Det är väldigt mycket som hände, där på slutet. Jag vet hur mycket vi snackade och var engagerade i det här, på den tiden jag gick på gymnasiet. Och sen hände nåt bara. Al-Julanis styrkor avancerade mot Aleppo och den syriska armén orkade inte slå tillbaka. Det sa bara *pang*. På elva dagar så var Putins marionett i Syrien utraderad.
Jag har följt det här tillräckligt mycket för att komma ihåg (nästan vara traumatiserad av) bilder på pappor som gräver upp sina döda bäbisar efter Assads olagliga tunnbomber, eller hans saringas. Eller tänka att den vanliga syriern, åtminstone hen som har eller har familj och släkt som utsatts för sånt där, kanske inte känner så mycket förtroende för Väst längre, “vi” som bara låtit det pågått år efter år, innan Julani la in sin stöt.
Nåt av det mer häftiga var väl att så kallat ”försonade” rebeller i södra Syrien, plötsligen deltog i upproret. Att de kunnat finnas kvar trots att de blivit ”försonade” sen fyra år tillbaka, vittnar väl om vilket icke-fungerande samhälle Syrien var. Upproret mot Assad började faktiskt i södra Syrien, med en 13-årig pojke som hette Hamza Ali Al-Khateeb, som lämnades tillbaka till sin familj av Assads säkerhetsstyrkor, död och med avklippt penis och på andra sätt torterad, efter att ha deltagit i en demonstration mot Assad.
Samtidigt är ju inte kollapsen inte bara beroende av vilken hemsk och ond ledare Assad var, eller att han var Putins vasall, enligt vad jag och du kan känna inför det. Utan är väl förmodligen ett uttryck för detsamma som fick hans soldater att inte ha nån vilja att strida för honom längre. Assads regim, som var beroende av knarkhandeln och där regeringstrupperna satte upp vägspärrar för att ta tull av vanliga medborgare, eftersom de inte fick lön av regimen. Han var helt enkelt dålig på att vara diktator. En hemsk tanke kan ju vara att det finns en och annan diktator som klarar sig bättre, med eller utan västs välsignelse, eftersom folk helt enkelt har det tillräckligt okej och inte känner av diktaturen för mycket för att det känns lönt att gå man/kvinna ur huse och protestera. Vännerna i Saudiarabien dyker upp i mina tankar.
För mig är väl min relation till Syrien, förutom det att jag som svensk bor i ett land där syrierna är den största utländska gruppen, ett minne om nånting som var glödande hett när jag var ung. Nånting som jag kommer ihåg från när jag var ung och politiskt aktiv på högerkanten, som de unga kanske inte kommer ihåg idag. När jag satt som mötesordförande på KDU:s riksmöte (kongress) 2012 – på den tiden jag hade en lite annan politisk inriktning än nu, och vi hade en gäst från Republikanerna i USA som alla var obehagligt kåta över att ha där, var det just att Obama svek Syrien som han var där för att diskutera med oss. Inte att vi hatade kvinnor eller bögar eller vad det nu hade varit, sen efter att Trump kom och förstörde hela myshögern?
Det stora problemet på den tiden var väl snarare att rebellerna betedde sig som krigsherrar och inte hade förtroende från folket de styrde över. Jag minns särskilt när den nu ledande rebellgruppen Hayat Tahrir al Sham – på den tiden Al-Nusra (då Al-Qaida), attackerade nåt som hette Hazzm-rörelsen i norra Syrien, en islamdemokratisk rebellrörelse som “vi” i väst och den dåvarande Obamaadminstrationen hade stora förhoppningar för. Nåt som HTS sen dess har varit väldigt duktiga på är att etablera ”operationsrum”, alltså tillfälliga samkörda militära strukturer som andra rebeller. Samt att Julani lämnat över det civila styret till en egen regering – som väl inte varit demokratisk, men som väl varit handplockad med oppositionella från resten av Syrien, som stod redo att ta över uppgifterna när väl Assadregimen föll.
Men vem är han – den här Abu Mohammed al-Julani? Eller Ahmed al-Sharaa, som han numera vill heta? Är han en slags islamisk Che Guevara? Som kanske för tankarna till när profeten Muhammed återvände hem från Medina till Mecka – eller möjligen till en verklighetens Paul Atreides? Och när hans mujaheder kom till Damaskus så föll han på knä och bad till Gud. Och när han sen kom till den stora Umayadmoskén i centrala Damaskus och höll i fredagsbönen så bad han sina följare att inte skjuta mot himlen för att ”fira”. Kanske lite som profeten bad sina följare, att låta bli att attackera kvinnorna och barnen, så väl männen som arbetade på fälten, eller fiendens slavar. Eller som när profeten sa att de inte fick bryta upp några dörrar eller plundra eller ta nånting, och att följarna skulle lova att alla som befann sig bakom stängda dörrar skulle vara trygga medan hans följare gick in i staden.
Och på kanske i stort sätt varje gata så rev de troende ner foton och statyer på den blodtörstige tyrannen. Kanske lite som islams profet gick in i Kaaba och förkunnade att det bara fanns en gud, innan han rev ner alla statyer på andra gudar, som hade gjort hans folk så mycket ont. Och när fiendens härförare sa till sin fru, när hon påtalade att fiendens ledare hållit sitt löfte att inte bryta upp en endaste dörr, att: ”han (profeten Muhammed) stal deras hjärtan, inte deras dörrar eller väggar. Det var så han segrade för evigt.”
Låter det alldeles för bra för att vara sant? Ja – det är nog alldeles helt säkert för bra för att vara sant. I alla fall enligt den afroamerikanske konvertiten Bilal Abdul Kareem, som kan beskrivas som en salafihipster. Han har bott sen nästan ett decennium på rebellkontrollerat område i Syrien med sina tre fruar, och han fick sitta i fängelse hos HTS för att han rapporterat om att de använde sig av tortyr. Hans recension av att sitta i deras fängelse kan man lyssna på här, med andra salafihipsters:
Ett annat klipp från när Bilal satt i fängelse med hans fru, med sin intrikata klädstil, en burka, kan man också lyssna på här.
Bilal är den typen av konvertit där “60-talets medborgarrättsrörelse” och “Malcom X” kan blandas med “islams sharia”. I klippet ovanför beskriver Bilal Syriens nye ledaren al-Sharaa som en person som egentligen inte bryr sig nämnvärt om islamismen så mycket som att kallt säkra sin egen makt på rebellkontrollerat område, för att sen kunna presentera ett enhetligt alternativ där han bestämmer. Bilal är intressant eftersom han lyckats komma dit när det var Al-Nusra som bestämde, och lyckats genomleva transformationen sen när Julani bröt med al-Qaida och började arrestera och skjuta på Qaidalojalisterna i Jund al-Aqsa och Hurras al-Din.
Efter HTS gjorde slut på ovan nämnda Jund al-Aqsa - en IS-sympatiserande grupp som hade för vana att skriva “ni ska ha på er niqab annars hugger vi i er i halsen” utanför flickskolor - från Idlib, har det inte funnits nåt slöjtvång på rebellkontrollerat område. Däremot har det, som en journalist rapporterade, varit så att man kan få ett “broderligt råd”, om man är muslimsk kvinna, att ta på sig hijaben (alltså en vanlig slöja, inte en för ansiktet).
Å andra sidan kommer nyss nyheten att al-Sharaa utsett en drusisk kvinna till guvernör i södra Syrien. Det Bilal vittnar om får al-Sharaa mer att framstå som en skrupulös maktspelare än som en idealist. Det kan faktiskt nästan vara bra, tror jag. I alla fall om det innebär att rebellerna kan presentera ett alternativ, eller att folk i väst slutar se muslimer eller några andra för den delen som idealist-robotar. Och Israels agerande med att bomba sönder all militär infrastruktur – det syriska folkets stulna pengar - från det att Syrien befriades, får den högerextrema regeringen i Israel att framstå som en skurkstat. Om den nu inte redan gjorde det.
Jag tycker nog att det hittills finns anledning att vara försiktigt positiv till de nya ledarna i Syrien. Jag tänker framförallt att om jag hade varit syrier, så hade jag nog varit det. Den otroliga brutalitet som Assadregimen har visat sig stå för i sina tortyrfängelser förtjänade att dö. Och så känner jag förstås njutningen av alla incels och Malcolm-människors, putinisters, sorg över detta. Den är förstås stor, glädjen över att krossa en ikon bland de sämsta människorna här i Sverige och i väst. Fast mest är jag besviken över alla från höger till vänster som behandlar människor i andra världsdelar som spelpjäser och inte som levande varelser av kött och blod, med kärlek och känslor, som är precis lika mycket människor som du och jag. Om man ens får säga det längre, i det här jävla landet!?
Med det sagt så är ju de nya styrandes islamistiska bakgrund en belastning som kan användas för att säkerställa att de faktiskt beter sig som moderata människor. Hitintills har al-Sharaa mött de kristnas ledare i Aleppo och utsett en kvinna i regeringen.
Den större utmaningen kommer kanske när det handlar om de besegrade alawiterna eller druserna – grupper som inte likt de kristna är ”bokens folk” (och skyddade enligt islam genom profetens exempel) utan har ”heretiska” tolkningar av islam som salafi kan tolka som apostasi/avfällighet vilket kan innebära dödsstraff enligt deras tolkning av islam. Här får vi se hur redo al-Sharaa faktiskt är att leda nån sorts modernt samhälle. Det är upp till bevis.