En polare har rekommenderat Timbros seminarium om att det inte finns några klasskillnader längre. Det bjuds inte på champagne, dock på Cremant de la Borgougne. Och det är ju gott nog, eftersom det är typ champagne fast inte från Champagne, vet ju jag som gammal KDU:are.
Jag hittar några gamla polers från den tiden, medan författaren Johan Segerfeldt berättar om sin nya bok på detta tema. Hans argument för att den liberala demokratin i väst i praktiken avskaffat klasskillnaderna, är att han hade det supertufft och var mobbad när han gick på internatskola. Alltså gjorde hans välbärgade bakgrund ingenting åt att han mådde dåligt. Till skillnad från när nån från Rinkeby får en bra lärare, och klassisar som inte mobbas. Alla såna privilegier är helt enkelt slump, här i vår liberala demokrati.
*
När seminariet är över ska jag på kollektivtrafikföretaget MTR:s worskshop om behovet av bättre villkor för pendlande intraprenörer (ett nytt och finare ord för typ "konsulter", som MTR säger sig värna extra om), Men jag kommer inte fram. Löfbergs Lilas kaffe håller på och göra en livepodd om klimatet precis vid ringmuren. Jag våndas i värmen och svettas och önskar att jag stannat kvar hos Timbro, för där fanns det åtminstone god tillgång på bål.
Som tröst för det här obesväret får jag åtminstone testa Löfbergs nya nitro-cold brew crystaline-nånting jättehipster-kaffe, som kostar 60 kr/förpackningen på utvalda Coop-butiker. Den smakar mest kall kaffesump med en ton av aska. Och kanske möjligtvis död eller hopplöshet också, hinner jag tänka. Men den är säkert jättebra.
*
Sen kommer jag vidare till ett företag som säljer ekologiska tuggummin till utvalda kundsegment (d.v.s. i Stockholm). Deras TikTok-kommunikatör står i en underdimensionerad Dressmann-kostym (som vilken sverigedemokrat som helst) och med en liten oljig hästsvans, och pratar om att de fått ungdomar att engagera sig för miljön via kontot. Han berättar att de mest ser det där företaget som säljer ekologiska tandborstar som sin främsta konkurrent, mer än andra företag som säljer tuggummi. Detta eftersom de analyserat att de konkurrerar om samma medvetna kundsegment.
Jag har köpt det här företagets tuggummi på Matdax i Hökarängen. Tycker det smakade jätteäckligt, lite som en blanding av karbonpapper och olja (d.v.s. som surströmming, för mig som trots min sthlm:ska “etniska” vegetarianism faktiskt ätit detta en gång). Eftersom det inte ens finns gratis sprit här ens en gång, går jag snart härifrån.
*
Nu är jag på seminarium om behovet av större lönespridning för jämställdheten hos nåt TCO-förbund med ett namn som låter som ett vårdföretag. Alla andra är lantisar, främst relativt unga män, med bostadsrätter i det stockholmare kallar Wish-Söder (Bagarmossen, Hägersten, Årsta etc.) Blir ghostad vid roséboxen när jag säger att morsan faktiskt är född på Söder, för det känns jobbigt för bondgrabbarna. Funderar i mitt tysta resentiment på om jag kan göra dem obekväma genom att insinuera att de gör så här mot mig för att de tror att jag är jude på grund av mitt namn. Eller att de har kvar sin toxiska maskulinitet från bondhålan, och känner att jag är ett hot eftersom jag är känslig och mjuk fast att jag är man.
Ska jag rapportera det till deras arbetsgivare? Kanske använda mina egna kontakter inom den antirasistiska rörelsen? Kanske insinuera att det kan bli konsekvenser för dem, göra bostadsrätten hos lyxvänstern i Söderort lite svårare att amortera på? Men jag säger ingenting. Istället traskar jag vidare.
*
Går till den gamla medeltida underjordiska kyrkan mitt i Visby. Den var ett kloster, nån gång på medeltiden. Nu har Pepsi-cola möte här, med fokus på Pepsis arbete för en bättre värld.
Tyvärr finns inget här att dricka utom gratis Pepsi (Max, så väl som vanlig blå). Men tack och lov är de tillräckligt Sthlm:are-anpassade för att ge mig en sojakorv som det står ”KOMMUNIKATION”, med stora blåa bokstäver på. Medan de visar sin senaste reklamkampanj om Pepsis betydelse för Black Lives Matter-rörelsen i USA:
*
Jaja. Det är väl jättebra? Jag går vidare. Lyckas tyvärr inte hitta mer gratis sprit, för tillfället. Men även koffeintarmen som göder min ADD-hjärna med fokus börjar bli sugen på mer. Jag får tack och lov en gratis prenumeration på en känd vänstertidning för att jag svarar på en enkät om en startup till en ny energidryck som bygger på fermenterad mjölk som behandlats med kombuchasvamp från Bagarmossen. "Är det här en sportdryck för dig?" lyder en av frågorna. Själv tänker jag mest på hostmedicinen en blev itvingad som barn. 😐
*
Flyr vidare i min jakt på något att dricka. I min desperation hamnar jag i ett tält med en känd intraprenör, givetvis ännu en etnisk lantis med bostadsrätt nånstans i Skarpnäcks stadsdelsområde i Sthlm, som kallar sig “Erik Wohoo”. Detta “Wohoo” är förstås ett taget efternamn. Han och frugan funderade på kort och gott “WoW” först, innan de enades om “Wohoo”, för att inte för att inte få copyright-strikes på Youtube. Denne Wohoo håller sen ett långt föredrag om hur hierarkiska strukturer som partier och folkrörelser inte spelat någon roll sedan Napoleons dagar. Han är inte historiker, men han har faktiskt erfarenhet som “intraprenör”. Och han förklarar, att i våra dagar är det viktigaste med vem som ligger med vem, eller vem som är medlem på samma discordserver som nån annan. Eller följer samma TikTok-konto.
Han avslutar med att frugan har ett jättehäftig grej på G: NFT:er av vävda konstverk i neonfärger, som hon ska presentera tillsammans med Navid Modiri på nästa Burningman-festival i Californien i USA. Därför letar deras familj efter en bra RUT:a som kan ta hand om deras barn, medan de är på Burningman och tjänar pengar. Vi kan gärna höra av oss om vi har några tips. Jag går raskt därifrån innan jag hinner spy lite i munnen.
*
Känner mig besviken och hopplös. Jag kommer vara tvungen att gå och lägga mig sömlös, med all den ohanterade ångesten, mitt i allt det här klägget.
Men så händer det. Äntligen! Här finns det garanterat sprit! Utan några begränsningar, och garanterat gratis. Jag får kuponger med gratis lunch av en SD-politiker som jag var jättekär i som tonåring. Där ingår minst två glas vin. Men hon hälsar att det bara är att ta för sig, och att jag kan säga till personalen att de kan ringa henne om de inte vill servera mig.
Tyvärr är jag tacksam för att hon mestadels behandlat mig som skit de fem år vi känt varandra. Inom mig är hennes sekunder av uppmärksamhet som hon riktar mot mig och hennes kramar, som heligt salt på jorden. När jag sen går till puben som hennes parti har nåt samarbete med (vad gör man... allt är ju snordyrt här) så sitter Åsa Linderborg och Fredrik Virtanen där med samma kuponger, från samma politiker. De pratar inlevelsefullt om hur vänstern svikit arbetarklassen. Att det nästan inte finns riktiga män i sossarna längre.
Sen orkar jag inte mer. Känner mig så trött. På allt. Jag somnar på min arm.
(Oj vänta, det här sista har ju faktiskt hänt mig på riktigt, 2018… 😐)