– Hon svarar inte.
– Jaha. Det var ju dåligt för affärerna.
Min gamle vän Jeppe fortsatte stirra på paddan medan han tog en klunk IPA.
Vi hade egentligen träffats för att han ville prata om någon startup.
Det hade vi inte gjort än.
– Jag menar inte affärerna, sa jag. Jag vill bara prata med henne.
– Varför?
– För att… jag vet inte. Det var ändå en ganska stor del av mitt liv.
Jeppe tittade upp.
– Visse. Det stora problemet med dig är att du fortfarande blandar ihop känslor och business.
– Jag försöker inte göra business med henne.
– Precis. Det är det som är problemet.
Han vände paddan mot mig.
På skärmen fanns en BMW som kostade ungefär lika mycket som min lägenhet.
– Titta.
– Fin.
– Fin? Det här är nya i5 M60 Touring.
– Okej.
– Sexhundra hästar. Fyrhjulsdrift. Noll till hundra på under fyra sekunder.
– Jag är glad för dess skull.
Jeppe såg förolämpad ut.
– Om du ringer Livia och pratar känslor i fyrtio minuter, kommer du närmare den här bilen eller längre ifrån den?
Jag tittade på BMW.
– Längre?
– Precis.
Han lade ner paddan.
– Då har vi rett ut det.
Livia hade varit något slags mentor till mig när jag var ung.
”Mentor” låter kanske högtidligt.
Hon hade snarare upptäckt mig när jag var nitton och väldigt mottaglig för människor som pratade med stor säkerhet om hur världen fungerade.
Vi befann oss i ungefär samma borgerliga universum.
EU var bra.
NATO var bra.
Företagande var bra.
Skatter var förmodligen dåliga även när ingen av oss riktigt kunde förklara exakt vilka.
Kommunism var dåligt.
Det sistnämnda hade vi åtminstone historiskt ganska bra stöd för.
Livia drev på den tiden något som hette Merit.
Det var en app.
Alla dåliga idéer var appar på den tiden.
Merit skulle ”demokratisera entreprenörskapet” genom att låta unga människor bygga egna professionella nätverk.
I praktiken gick det ungefär ut på att man värvade andra människor till Merit.
Om de värvade fler fick man poäng.
Om deras värvningar i sin tur värvade fler fick man ännu fler poäng.
Poängen kunde så småningom växlas mot olika ”karriärförmåner”.
Presentkort.
Kurser.
Middagar.
En resa till Bryssel.
I teorin kunde man tydligen få en MacBook.
Jag träffade aldrig någon som hade fått en MacBook.
Livia hade en.
– Hon var otroligt bra på det där, sa jag.
– På pyramidspel?
– Det var inte ett pyramidspel.
Jeppe höjde ena ögonbrynet.
– Det fanns en app.
– Jaha. Då så.
– Alltså… jag tror faktiskt inte att det juridiskt var ett pyramidspel.
– Ännu bättre.
Jag suckade.
– Hon var bra på att få människor att känna att de var utvalda. Typ: ”Jag ser någonting i dig som andra inte ser.”
– Gammal klassiker.
– Ja.
– Funkade det?
Jag tänkte efter.
– Fullständigt.
Jeppe log.
– Och du säger att du inte lärde dig någonting.
Det var kanske det som störde mig.
Jag hade velat ringa Livia för att förstå vad hon tänkte då.
Om hon själv trodde på hela Merit-grejen.
Om Brysselresorna.
MacBookarna.
”Founders Circle”.
Nätverksträffarna där tjugoåringar fick lära sig att beskriva sig själva som young executives trots att de fortfarande bodde hemma och ibland behövde swisha sin mamma för tunnelbanan.
Jag hade velat fråga hur mycket som var affärsidé och hur mycket som var teater.
Men Livia svarade inte.
Och efter tre försök började även jag förstå signalen.
– Hon kanske bara inte vill prata med mig, sa jag.
Jeppe såg ut som om jag just sagt att gravitationen existerar.
– Precis.
– Det känns ändå lite sorgligt.
– Visst. Men sorg är en dåligt monetiserad tillgång.
Han började scrolla på paddan igen.
– Vad gör hon nu?
– Konsult.
– Inom?
– Typ… allt.
– Bra sektor.
– Strategi. Kommunikation. Ledarskap. Säkerhet. Demokrati. Värdegrund.
– Perfekt.
– Problemet är bara att hennes varumärke är lite spretigt.
Jeppe tittade upp igen.
Nu var han intresserad.
– Förklara.
– Hon kan ena veckan föreläsa om tillitsbaserat ledarskap och nästa vecka om säkerhetsrisker på arbetsplatsen. Sen nåt om innovationskultur. Sen hur offentlig sektor måste bli mer effektiv.
– Det är inte spretigt.
– Inte?
– Det är fullservice.
Jag skrattade.
– Du hade älskat henne när vi var yngre.
– Nej. Jag hade konkurrerat ut henne.
– Det tror jag faktiskt inte.
– Det är därför du kör tunnelbana och jag tittar på BMW.
Jag tog en klunk öl.
– En sak hon alltid pratade om var lojalitet.
– Mot företaget?
– Mot allt. Företaget. Projektet. Gruppen. Ledningen. Om man hela tiden måste fråga sig om man verkligen är lojal så är man förmodligen redan ett problem.
Jeppe slutade scrolla.
– Vänta.
Jag såg blicken.
Jag hade sett den förut.
Det var blicken Jeppe fick ungefär tre sekunder innan han föreslog någonting som borde vara olagligt men förmodligen inte var det.
– Vad?
– Säg det där igen.
– Vad?
– Om lojaliteten.
– Att om man själv börjar fundera på om man är lojal så—
– Nej nej nej.
Han satte sig rakare.
– Visse.
– Ja?
– Du har varit katolik, va?
– När jag var tonåring.
– Du vet inkvisitionen?
– Jag vet generellt vad inkvisitionen var, ja.
– Bra.
Han tog paddan och öppnade anteckningar.
– Vi tar det konceptet till 2020-talet.
Jag tittade på honom.
– På vilket sätt?
– Konsultbasis.
– Naturligtvis.
– Inom den fria marknadens ramverk.
– Naturligtvis.
– Lojalitetskonsulterna AB.
Jag började skratta.
Jeppe gjorde inte det.
– Jag är seriös.
– Det är du alltid när du borde skämta.
Han skrev medan han pratade.
– ”Vi kvalitetssäkrar organisationens viktigaste resurs: medarbetarnas lojalitet.”
Jag slutade skratta.
Inte för att idén blivit mindre dum.
Utan för att en liten del av min hjärna plötsligt började arbeta.
En gammal del.
En mycket dålig del.
– Nej, sa jag.
– Nej?
– Det där är för litet.
Jeppe tittade upp.
– Jaha?
– ”Medarbetarnas lojalitet” låter HR. Vi måste göra det till säkerhet.
Han log.
Jag kände hur någonting vaknade.
– Fortsätt.
– ”Vilken medarbetare utgör organisationens största interna risk?”
Jeppe började skriva.
– Bra.
– ”Vilken kollega har ett avvikande digitalt beteendemönster?”
– Mycket bra.
– ”Vem på arbetsplatsen delar organisationens värderingar offentligt men undergräver dem privat?”
Jeppe pekade på mig.
– Där är den.
Nu var jag igång.
– Vi säljer inte kontroll.
– Nej.
– Vi säljer trygghet.
– Precis.
– Vi kartlägger inte personal.
– Nej nej.
– Vi erbjuder ”organisatorisk riskanalys”.
– Exakt!
– Vi granskar inte folks privatliv.
– Aldrig.
– Vi ”identifierar värderingsrelaterade sårbarheter i organisationens mänskliga infrastruktur”.
Jeppe stirrade på mig.
– Det där betyder ingenting.
– Jag vet.
– Det är perfekt.
På fem minuter hade vi ett helt produktsortiment.
Lojalitetsanalys Bas.
En enkät.
Tre intervjuer.
Några grafer.
En väldigt dyr PDF.
Lojalitetsanalys Premium.
Allt ovanstående plus ”digital omvärldsanalys”, vilket i praktiken skulle innebära att någon tjugotreårig konsult googlade personalens namn.
Och:
Lojalitet 360.
Jeppe insisterade på namnet.
– Vad ingår?
– Ingen aning.
– Bra. Då kan vi skräddarsy.
– Exakt.
Han skrev:
För organisationer som inte har råd att chansa.
– Vi måste ha färger också, sa jag.
– Mörkblått.
– Mörkblått.
– Och guld.
– Nej. För mycket begravningsentreprenör.
– Mörkblått och isblått?
– Säkerhetsteknik.
– Perfekt.
Jag märkte att jag hade slutat tänka på telefonsamtalet.
Det störde mig lite.
Sedan störde det mig att det störde mig.
Jeppe märkte ingenting.
Han var upptagen med BMW igen.
– Om vi bara får två större kunder kan jag leasa den här via bolaget.
– Vad ska företaget med en BMW till?
– Kundmöten.
– Vi jobbar med lojalitetsanalyser.
– Precis. Det signalerar stabilitet.
Jag nickade.
– Vi borde ha en nivå där kunden kan köpa certifiering.
– Ja!
– ”Lojalitetsverifierad arbetsplats.”
– En badge.
– Exakt.
– Som man lägger på hemsidan.
– ”Vi tar organisationsintegritet på allvar.”
– Och förnyelse varje år.
– Naturligtvis.
Jeppe höll upp handen.
Jag high-fivade honom.
Det var någonstans där jag insåg att vi på mindre än tio minuter hade uppfunnit ett affärssystem som var moraliskt sämre än Merit.
Jag blev märkligt stolt.
– Men hur avgör vi egentligen om någon är illojal? frågade Jeppe.
– Det behöver vi inte.
– Va?
– Kunden gör det.
– Men vad gör vi då?
– Ger deras misstankar ett professionellt språk.
Han blev tyst.
Sedan log han långsamt.
– Fan, Visse.
– ”Avvikande beteendemönster.”
– Ja.
– ”Förtroenderisk.”
– Ja.
– ”Värderingsdiskrepans.”
– Ooh.
– ”Potentiellt integritetshot.”
– Den tar vi.
Jag började förstå varför människor startade konsultbolag.
Det var som att skriva fantasy, fast fakturan gick att skicka på riktigt.
– Vi måste också ha något om AI, sa Jeppe.
– Självklart.
– Vad gör AI?
– Ingen aning.
– Bra.
– ”AI-assisterad lojalitetsanalys.”
– Exakt.
– Kunden laddar upp ett Excelark.
– Och?
– Och så tittar vi på det.
– Med AI?
– Jag kan fråga ChatGPT om den hittar något intressant.
– Perfekt.
Han lade till AI-DRIVEN framför tre av tjänsterna.
Priset steg omedelbart med fyrtio procent.
Jag började skratta igen.
– Vet du vad det sjukaste är?
– Att det här kommer fungera?
– Nej. Att Livia hade älskat det.
– Då borde hon få provision.
– Hon får en fotnot på hemsidan.
– Generöst.
Jag tänkte efter.
– Jag menar det faktiskt.
Jeppe såg skeptisk ut.
– Hon lärde mig mycket.
– Om appar?
– Om människor.
– Det låter farligt.
– Ja.
Jag tittade på telefonen.
Inget missat samtal.
Ingen notis.
Ingenting från Livia.
Och för första gången den kvällen gjorde det inte särskilt ont.
Jeppe höll upp paddan.
– Ska jag registrera domänen?
– Vänta.
– Vad?
– Vi behöver en slogan.
Han lutade sig tillbaka.
– ”Lojalitet börjar med förtroende.”
– För snällt.
– ”Förtroende måste förtjänas.”
– För LinkedIn.
Jag tänkte på Merit.
På Founders Circle.
På människor som köpte kurser de inte hade råd med för att komma närmare en MacBook som aldrig materialiserades.
På hela det där lilla politiska entreprenörsuniversumet där alla pratade om frihet samtidigt som de desperat försökte lista ut vem de skulle göra sig oumbärliga för.
Sedan kom den.
– Jag har den.
– Kör.
– ”Den som inte har något att dölja har inget att frukta.”
Jeppe stirrade på mig.
– Är inte det där lite… totalitärt?
Jag tog en klunk öl.
– Jeppe.
– Ja?
– Vi kallar det värdegrund.
Han nickade långsamt.
Sedan registrerade vi domänen.
Livia hade trots allt lärt mig allt jag kunde om branschen.