Det snackas väldigt mycket om pojkar och män just nu.
Som i Flamman-redaktören Leonidas Aretakis veckobrev på ämnet. Jag skrev ett litet snällt formulerat svar som han var kränkt över på Bluesky. Bubben. ;-(
Men skit i det. Är det verkligen särskilt synd om killar i samhället? Mer än andra i det sexistiska, patriarkala, kapitalistiska samhället?
Ja. De mår dåligt och halkar efter i skolan. De är ensamma och fast i arbetsmarkandsåtgärder och sitter för mycket vid datorn. Det är ju riktiga problem. Som det behövs stora reformer för att förändra. Som, kanske framförallt, inte handlar om sånt.
Men ändå.
När problemformuleringen blir nåt i stil med att det är särskilt synd om just snubbar slår jag bakut. Det är alla andra som är offer för deras sexism och rasism. Deras incel-ideologi och skolmassakrar, eller när de röstar på SD. Ja, vi som samhälle kunde ha skött det annorlunda. Alla måste hjälpas åt så att alla har en meningsfull fritid. Men det är deras ansvar.
Jag kan inte tänka mig nån annan grupp i samhället som det daltas med och snyftas för så mycket som just “unga killar”, vilket oftast ärligt talat är en omskrivning för “dominanta etnosvenska män i typ yngre medelåldern som röstar på SD eller nåt värre”. Alla andra är offer för deras våld och hat, ändå ska vi tycka synd om dem.
Jag hade aldrig varit en “Ung Kille™” enligt den här normen, den här maktstrukturen, ens när jag gjorde ett jobb åt SD som 19-åring. Samhället betraktar inte mig som en man på det sättet. Med det våldsamma, känslokalla och dominanta, en primitiv djurisk sexualitet, behov av bekräftelse och självhävdelse och brist på respekt för andra levande varelser.
Som tur är. Jag är ganska nöjd med att vara typ “könslös”.
Men ibland undrar jag om problemet är att de i den vita manliga normen, som även styr vänstermedia och definierar samhällsproblemen- och analysen efter sina erfarenheter, i allt för stor utsträckning identifierar sig med förövare? Att de är de självklara i mitten, på privilegiernas tron, som aldrig blir utsatta för rasism eller könsnormer själva?
Kanske definierar det vilka “avhoppare” de vill ha? Såna som är som de själva? Manliga. Riktiga jävla “män”.
Eller blodsugare. Så skulle jag nog snarare säga. Alternativt “orcher”.
Jag önskar dem lycka till. Jag vill inte vara med. Manligheten var min fiende när jag tyckte att jag var höger som ung. De är min fiende nu också.
Feminisera snarare skiten ur oss. Moder Jord har nog av såna som Putin, Trump, Jimmie Åkesson, Javier Millei och allt vad de heter. Med deras krig, våld, maskulin dominans, bensin, hänsynslöshet, sportfåneri och köttätande.
Manligheten är som en fästing på Hennes kropp. Låt oss bli kvitt den.