Det kan vara nåt som man känner, när man är kär och alldeles lycklig och glad över att man äntligen kan känna sig lugn och trygg, när man drunknar i en annan människas famn. Eller för den delen känner sig så svag att det känns som det bästa vore om den slutgiltiga undergången äntligen ville bekomma en, så att man blev tillfreds med sitt öde. De flesta känner nog igen det - mer eller mindre, då och då. Men det är väl oftast inget man helst snackar om. Förstås.
Sen kan man ju göra mer eller mindre konstruktiva saker med det.
Jag minns hur jag andades djupt och försökte fösa bort tankarna på all solkräm jag skulle behöva i det helvete jag inte längre trodde på, den gången när jag stoppade brevet i brevlådan, och formellt begärde utträde ur den katolska kyrkan. Jag hade i många år inte trott på deras lära, eller att de var nån särskilt bra kraft på jorden, än längre än jag (kanske aldrig) tack och lov egentligen brytt mig om deras moralregler, i nån nämnvärd utsträckning. Ändå tog det emot att berätta att jag ville lämna.
Det är för min del jättesvårt att försöka skriva en förhållandevis saklig text om kyrkan. Det är helt otroligt, och ofattbart för mig att jag varit med i det gänget. Det går inte ens att skylla på jakten på pengar och status, eller att alla andra vita män gjorde samma sak, som det går att göra i politiken.
Hur kunde det bli så här fel? Jag vet faktiskt inte riktigt. Kanske hade det med den högerradikala tidsandan att göra, att det var ett spännande äventyr som hade med europeisk historia och lorik som lockade, då när jag var fjorton år? Kanske är man helt enkelt i allmänhet dum i huvudet när man är fjorton?
Det känns ju otroligt sorgligt att det intimaste man har, ens längtan efter att få känna nån sorts självklar värme och kärlek och bekräftelse, ska få förstöras av så mörka och hemska institutioner som den katolska kyrkan, eller av andra auktoritära sammanhang. Jag har funderat mycket - och kommer faktiskt inte fram till nåt bra svar, på hur det blev så knasigt. Det känns inte alls som nåt som nånsin varit min “grej” liksom, jag är ju anti-idealist, snudd på anarkist (i vardaglig bemärkelse), och sån har jag väl alltid varit. Kanske är det bästa jag kan göra att berätta om det äventyret, som jag minns det?
Nyss “firade” jag fyra år som “formell” apostat. Egentligen var det inget särskilt som hände då, jag hade inte satt min fot i en kyrka på flera år, och det var mest en fråga om när jag skulle “våga” droppa en officiell förfrågan om utträde i brevlådan. För mig var det inte så mycket om nån plötslig övertygelse om nån "fakta och logik"-ateism, så mycket som att jag inte ville tro på den gud som det stod om i bibeln längre. Kommer egentligen inte ihåg så mycket mer än att jag vaknade en vacker dag och tänkte “vänta lite nu - va? är jag katolik? på riktigt? men hur kunde det bli såhär tokigt, egentligen?”.
Försöker minnas sista gången jag gick i mässan. Jag tror det måste ha varit långfredagen 2016 eller nåt sånt. Just långfredagsmässan i katolska kyrkan var nåt av det första jag lärde mig tycka om, och kände gav mig en väldigt spännande mystik som hade mycket med historien att göra, en religiös produkt som med råge slog grejerna de hade i Svenska kyrkan (som jag egentligen gillar och sympatiserar med - fast jag tyvärr inte delar deras tro längre 😒). Då ringer man inte i klockorna, istället har man nån sorts instrument som påminner lite om maracas (klappror? heter det så?). Och så är alla helgontavlorna och bilderna övertäckta, och även korset vid altaret är täckt av en purpurröd mantel, för att påminna oss om att Gud är död.
Många av oss katoliker som snubblat in där via nåt ideologiskt eller historiskt intresse tyckte mer eller mindre att den där andra högerradikaliserade kristna gruppen, trosrörelsen med Livets Ord i spetsen, var knasiga som gick runt och slog varandra, i extas och skrek "halleluja", i vad de upplevde som nån sorts "heligt" rus. Som mest ärligt talat egentligen mest förde tankarna till nån sorts hämmad sexualitet som äntligen fick pysa ut. Men jag minns ju också hur vi kunde provocera varandra till att hysteriskt börja gråta på långfredagen, och hur en jag satt bredvid till sist höll om mig när jag lyckades komma i gråt. Det där som var nåt jag förbannat mig själv för att jag inte klarat av att göra fast jag egentligen kände för det, när ångesten kommit smygande, att jag inte riktigt klarade av att släppa ut det.
Det var också nåt jag inte kunde hålla mig från att fortsätta göra utan hejd, i nån sorts konstig religiös extas, väl i kön när vi skulle gå och kyssa Jesu fötter på korset. Och som jag också fick motta stor respekt för i katolska grupper på facebook, där andra förstås redan hade tagit notis om det. De där grupperna som för övrigt måste vara Satans bästa plats på jorden - där smaskigt skvaller om allt som hände ute i församlingarna (och mycket därtill), från religiösa euforier till folks otrohet eller missbruk eller vanor i sängen, mer eller mindre direktrapporterades så att alla hade koll. 🧐
Om man kommer till en katolsk kyrka och får syn på en helgontavla så är kanske det första man reagerar på en bild av en ung kvinna som är otroligt vacker. Ja, för att inte säga "snygg”, eller nåt sånt “osedligt”. Hennes familj dog, en efter en, i en sjukdom man faktiskt hade precis hade lärt sig att vaccinera mot ungefär vid den tiden hon levde, tills hon insåg att det var hennes kall att gå i kloster och tjäna gud. Där dog hon också, i tjugoårsåldern, av samma sjukdom, men inte utan att få ta emot Jesu sår på korset som belöning för sin “renhet” (= att hon aldrig hade haft sex) och sin rättfärdighet i tron, från Gud, som sin belöning för att ha följt sitt kall från Honom. Men som en präst sa till mig när jag lite ledset frågade om att hon hade kunnat göra så mycket mer om hon fått leva: annars hade vi aldrig kommit ihåg hur vacker hon var.
De flesta katolska helgonhistorier är lite sådär. Som bröderna Grimms sagor. Som en påminnelse om hur Gud törstar efter blod eftersom han hatar våra synder, och i sin omätliga blodtörst gång på gång måste offra sin egen son och spilla hans blod på altaret, medan vi pinas av det hårda stengolvet när vi knäböjer inför det och känner våra synders börda, som han måste dö för. Och när blodsoffret på så sätt kan bli den enda vägen ut för oss att slippa de eviga plågorna i helvetets eld. Kanske kan den heliga jungfruns tårar lindra hans eviga vrede, om vi ber snällt. Men en outtömlig vrede över det ofullkomliga i hans skapelse, det kommer den hämndlystne himmelske envåldshärskaren alltid att känna över våra fel och brister i livet. Den slipper vi inte undan.
*
Det finns en katolsk sekt som jag inte tänker nämna vid namn. I "liberala" St:a Eugenia i Sthlm hade denna sekt regelbundet möten, fast inte i eget namn, utan under en täckmantel i stil med "Inbjudan till träff för unga katolska professionella och akademiker". Typ alla visste vilka det var som var den egentliga avsändaren, och kunde i allmänhet sucka åt det, oavsett om man var konservativ eller mera liberal katolik. Vissa kunde t.o.m. nekas att få närvara för att de inte kom från en tillräckligt "fin" familj, fast det egentligen förmodligen handlade om att de var med i "radikala" grupper, som... SSU. 🙄
Det var tydligt att den här gruppen ville ha såna som var lovande reaktionärer i samhället, som kunde föra vidare deras budskap, på nåt sätt. Jag var nog under en period en av dem som var "intressanta", för att jag var aktiv i KDU. Fick besöka deras imponerande våning på Östermalm och dricka en massa vin tills jag storknade, och slagga över, innan jag direkt hade åldern inne. Där sov de alltid tre i varje rum, för att kunna hålla koll om några fick för sig att vara “syndiga” om nätterna. Dit kom också en ökänd katolsk konvertit, ofta känd som "Guds Vrede", som var helt odräglig, så pass att han till slut ombedes att gå hem, när han frågat lite för många tjejer/kvinnor om de var oskulder eller inte.
För min del var det skönt att höra att några reagerade på hur knasig han var. Han var helt besatt över att man inte fick nuppa med nån man inte hade gift sig med. Ja - katolicismen säger ju förstås så, precis som typ alla andra världsreligioner. Men det är lite som med trafikregler i Italien (det är ju kul med ambitioner liksom), och det fattar faktiskt även troende katoliker i allmänhet. Man kan ju alltid gå och bikta sig innan man går i högmässan på söndag. Den killen verkar inte ha blivit bättre med åren, men sitter lik förbannat numera som fritidspolitiker i en kommun nånstans för SD:s räkning (hade han varit muslim hade hans beteende förmodligen varit ett farligt “hot mot vår kultur”).
En till skillnad från honom riktigt tuff och cool kille med långt hår, hårdrockare precis som jag, från den här sekten, var med mig då och verkade fungera som nån sorts rekryterare. Senare sågs vi på en festival för katolska kyrkokörer. Vi satt och skvallrade utan den föregåendes närvaro och tog oss några glas från en box som han skaffat fram, och han var tydlig med att "Guds Vredes" förmodade npf-diagnos (av hans principfasthet att döma) inte var nåt som var representativt för oss som tillhörde Guds rättfärdiga troende. För om nånting så skulle ju tjejisarna smälta som smör i solen för den ridderlige kristne alfamannen (mina hjärnceller måste snarare varit skulpterade i rent smör om jag satt och tyckte att det där lät vettigt), men man skulle i såna fall tacka nej i alla fall, eftersom Jesus var viktigare än att få ligg.
Vi fyllnade till och han tog också upp ämnen om sex som BDSM och sånt (sorry om det här blir pinsamt, men när en var 16 visste en inte vad som var lämpligt att sitta och jabba om för att stilla ens nyfikenhet, med vuxna. Vill SD-profiler skamma Anne Franks “sedeslöshet” så kan de ju skamma min istället, när jag också var i tonåren), och jag fick veta mig att det snarare var helt i enlighet med skapelseordningen, till skillnad från hur bögar och såna där "perverterade människor" höll på och snuskade sig. Det är ju kul, hur selektivt det kan vara, det där med hur vissa saker "naturligt" är på ett sätt, för att Gud har bestämt det. Nästan som om det här med “Guds naturliga ordning” egentligen är designat för att gynna vissa, och missgynna andra?
Det är förstås en i allmänhet väldigt dålig idé att ha den typen av privata diskussioner, eller för den delen sitta och fyllna till eller göra andra saker fast man vet att man egentligen inte får, med sektmänniskor (det gäller även andra, icke-religiösa sekter - som vissa i våra dagar populära politiska partier). För den dagen du inte gör som de vill så kommer de att hota att använda det emot dig. Men den insikten hade jag knappast kommit till då.
*
När jag var 17 åkte jag på resa med de andra i kören till Rom för att sjunga för påven. Det finns en bild på när jag faktiskt hälsar på Guds vikarie i all hans helighet:
Den tuffe killen i sekten, som precis som “Guds Vrede” vad jag vet är aktiv SD:are numera, bjöd mig och ett gäng andra att få gå en tur i nämnda sekts högkvarter. Det låg i utkanten av Rom, i den där stadsdelen som Mussolini byggt i nån sorts pervers "romersk" stil, fast de gamla romarna inte kunde göra lika stora och mastiga kolosser som 1900-talets fascister. Hans morsa hade varit med på resan, och när jag undrade lite om de här skumma affischerna från Berlusconis parti (KD:s och M:s italienska systerparti, jag var lokal ordförande i KDU vid den här tiden), som sa att romarna kunde festa och vara glada på nyår eftersom "zigenarna" hade flyttat, så svarade hon enkelt att de inte skulle trivas här i Italien eftersom det var för varmt. Inte för att på nåt sätt påstå att jag hade bra värderingar vid den här tiden, men på den tiden var också sånt öppet människoförakt lite väl svårsmält, t.o.m. för min del.
Men hon hade också synpunkter på att mitt långa hår kunde “förvirra” de troende om vilka värderingar jag stod för. Jag försökte säga att jag var hårdrockare och att många som var som jag hade konservativa värderingar, precis som hennes son. Men hon kände ändå att jag skulle göra bäst i att gå med i hennes och sonens sekt för att visa att jag säkert var en riddare för västerlandets återuppståndelse på riktigt, om jag nu ville fortsätta gå runt och ha långt hår bland de rättfärdiga troende.
Vi åkte iväg och kom till ett litet hus, som inte avvek så mycket från de andra i närheten. Det enda som avvek var en skylt med nån lång inskription på latin över dörren. Väl där blev vi bemötta av en skäggig gammal man som verkade väldigt vänlig och visade runt oss lite. Vi fick se nån handmålad ikon som ett helgon hade målat, och nåt gammalt svärd från nån som också var ett helgon, som tydligen hade donerats till den här gruppen. Han snackade lite om deras liv och vad de bidragit med till kyrkans kanon. Det där svärdet kom tydligen från en fransk kung till helgon. Det var ju tur för honom att man inte behövde vara S:t Franciskus (fattig och eländig) för att bli ett helgon, i en så bred kyrka som vår.
Jag trodde att vi var klara med visningen, när en annan person, som såg påtagligt sur ut, mötte upp oss och sa att vi skulle gå ner i källaren och få chansen att be en bön vid den här gruppens grundare (också ett helgon):s grav. Jag tänkte först att det bokstavligen handlade om att gå ner i källaren och be vid graven - men tji fick jag.
När vi väl steg ner i "källaren" möttes jag av en gigantisk trappa i svart marmor, och elektriska facklor som med exakt avstånd till varandra gav en pedantisk, "nästan" (eller inte) fascistisk stämning i själva luften. På första våningen fick vi se små inglasade utrymmen i väggen där den här gruppens medlemmar satt (inlåsta?) på knä och tillbad någon bild på ett helgon, säkert i timmar. Jag hade ju varit på åtskilliga katolska mässor vid det här laget, och visste hur ont det kunde göra att knäböja på det hårda stengolvet inför blodsoffret på altaret i typ max nån halv minut. Men det där måste verkligen ha gjort ont på riktigt.
Efter ännu en gigantisk trappa så kom vi ner i nåt som guiden kallade kontemplationssalarna. Det var, som jag minns det, en stor sal med stora bokhyllor. Allt såg lika svart och dystert och hemskt ut som på förra våningen. Där satt en grupp troende i en ring och bad rosenkransen. Deras böneledare såg sur ut när vi störde dem i deras böner.
Jag kastade ett öga mot de gigantiska bokhyllorna och märkte att de, åtminstone vad jag kunde se, verkade nästan pedantiskt fyllda av samma böcker: bibeln och grundarens bok. En ganska chockerande känsla av hur dystert och mörkt hela omgivningen och miljön var omfamnade mig, på ett sätt som inte riktigt kan beskrivas med ord, utan sände nån sorts overkligt kalla känslor genom mig, Nåt som kanske på ett plan kunde beskrivas som andligt, men inte särskilt trevligt. Allt var så pedantiskt: de elektiska facklorna reste sig med samma mellanrum från varandra. De svarta marmorskivorna likaså, och det gjorde också de mörka böckerna i bokhyllorna. Det kändes dystert och omtumlande aggressivt deprimerande i sin (säkert medvetna) känsla av stundande undergång. Jag har senare läst beskrivningar av spanske diktatorn Francos grav, en kär vän och beskyddare av just den här sekten, att den på kusliga sätt verkar likna deras högkvarter (han är begravd i en gigantisk underjordisk kyrka, under världens största kors).
Längst ner kom vi “äntligen” till grundarens grav. Där satt också folk och bad och grät. Nån gav mig en arg blick för att jag gjorde en ful bugning inför den maffiga stora svarta kistan, men tog inte notis utöver det. Det var ett på sitt sätt vackert och fascinerande kyrkorum, för det pryddes med nästan omöjligt långa glasfönster med olika änglar och personer från bibeln, och “solen” som lyste upp dem bakifrån så att det såg ut som om vi befann oss i evigt dagsljus, trots att vi befann oss långt under jord.
Sen blev vi manade av guiden att vi skulle bli insläppta ännu längre ner, i sakristian. Den var annorlunda än resten av det underjordiska komplexet, för den var i nån rosa sten (porfyr, gissar jag?). Vår guide satte sig framför ett bord och tog fram en ikon med jungfru Maria och höll fram den för oss. Guiden berättade att grundaren hade gråtit blod när han dog över den ikonen, och att det fanns spår av hans blodiga tårar på den. Vi gjorde alla korstecknet och bugade inför denna relik, det gjorde förstås jag med.
Jag minns faktiskt inte hur vi kom ut därifrån, efter det. Minns däremot hur känslan plötsligt slog mig, att den där Martin Luther kanske var rätt en bra kille, trots allt?
*
Men allt var inte riktigt så dystert. En som var med på Romresan, men som inte ville hänga på dit, var en ungdomsledare i församlingen. Hon hade ratats från att få gå på gruppens möten eftersom hon var för "radikal", hon var nämligen med i... SSU. 🙄
Min i ungdomen typiskt dåliga vana att fatta tycke för äldre tjejisar, hade jag gått och fått känslor för henne, när jag var 15-17 och hon typ 18-20. Det intresset var inte besvarat, och sunt var väl det.
Men på köpet hade jag lyckats bli kompis med hennes lillebror som var i min egen ålder. Vi spelade WoW med varandra. Jag fick komma med och fira hans födelsedag och få träffa vännerna och släktingarna från ett katolskt land i sydöstra Europa, när det vankades kalas i församlingen.
Det var inte som på SD-fester att det fanns "fiskdammar" med sprit eller sånt. Men man behövde ändå inte direkt spotta i flaskan heller. Och så spelade de ett nationalistiskt metalband från sitt hemland, med låtar från kriget som ledde till deras befrielse från kommunismen.
Gud vad bra de lät, tänkte jag. Jag hade på den tiden en väldigt begränsad förståelse av den svenska skinskallekulturen och det hot den en gång hade utgjort mot väldigt många vanliga, demokratiska människor. Men oj vad mycket bättre de här låtarna var, i jämförelse med sån ren skit som Ultima Thule och sånt som rasistsvennebönder lyssnade på. Sånt som lät som ett gäng inavlade byfånar i ett garage.
Vi snackade lite om nationalismens framtid i den svenska högern, där vi hade lite olika åsikter (jag tyckte att det var ett onödigt begrepp att svänga sig med), och jag minns att jag blev alldeles för full innan den diskussionen hann ta slut, tack och lov. Storasyrran betalade taxin hem. Det var ju snällt. Inte minst eftersom jag kräktes i den. Jag hoppas att hon betalade för det missödet också. Men det minns jag inte.
Med det sagt vill jag egentligen inte bekräfta några svenne-fördomar om katoliker eller andra religiösa, som knappast gör det lättare att lösgöra sig från reaktionära sammanhang.
Det var på riktigt oftast inte så känsligt, det där med att fatta tycke för nån eller så. För de flesta. T.o.m. för såna som skulle kunna beskrivas som katolska fundamentalister (utom när det passade att köra i huvudet på nån en inte gillade, som när en kändis var otrogen och skvallret gick). Värsta upplevelsen var väl när jag jobbade på ett mörkt ställe och min flammas katolska morsa mötte mig med orden “har din mamma också en toyboy?”. Uwwäeehh.. 🤮
Undantaget var väl “Guds Vrede”. Blockade honom på alla sociala medier typ 2017 när jag hade taggat mig själv och en tjej på facebook. Stod och lagade mat och kollade på fotboll och fick plötsligt konstiga meddelanden i stil med “Lever du i synd?” och sånt, som om han var nån sorts inkvisitor-i-lådan. Jag kan inte på riktigt fatta att SD, trots deras kroniska brist på kompetent folk, tyckt att det vara en bra idé att göra den snubben till sin lokala barn- och ungdomspolitiker? Idioten går ju för fan inte att ha i möblerade rum.
*
Jag kan inte direkt kalla mig nån expert på hur fascismen uppstod. Men det skulle vara intressant att läsa på om hur italienaren Umberto Eco, med hans redogörelse för fascismens natur, det som han kallade urfascismen, nån gång tänkte att katolska kyrkan förmodligen var källan till denna urfascism? En idé om att vissa människor är naturligt mer värda än andra, om att det finns en naturlig ordning i världen (från Gud) där vissa faktiskt skulle må bäst av att finna sig i sina naturliga kallelser i livet. Och att vissa faktiskt är gjorda för att vara lite bättre än andra.
För egen del, för min egen upplevelse i livet känns det som livets allra största fiasko, att jag nånsin känt att det där konservativa tydligen en gång kändes som ett vettigt sätt att se på livet. Jag har varit med folk som haft så mycket pengar att jag förmodligen inte riktigt kunna förstå det liv de levt, och ändå varit så mänskliga ändå, på nåt plan. Gamla kärlekar och sånt, som typ varit påverkade på ett otäckt sätt och sådär, och ändå haft en gripande ångest som jag i stunden kunnat känna igen mig i. Trots att klassamhället skiljer oss åt så är vi alla människor i slutändan. Det fanns ingen naturlag som gjorde vissa mer lämpade att ha makt och styra och få ta för sig av det de ville, än oss andra. Mer än att vissa råkar ha pengar, och andra har det inte.
I KD:s ideologi har man "naturrätten" som en icke-religiös pastisch på det katolska kyrkan kallar "skapelseordningen". När Mattias Karlsson i SD försökte skriva om den här "naturliga ordningen" i principprogrammet medan han satt och kopierade hela stycken från Wikipedias artikel om Socialkonservatismen och KD:s dito, anklagades han för att förespråka rasideologi. Jag tror faktiskt att de som gjorde det hade fel. De överskattar tankeförmågan och den ideologiska övertygelsen hos SD:are. Jag tror faktiskt att han helt enkelt bara hade noll koll på det har snackar om, och det hade inte hans kamrater heller.
På tal om nationalister så lär Italiens landsfader Garibaldi ha sagt att han ville att Vatikanen skulle få bli ett museum när de var klara med att ena Italien från alla små furstar och biskopar som förtryckte folket. Det var ju synd att han inte fick som han ville, att den här institutionen fick fortsätta att förtrycka människor i flera århundraden efter det, år efter år. Påhejad från alla från folk i katolska länder, till media här i Sverige, som tycker att påvegubben verkar vara en jättehygglig kille. Trots att han leder en organisation som har så mycket lidande och elände på sitt samvete.
En av de allra mörkaste institutioner som nånsin funnits i hela mänsklighetens historia.