags för lite kaninmat, snart?”
*
När det väl var dags för “parnassen” – festen – hade Alex svidat om till samma grekiska toga som i filmen. Han bjöd oss alla att ta för oss ur ett “ymnighetshorn” som förbundet stod för. Det visade sig vara en stor kyl full med Arboga 10,4%.
Käk var det dock skralt med. I alla fall för mig och Emilia. Medan en makaber helstekt spädgris bars in åt de övriga fick vi höra att det här inte var “nåt jävla sojaläger”. Vi fick helt enkelt köpa nåt i trädgårdens vanliga restaurang. Jag kutade iväg och fick tag i varsin äktsvensk fetaostsallad med vattenmelon.
När jag väl kom ut med våra brickor hade Emilia tagit på sig läsglasögon och såg smart ut. Hon satt tyst med mobilen. Hon ledsen ut. Jag såg hur den där fjärde killen i filmen hade varit förbi, även nu utklädd till Odysseus.
“Han undrade om jag var lesbisk eftersom jag hänger med dig.”
“Jag är gärna lesbisk om jag får hänga med dig. Men vem fan är det där egentligen?”
“Dumle, kallas han. Han jobbar på riksdagen.”
“Jaha?” sa jag och bet ihop i min besvikelse över att jag inte var där och spelade in. “Äsch, skit i honom. Vi har ju trevligt.”
Jag tog min bricka till “ymnighetshornet” och lassade upp tre Arboga var åt oss, så vi kunde supa ifred en stund. Det märktes att Emilia tyckte att det var jobbigt att vi var utanför, men jag slapp gärna umgås med de kring spädgrisen. De rev sönder köttbitar, bankade i bordet och bråkade om olika köttdelar. Och blev bara fullare.
“Känns som de tror att de blir ‘alfa’ av att mörda en död gris en gång till?”
“Ja, men det är väl för att de är det? Det är Freud, du vet? Har man pappa som överjag så måste man besegra de andra och bli den starkaste. Men om man har mamma som överjag så behöver man inte det för då är man beta. Det är inget fel med det. Alla stora konstnärer är ju betahannar för att deras pappa övergav dem.”
“Måste nog vara beta. Kändes lite hett med Roddan som representant för dekadensen i samhället.”
Emilia skrattade avslappnat. “Jag blev svinkåt av alla torsos. Tjejer gillar också snygga bröst, vet du.”
“Synd bara att du är den enda tjejen här, så ingen annan kunde se nåt erotiskt i filmen vi nyss såg.”
Vår mysiga stämning avbröts av en hotfull röst från andra sidan trädgården. ”Det är Antifascistisk Front som kommer! Vi ska slå sönder er!” Jag kollade på Emilia som såg lugn ut. Det var bara Bånge som ville busa lite. Han kom direkt från Stureplan. Han hade med sig tre ”fräsiga bruttor” och önskade oss en “god jakt”.
Ingen av dem var min typ. Långt från. De var typiska bondtjejor på vift i Stockholm: superblonderade, för mycket brunkräm, botoxläppar och kitschiga märkeskläder som andades dålig smak och wannabee.
“Jag är för mycket särartsfeminist för att känna nåt för såna fjortisar” viskade jag till Emilia. Hon fnissade.
Inte för att jag nånsin skulle bedöma kvinnor efter utseende, förstås. Emilia i läsisar var ju överraskande bildad. Undrade om hon också ville signa ut för kvällen? “Nä. Måste kolla till Bånge, känner jag.”
Vi kramades farväl och jag drog bort till annexet. Där hade Bånge lämnat en resväska med Arboga och sagt till oss att det bara var att ta för oss.
Jag tog för mig. Sen vet jag inte vad som hände. Allt blev svart.
När jag vaknade hade det redan hunnit bli eftermiddag. Och Emilia låg bredvid mig. Vi hade väl inte…? Näe. Mindes inget pussande. Hade en vag aning om att hon sagt att det var outhärdligt där ute och sen bara däckat skedandes mig eller nåt. Mitt huvud ville sprängas.
Kollade mobilen och läste ett mess från Roddan med en uppmaning att ta det lugnt med spriten. Hade försökt skriva en rapport till henne under natten, men bara lyckats formulera ”du är den vackraste”, “jag vill ha goth mommy”-nånting, samt ”inavlade bönder i piss tröja”. Men jag mindes inte ett smack.
Så satt vi i den vita BMW:n igen. Emilia sov i baksätet. Bånge log.
“Grattis! Du har numera äran att vara min buksvåger. Men om du spyr i bilen så skjuter jag dig. Eller… äsch. Jag är fan bakis själv. Hade fyrkant igår. Tror hon som sover där bak fick torka upp min spya i handfatet. Fast hade ändå varit lugnt, hon har bott på familjehem så hon är van att torka spyor.”
Medan jag kämpade med att hålla spyorna inne tittade jag ut genom rutan.
PUFF måste bort.
Akt 3: Valkyrian
“Kolla Bångisens facebook.”
Jag hade förstås berättat för Roddan om all skit som hänt. Hon sa att hon mest varit orolig över mitt supande. Men nu ville hon ha hjälp att kolla upp de där blondinerna Bånge dragit med från Stureplan.
“Men… Han har ju typ, över hundra tusen fejjan-polare?”
“Kolla vilka som gillat hans inlägg och profilbilder på sistone.”
“Ska se…” Uppgiften kändes övermäktig. Men snart så. Bingo! Bingo igen! Och - bingo! - för tredje gången. Nu hade Roddan alla namnen.
“Tack gubbisen! Du har varit så duktig. När vi ses sen ska du få en present. Om jag är på bra humör. Hihi!”
Det fanns förstås ingen present jag ville ha mer än att få träffa Roddan. Min socialkonservativa mörka gudinna. Och jag hade faktiskt ett förslag.
“I övermorgon är det League of Politics Sthlm igen. Snackbrawlen på Kulturhuset, du vet? Den med ungdomsförbunden? Kanske vi kan köra ihop?”
“Mmmm… låter superskojsigt! Jag har ganska mycket i min kalender. Men det funkar säkert.”
“På riktigt? Gud vad kul!” Jag kunde knappt bärga mig från att få träffa denna otroliga människa i verkligheten. Jag blev lite tyst i några sekunder.
“Jag funderade faktiskt på att fråga vem jag skulle höra av mig till för att få okej? Att representera oss och så.”
Roddan fnittrade. “Nu ska jag lära dig en läxa, Lilla Söt.” Jag höll andan.
“Om du vill ha nånting här i världen, gubben - då ska du bara ta det.”
*
“Vad är det vi har sagt om goth mommies och nördkillar?”
Cludde garvade högt medan jag tog ett till bloss. Vad gott det var med gula camel.
“Det är en socialkonservativ särartsfeministisk teori som heter duga, det. Ska skriva en C-uppsats på ämnet: Den burkeanska läran om att alla nördkillar behöver en goth mommy i sina liv.”
Vi grabbkramades och dunkade varandra i ryggen i vårt garv. Men Noa verkade lite disträ.
“Vadå? Dissar du goth mommies? Ja, du har väl fullt upp med dina mattanter i Flen?’
Äntligen flinade jag lite och jag påminde om att Roddan hade sagt att jag skulle bli belönad. Då slappnade Noa av, han också.
“Deus vult!”, vrålade vi. Innan vi kastade våra fimpar på Plattans schackrutiga gator. Snackbrawl-time.
Vi anlände i den salong på Kulturhuset där debatten skulle hållas. Twitter sponsrade och bjöd på blaskigt Gevalia i myssoffan.
Cludde undrade när han skulle få åka i min BMW. Noa invände att han hellre skulle köpa en segelbåt, som den Jujje hade. Grabbarna ville förstås höra om allt jag varit med om. Vi sa att vi skulle gå ut och ta några öl på vårt favorithak i stan, Soldaten Sepp, efteråt. Hoppades förstås kunna dra med Roddan.
Fast en trist surprise sabbade gemytligheten. Det var hon Yasmine, här för att representera rödingarna i Arbetarepartiets Ungdomsförbund (AUF). Hon drygade när hon kom och skakade min hand. Fattade inte varför.
“Vad synd att du har bytt sida till rasisterna.”
Jag blev helt paff. Hur kunde hon vara så oförskämd? Noa sa halvhögt nåt om att vi faktiskt lever i en demokrati. Men mest förbannad blev Cludde.
“Det var väl jävla onödigt sagt? Lär dig hyfs kvinna.”
Tyskar alltså…
Jag bad Cludde att chilla lite medan Yasmine gick vidare. Det tog mig inte så hårt. Jag skulle ju ändå säga typ samma grejer som när jag höll på i KFU. Snart skulle hon fatta bättre.
Strax innan debatten skulle starta fick jag svar från Roddan. Hon var på väg. Jag längtade så mycket, men jag trodde aldrig att hon skulle hinna dit i tid.
Men det gjorde hon.
Minuterna innan vi skulle börja introducera oss från scenen, började en fängslande gestalt röra sig från entrén. Plötsligt kändes det som om mitt hjärta stannade upp. Jag blev tung i hela kroppen och stum av att se på henne. Alla skuggorna i rummet svaldes av hennes tjocka mörka hår och hennes svarta långklänning, som pryddes av en vit ros. Hennes viskande nattsvarta stövlar blänkte i lysrören som om hon speglade sig i månskenet där ute.
Roddan. In carne. Valkyrian hade landat. Hade hon kommit för att ta mig till dödsriket?
När våra blickar möttes ville jag bara drunkna i hennes stora mörka ögon. Först kunde jag inte få fram ett ord, när hon omfamnade mig. Vlle krypa ihop och bli en liten boll när jag hade henne nära. Nej! Jag kunde inte bli så här inför alla. Måste sträcka på mig. Låtsas vara normal.
“Roddan! Äntligen - så att säga - IRL. Vi i vänsterflygeln i Partiet står starka, här ikväll!”
Roddan la huvudet på sned och studerade mig med ett pillemariskt leende på läpparna. Plötsligt var leendet borta. Blicken blev kall och genomträngande. Nån sekund. Sen log hon igen. Skönt!
“Du har varit så duktig! Godistajm!” sa hon sen, medan hon tog fram en purpurfärgad sammetsask med snötäckta vita gelekuber och räckte mig en. Jag tog emot den och njöt. Det smakade rosvatten.
“Vad är det?” undrade jag. “Vet du väl, Narnia-påvepuppan? Turkish delight, så klart. Helt vegetariskt. Du är väl också waldorfbarn väl?”
Jag var i extas medan hon även introducerade sig för Cludde. Men Noa hade rört sig bort från oss. Han kollade ner i sin mobil. Snart var han uppe på scenen, vi gick från vänster till höger. Det innebar att Cludde stod på tur. Sen skulle det bli dags för oss.
“Roddan.” viskade jag. “Hon där var dum. Hon sa att jag var rasist.” Jag pekade på Yasmine.
“Näe? Vad snablans nedrigt! Men oroa dig inte gubbisen. Du är den största försvararen av kvinnor med invandrarbakgrund på twitter. Det vet ju jag.”
Hennes ord värmde mitt riddarhjärta. “Undrar om hon är antisemit?”
“Eller så är hon bara dum i skallen och ouppfostrad. Men det kan vara en luris tillbakakaka, i alla fall.”
Jag log. Det hade blivit vår tur.
“Damerna först!” sa jag och bugade. Roddan log och smekte mig lätt på tinningen innan hon gick upp på scenen.
“Erzsebet Wanda Yezebel Rhodesia de la Mort. Men ni kan kalla mig Roddan! Jag har hört att det finns ohyfsade rödisar som kallar mina kompisar för ‘rasister’ här ikväll. Jag blir upprörd. Jag är en kvinna med invandrarbakgrund. Jag blir utsatt för rasism. Konstant. Och Lilla Sari här är min största försvarare. Men vi vet ju att vänstern inte bryr sig om antisemitism, för den kommer mest från islamister.”
Jag var tårögd när hon kom ner från scen och satte sig bredvid mig igen. Det kändes som första gången en så stor person verkligen tyckte att jag var bra. Fick en lång hård kram.
“Nu är mamma hemma!”, viskade Roddan.
Under den tiden undrade Yasmine vad vi tänkt att göra åt bristen på bostäder för studenter och unga som vill flytta hemifrån. Roddan fnissade och tog på min arm och gestikulerade att jag skulle ta det.
“Go! Jag vet ju att du är så duktig. Min paladin!”, fnittrade hon.
Jag gick upp på scen men visste plötsligt inte vad jag skulle säga. Normalt var jag king på sånt här. Kunde jag inte nåt, som det Yasmine frågade, kunde jag alltid flytta fokus genom att skoja till det. Men jag var nervös inför vad Roddan skulle tänka om mig. Då funkade inte clownerier.
“För oss är… eh… ombildningar ett sätt att ge tillbaka makten till medborgarna. Jag förstår inte vad som är fel med att förhandla hyra med sin granne? I ett samhälle som bygger på värderingar. Men då kan vi inte ha islamister som splittrar civilsamhället. Den judeokristna värdegrunden i västerlandet… i samhället. Typ.”
Aj, ajajaj… Nånstans mellan KFU:s standardsvar om bostäder och islamister hade jag tappat bort frågan.
“Förlåt, men vad sa du nu? Det var typ obegripligt? Ska vi ha färre islamister i Sverige så att fler unga kan köpa en bostadsrätt? Var ska de stålarna komma ifrån?”
Jag skakade på huvudet när jag mötte Roddans blick och viskade att jag fattade att jag gjort bort mig. Men hon såg inte ett dugg besviken ut. Hon viskade att jag hade gett henne tillfälle att glänsa lite.
“För mig som borgerlig särartsfeminist”, började hon, väl på scenen, “blir det uppenbart hur mycket vänstern föraktar kvinnor. Jag kan köpa en lägenhet om jag vill. Jag går inte runt och är ett offer hela dagarna.”
Jag applåderade och fick ännu en kram medan Yasmine kort konstaterade att ingen av oss svarat på frågan.
*
Roddan var supernöjd.
“Jag är så glad att du är med oss nu gubbisen!” Roddan sträckte mig en till kub. “Mer godis!”
Hon kunde lika gärna ha räckt mig sitt obefläckade hjärta. Jag njöt av dess sötma. Cludde såg avis ut.
Yasmine syntes inte till. Även Noa hade försvunnit, hastigt och lustigt. Cludde sa att han hade glömt att han hade ett möte eller nåt sånt. Sen föreslog jag att vi alla tre skulle ta en cigg utanför.
När jag såg att Roddan rökte mentol erbjöd jag henne en riktig cigg.
“Du borde testa såna här. Gula Camel. Finns inget godare.”
“Äsch då. Är man en dam så är man, vet du. Sånt där som bara smakar prutt får ni karlar hålla på med!”
Roddan fnittrade innan hon gav några tips, som även var till Cludde. Om det här med identitärer. De brukade förklä sin högerextremism i historieintresse. Som med det här grekiska, som jag fick se själv.
“Eller leka korståg och korsriddare. Det är också en sån grej”, konstaterade Roddan.
Jag nickade intensivt. “Ja, det är bedrövligt. Vem gör så egentligen, i ett vanligt borgerligt parti? Kan de inte växa upp?” Cludde såg ut som om han höll på att smälla av när jag sa det.
Jag ville muntra upp stämningen lite. “Cludde, vet du en sak? Det är Roddan som är valkyrian.”
Han såg lite mållös ut, men jag bara garvade. “Cludde fick ont i snoppen tack vare din grupp på sverigekids en gång.” Roddan fnittrade och klappade honom ömt på huvudet och konstaterade att hon var van.
Jag kunde inte bärga mig från att få mer av Roddan. “Jag och Cludde tänkte dra iväg till Soldaten Sepp nu. Vill du hänka på? Kan vi ju snacka lite om framtiden och även övertyga den här gamle stofilen om att bli en vinnare han också, och hjälpa partiet bli allt det där du sa?”
“Åh, jag kan tyvärr inte följa med er, pojkar. Ska hälsa på mammisen i Djuschan. Hon saknar sin lilla pluttistjejis. Men ni kan få skjuts om ni vill!”
Roddan fingrade på sin lacksvarta iPhone. En svart Mercedes rullade framför Kulturhusets entré. Ur bilen steg en kille i tredelad kostym, vit skjorta med överdimensionerad krage, solglasögon och mörk hästsvans.
“Välkommen, madame!” sa han medan han bugade lätt och öppnade framsätesdörren för Roddan.
“Pojkarna här ska med! Dom ska av vid Soldaten Sepp innan vi drar till mamsen.” sa hon innan hon steg in.
“Härligt, killar!” svarade chauffören, och så öppnade han baksätesdörrarna. Han bugade även medan jag steg in.
Vi drog iväg. Det var inte långt till Soldaten Sepp. Roddan ville förklara nåt om konflikten med PUFF.
“Jo, förstår du. Vi säljer obligationer. Räntan är jättegenerös så länge vi får fler röster och partistödet fortsätter öka. Men skulle vi helt plötsligt börja gå ner… oj. Då ska nån få spö. Eller så ska deras huvuden rulla.”
Vi garvade lite alla tre innan Roddan fortsatte. “Därför vill partistyrelsen vänta med att skalpa Alexander och de till efter valet. Om vi inte hittar en bra anledning till att knipsa dem omedelbums, förstås. Det var därför jag bad dig rapportera från puffarnas lilla grekfest. Du var jätteduktig”, sa hon och höll om mig.
Jag tog emot kramen medan en idé började forma sig i mitt huvud. Kanske hade jag nåt som kunde göra jobbet åt dem? Kanske… Jag tänkte på vad Roddan hade sagt: “om du vill ha nånting gubben, så ska du bara ta det”. Det var Partiandan. Funderade på att fråga vad en sån obligation kostade.
Men nu var vi framme. Jag frågade om vi skulle betala bensin för vår del av färden.
“Men pojkar! Inte behöver ni väl betala för skjutsen? Mammi Roddan står för den. Skattebetalarna bjuder!”
“Det är borgerligt!”, inflikade jag och alla skrattade återigen. Även chauffören flinade lite.
Vi fick båda varsin kram innan hon satte sig i bilen igen för att vinka av oss. “Ses snart igen då, raringar!”
“Det gör vi! Tack för att du är så bra! Min valkyria!” ropade jag och vinkade energiskt medan kärran rullade vidare mot hennes Djursholm.
*
Efter några timmar hade jag och Cludde svingat ett par bägare över varsin bit panerad ost. Jag var fortfarande helt lyrisk över att ha fått träffa Roddan.
“Det kändes som när jag var korgosse i kyrkan: Herre nu låter du din tjänare gå hem. Ty mina ögon har skådat frälsningen. Alleluia.“
“Är det så du säger till prästen?”, skrockade Cludde över sin öl.
Jag garvade medan jag behövde kolla en grej på mobilen. Kände ett väldigt starkt behov av att dyka ner i facebookgruppen S:t Eriks katolska riddare. Där ju Cludde också var med. Han fick gärna komma med tips.
Själv sökte jag lite på måfå: “Kroatien”, “Deus vult”. Efter nån. Som jag hittade.
“Jag tror att jag har en idé…”, sa jag efter en stunds tystnad. “Apropå det vi snackade om i bilen. Om nån som partistyrelsen skulle kunna skalpa. En jävla dryg typ. Snart är det jag som sitter i den där vita BMW:n.”
Cludde såg skeptisk ut. “Du kommer inte våga gå i mässan igen. T.o.m. vår superior på Opus är rädd för Ustasja-gänget”
“Jag skiter väl i kyrkan om jag får vara hos Henne?”
“Akta dig så du inte får en blixt i skallen!” skrattade Cludde vänligt.
Jag garvade också innan jag beställde en runda till.