“Var inte feminiserad. Odla din maskulinitet. Ät kött, drick bensin och öl, panga med stora vapen. Svettas och träna, brottas och hoppa bock tillsammans med andra snygga ariska killar, varför inte ute i skogen?”
Och så måste Sverige bedriva "återvandring" (etnisk rensning) om inte den vite mannens kristna västerland ska gå under i klanröstande och gängkriminalitet.
Bli inte betatransad och cancellad av feministisk sojamjölk som lär barn att säga "snippa". Bli pånyttfödd som den ariske vite naturligt dominanta alfahannen som ska härska över världen uppe på privilegiernas tron. H@€%!
Ovanstående kan låta som en kort sammanfattning av fascistisk ideologi (för det är precis vad det är) eller kanske inledningen på ett fascistiskt manifest. Men det är också det budskap som torgförts i public service i över ett decennium, av människor som Ivar Arpi, Jordan Peterson, Pontus vad-han-nu-heter, och många andra, ofta personer i direkt anslutning till regeringen och regeringspolitik.
Men inte bara där, inte bara bland vita män där det är norm att stödja SD. Även i vänsterkretsar och -media är behovet för den manliga urbesten att få ta plats ofta tyvärr centralt i diskussionen, istället för att låta andra röster nån gång få ta plats, och även kritiska röster förhåller sig till det som en normalitet. Från ETC till Flamman och Payam Moulas visioner om att krusa SD-röstande "riktiga arbetarmän" flyter en strid ström av budskap som alla säger samma sak: Var hänsynslös! Odla din maskulinitet! Släpp fram din inre ork! Urgalugck!
Jag kan inte den gruppering som ministerns barn deltog i. Det verkar handla om våld, maskulinetet, träning, vithet och - förstås - nazism. Men jag undrar om det egentligen skiljer sig så mycket från allt annat i samtiden? En antirasistiskt engagerad person kanske vet att Aktivklubb var de som låg bakom attacken mot en journalist i Gubbängen för 1,5 år sen och att de grundades av avhoppare från NMR (eller hur det nu var).
Men för en genomsnittlig jeppe som röstar blåbrunt kanske det är liksom - jaha? Så länge de inte är uttalade nationalsocialister och mer eller mindre har svastikor inopererade i pannan, kanske det är svårt att se skillnad på dem och vilken blåbrun förening som helst? SD startades ju också av gamla nassar, enligt deras egen vitbok. Och hänvisar man till Expo i frågan lär väl svaret bli nånting i stil med "buhuhu Expo vänsterextremister".
Isch.
Den trista sanningen är kanske tyvärr att sonens livvstil och “engagemang” möttes med uppskattning och respekt i hans direkta närmiljö? Och att detta kanske är vardagen för vita grabbar i allmänhet, ministerbarn eller inte? Och att det inte är något som några “allvarliga samtal” med pappa ändra på? Ministern snackar om sonens mobil, men han hade knappast behövt den för att drabbas av den fascistoida tidsandan. Det hade räckt med att kolla på ett debattprogram på SVT de sista 15-20 åren.
Jag har inte barn själv, men det lilla jag kan om barnuppfostran är att barn inte gör som man säger utan som man gör. Kanske gjorde ministerns grabb bara som hela samhället gjorde?
(PS: om det här inlägget är knasigt formaterat så är det för att jag provar att skriva från Substack-appen på min mobil)