Nu har jag lyssnat klart på de fem avsnitten av den här dokumentären som ligger ute för alla (det sjätte och sista lär komma i början av nästa vecka). Det handlar om skinnskallar, om en tid som jag inte minns och om när hela det offentliga Sverige ställde upp för skinnskallarna och gav dem en lokal i flashiga Hammarby sjöstad.
Det är en spännande serie. Spontant känns det ju intressant att alla de som snackar om det fina trygga "gamla Sverige" (innan de fick se för många icke-vita på gatorna) verkar ha glömt att offentlig fylla med gatuslagsmål som stående inslag var en grej som gjorde att vissa inte vågade sig ute i vissa områden i centrala Stockholm och på andra ställen..? 🤔
Det är ju nåt som är rätt svårt att föreställa sig idag. Osäker på om jag nånsin träffat en skinnskalle. Eller, tja... åtminstone inte nån som inte hunnit gå förbi Dressmann och handla först (lol). Dokumentären bjuder också på en hel del intressanta intervjuer, även från vänsteraktivister, som när Tobias Hübinette stod ensam med en banderoll mot ca 600 skinnskallar (hela hans berättelse finns att läsa här på hans alltid lika läsvärda blogg), när en stor del av det offentliga Sverige var på plats för att hylla etnopluralisterna i Ultima Thule som “goda antirasister” i och med deras spelning Fryshuset. Samma år hade kungen varit där och kastat pil med skinskallarna, rakt under en varghake som de hade målat på väggen.
Det hela började med att ex-kommunisten och sossen Anders Carlberg läst den tidens Pontus Persson-litteratur, och kommit fram till att skinnskallarna egentligen bara behövde mer “manlig gemenskap” i en “vis man” till maskulin fadersgestalts närvaro. Carlberg är död idag, men i inspelade samtal utvecklar han sina idéer om att nutidens män känner sig förtryckta av "matriarkatet" eftersom det främst var kvinnliga lärare och dagisfröknar som uppfostrade dem (som om det inte varit så när deras morsor var hemmafruar, lol..). Lmao. Ibland får verkligen den sortens historiska tankedokument dagens gnällare på högerkanten att framstå som hackande grammofonskivor. 🙄
Utan det projektet hade kanske inte stora delar av den moderna extremhögern funnits idag. Jag tycker att det intressantaste inte är den här sunkiga subkulturen i sig (även om omöjligheten i att vara nykter förmodligen går igen i t.ex. dagens SD), utan den oerhört behagliga behandling de fick av det majoritetssvenska samhället. Man kan ju göra tankeexperimentet att några islamister (som sa att de inte var våldsamma, för det är ju inte alla heller) fick en egen lokal i en privilegierat område för att spela in nasheed-musik och hänga upp sina symboler (dock inte IS-flaggan, som folk känner igen) på väggarna, för att snabbt inse att Sverige inte behandlar alla lika när det helt plötsligt handlar om "våra" (vita, maskulina) grabbar. Jag är ändå så pass gammal att jag mycket väl minns hur media lyfte SD in i riksdagen, och det kunde man ju spontant tänka var nåt som kunde förklaras med att det innebar en stabil högermajoritet i riksdagen. Men upphaussningen av den "nationella rörelsen" från det offentliga Sverige går alltså mycket längre tillbaka än så, och hade ett tag en sosse som frontgestalt. 😳
Ja, jävlar. I våra dagar när vi har "internationella mansdagar" och sånt trams känns det inte som om vi kommit så mycket längre, direkt. Jag har så långt jag kan minnas tyckt att jag har varit feminist (hur det varit med det praktiska utövandet av denna ideologi går dock att diskutera…). Numera är det tydligen nåt som triggar en stor del av den manliga befolkningens ömtåliga maskulinitet, när jag var ung var det sånt som så gott som alla sa att de var. Men är det nåt jag absolut inte tål är det sammanhang med enbart grabbar, och jag har väldigt svårt att jag hade blivit en bättre människa av sånt. Det slutar inte sällan med att folk ska sitta och "alfa" sig och vara allmänt vidriga. Vi är så inte jävla roliga i grupp, helt enkelt. 😳 Snarare skulle nog många unga män kunna bli betydligt bättre människor av just en omfattande "feminisering" med både kvinnliga vänner och under kvinnligt ledarskap.
Andra tankar som väcks hos mig är att jag undrar om det finns nån forskning på om inte Sverige förmodligen legat först med att stötta "nationella"/högerextrema rörelser med offentliga medel, om man jämför med jämförbara länder? I väldigt många EU-länder finns det lagar som förhindrar att såna rörelser ska få offentliga medel, och i vissa fall skulle det t.o.m. kunna bli aktuellt med ett förbud.
Även idag får högerextremister skattemedel för att trakassera meningsmotståndare i sina hem (som "journalistik"). Kanske är en uppgörelse med sånt här manlighetstjafs ett steg på vägen för att få det att sluta nån gång?