Tänk om folk som varit döda i 700 år fortfarande hade arbetsuppgifter?
Fyfan vad coolt.
Typ i en organisation som kunde dra en obruten linje bakåt genom hela Europas historia?
För en historienördig fjortonåring var det rätt svårslaget.
Jag minns särskilt min första långfredag. Den var inte direkt “glad påsk, här får du ett påskägg. Påsken handlar om att Jesus kom ut ur grottan med en säck med påskägg”
Snarare typ “Gud är död. Det är ditt fel.”
Att församlingen är i extas medan klockorna inte ringer, diakonen och altarpojken har en sorts typ klappror för att ersätta dem, man får inte ta del av Guds blod och kött. Men man påminns om varför. Alla helgonbilder och statyer är täckta av purpurröda och svara dukar.
Man läser passionsberättelsen och församlingen får ropa: “Korsfäst honom!” Sen kommer korset (som vanligtvis annars alltid står där) fram och gudsfolket pussar den korsfästa kroppen som om de vore Guds blodiga fötter.
Människor gråter och allt är väldigt allvarligt.
Eftersom jag inte var normal när jag var 14 satt jag där och tänkte:
GUD VAD SKITCOOLT
Nåt år senare hamnade jag i Rom. Jag var aktiv i kyrkokören och vi skulle få sjunga för påve Benny, som satt på tronen på den tiden.
Sen drog några polare med mig till Opus Dei. Deras jättespännande högkvarter låg ju här i Rom. Det måste vi ju se när vi är här!
Jag visste vad Opus Dei var. Så klart. De hade inte-särskilt-hemliga rekryteringsmöten i församlingen som bara barn till akademiker fick komma på. Många säger ju att de är en sekt, men de är inte öppna för tjåset, det får man ge dem.
Det var väl en rest från när de tog hand om den civila administrationen i Francos Spanien, att de är en klubb för typ “de mest heliga”, bland de rättfärdiga troende?
Men det är en jävla skillnad på att se dem på avstånd befinna sig i dess högkvarter.
Först såg det rätt vanligt ut. Det var liksom en liten, helt vanlig, byggnad, i utkanten av Rom. Tror det är det där stället med ett fyrkantigt “Colosseum” som Musse byggde på sin tid? Vi hann i alla fall se det på vägen.
Sen gick vi ner i underjorden. Och ner. Och ner. Fan vad vi gick… i helt enorma stora trappor. Som i nån saga.
Det var svart marmor och vi vägleddes av elektriska facklor.
Folk som satt och bad inför en mariabild i små inglasade utrymmen. Jag vet inte om det var ett straff eller nån sorts nådemedel? Vette om de på Opus ser nån skillnad.
Det var hyllor med likadana böcker vilket såg helt absurt totalitärt ut. Öronbedövande tystnad. Som vi sabbade. Det var på våning tre, tror jag. De bad rosenkransen och vi kom och störde. Prästen såg i nåt ögonblick jättearg ut. Sen muttrade han nåt om att vi kom och störde och skulle gå ner en våning till.
Sen var vi framme vid grundaren Josemaría Escrivás grav. Den stora svarta gjutjärnskistan såg ut som nåt ur en skräckfilm. Särskilt som vi befann oss typ hundra meter under jord, vid det här laget. Men glasfönsterna i kapellet fortsatte låtsas som om vi inte gjorde det.
Allt kändes totalitärt. Kliniskt. Pedantiskt. Omänskligt.
Det kan man ju skratta åt. En kuriosa som jag fått i gott sällskap med en massa människor från överklassen.
Men det blir lite läskigare när jag tänker på att det är en sån ynnest att folk kommer dit från hela världen och kysser grundarens svarta kista och tror sig få syndernas förlåtelse, medan knäskålarna börjar blöda på det hårda marmorgolvet.
Vilket är light. Om man verkligen vill må dåligt kan man läsa i den snubbens bok. Det finns typ ingen mening alls med att leva mer än att lida och njuta av det. Och tänka på jungfru Maria. Som både är “mamma” och “den vackraste”.
(han skriver absurt mycket andra sjuka grejer. är inte mitt fel om det låter som en novell av en friherre i Galicien på 1800-talet med oidipuskomplex…)
Jag vet inte exakt vad jag tänkte där och då, som tonåring. Kanske fick jag en liten känsla av nåt som inte vore lämpligt att säga, i ett sånt sammanhang?
Martin Luther hade kanske lite rätt, i alla fall? 🥲