Jag har aldrig känt mig särskilt “svensk”.
Inte ens när jag var ung och höger. Jag trodde på en massa skit på den tiden som bara är dumsnack. Att det fanns en “västerländsk civilisation” som typ är basen för vår demokrati, med sina kristna värderingar.
Ett rätt otroligt (och otroligt gräsligt) stycke historierevisionism med tanke på demokratins faktiska historia som nåt arbetarrörelsen fick ge blod, svett och tårar för.
Min tonårshistorik är inte på något sätt obvanligt “ren” för en vit man om nån tror att det är det jag menar. Jag lekte korsriddare i World of Warcraft med mina kompisar i framförallt yngre tonåren, så jag är inte på nåt sätt utanför den här normen, egentligen.
Men just det här lajvandet med svennedomen har jag aldrig hakat på. Det är så töntigt.
Vissa skulle kanske säga att det är för att jag har varit utsatt för rasism (antisemitism), kanske inte hela mitt liv men åtminstone sen 2013, när kriget mot SDU (nuvarande AfS) drog igång.
Och det är ju en faktor. Blir man utsatt för rasism enligt vita svenska norm-personer blir man kanske mer benägen att se risken för att det kan vara en själv som är den där “Den Andre” som nån ska göra karrär på att hata, en dag. Jag tror faktiskt det.
Samtidigt finns en annan aspekt, som alla tycks ha glömt. Det här provinsiella och lokala var liksom inte en grej, när jag (född 1993) var ung. Då trodde vi på att världen bara blev större och friare.
Alla från Vägval Vänster (som var en högerfalang i Vänsterpartiet på 00-talet) till Allfadern Göran Persson, till Anna Lindh, Carl Bildt och t.o.m. dåtidens högerextrema trend, identitärerna (såna som SDU blev utkastade av SD för att de var, 2015), hade fattat att det här med nationalism och nationsgränser var slut. Nu måste vi organisera oss för den digitala, globala eran, oavsett vad vi tycker. Tillsammans.
Många skulle nog säga att de hade fel, idag. Jag vill nog snarare hävda att de hade rätt. Allihopa.
Det är bara inställningen som blivit en annan. Det där giftet som media och normen häller i våra hjärnor. Förmodligen utifrån sina klass- och gruppintressen.
Kanske är det det som är problemet?
Men det är ändå hoppfullt. Alla förutsättningar finns liksom. Ännu mer, egentligen, än när jag var ung, för att tänka globalt. Klimathotet, det sättet de här männen bränner ner och suger livet ur själva moder jord, inte minst.
Vi måste bara välja att tänka så igen.