När jag i mitt förra inlägg, snuddade vid indoeuropéerna, och vad walesiska (kymriska) lär mig om mänsklighetens mångfald, kom jag att tänka på en sak:
Det fanns förstås inget folk som kallade sig ”indoeuropéer”. Det fanns ingen flagga, ingen nation, ingen tydlig gräns mellan “oss” och “dem”, inget urfolk som stod där på stäppen och sa: “Vi är Europas sanna förfäder och nu ska vi hålla på och erövra och härja för att bekräfta vår manlighet.”
Det är en efterhandskonstruktion. Ett språkvetenskapligt begrepp.
Men på ett annat sätt är det ju uppenbart att nånting ”fanns” som var viktigt och präglat oss sen dess. Att språk och makt spreds.
Gubbar på facebook och andra blir kränkta än idag när man visar bilder på människor i det som i dag är Sverige för ungefär 10 000 år sedan, som har mörk hy. Man kan gå in i en diskussion om att alla är släkt med alla. Fast… är grunden för deras själva kränkthet fel i sig? Språket och kulturen som finns här i Sverige och i nästan hela Europa är ju ändå ”iranskt”, tack vare saker som hände långt senare.
Det är väl ett jättebra argument mot rasism och idéer om mytologiska förfäder i ”urtiden”? Poängen är att själva det som brukar kodas som “vårt” alltid i slutändan är importerat.
Svenskan är ett germanskt språk. Germanska språk är indoeuropeiska. Vi har gravhögar här i Sverige där kungar bor i för att det var nåt ”lite finare” tack vare att det kom hit nomader inte jättelångt innan Jesu födelse. Som nu typ är grunden till det här ”Vi:et” och språket. Fast såna saker som gravhögar det helt uppenbart är en sak som passar bättre på steppen nånstans mellan Ukraina och Tjetjenien, där de som tog med sig den här idén kom ifrån. Alla har alltid flyttat på sig.
Att urindoeuropeiskan är så extremt överstuderad, för att några som inte var så mysiga ville hitta de här ”mytologiska förfäderna”, är faktiskt en bra sak. Kanske för att den inte visade vad de ville att den skulle visa.
Tittar man på rekonstruerade ord och mönster verkar mycket handla om patriarkala relationer, boskap, arv, släktskap och status. Män, fäder, söner, boskap, ägande. Om någonting är kvinnligt behöver det ofta markeras. En svåger fast kvinna blir en ”svägerska”. Mannen är ofta grundformen och kvinnan avvikelsen.
Det verkar också som om ord som har med makt att göra har att göra med vem som äger boskap, och att när pappa dör ska boskapen delas mellan sönerna. Det där verkar ha fortsatt långt in modernare europeisk historia.
Man kan ju nästan tycka synd om Karl den stores son Lothar, i den mån man nu ska göra det om patriarkala våldsgubbar, som fick den del av pappas arv som låg precis mellan dagens Tyskland och Frankrike. Det är ju precis där man skulle vilja få typ ”halva kungariket” för sitt hjältedåd i nån saga från medeltiden. Där typ hälften av alla Europas stora krig har börjat.🥲
Bland de som bodde här innan det i Europa kan det ha funnits en större förmoderskult enda till Jesu födelse (en dubbelt så lång tid som mellan den tiden och nu). Då dyrkades en gestalt som kallades Cybele eller Sibel eller nåt sånt, i stora delar av Europa. De allra mest antika grekernas första skriftspråk – Linear B – sägs vara lånat av de (möjligen) matriarkala minoerna som bodde på Kreta.
Originalet har ingen lyckats tyda än. Klart är i alla fall att det är lånat. Det är nämligen designat lite som att – om vi skulle skriva ”strut” på svenska, så skulle vi behöva skriva ”sa-ta-ru-ta”. Helt uppenbart är att de har fått det från några andra som pratade på ett helt annorlunda sätt.
Det handlar förstås inte om att vissa människor var “ondare” än andra i någon essentialistisk mening. Det kan också vara så obehagligt som att om man lever i en sån miljö på steppen så kanske patriarkal våldsmakt är fördelaktigt på nåt sätt. Inte för att det är naturligt, men kanske för att materiella villkor kan bli kultur, och kultur sedan börjar låtsas att den är natur?
Det är här språket blir så avslöjande. Det minns saker. I alla fall tillräckligt för att berätta nåt om sin egen historia.
Men vad är då “vårt”?
Språket i sig är alltså nåt som för med sig makt, och att några var teknologiskt överlägsna nån gång på stenåldern är kanske en del av att bevisa det? Kanske hade en gammal indoeuropé som skjutit pilbåge hela sitt liv från häst och vagn, varit som om ett UFO plötsligt landat med laserstrålar för oss, för de stackarna som bodde här i Europa på stenåldern?
Jag skrev i min förra text om att jag läser walesiska mest för att jag vill det. Och walesiskan är också ett bra exempel på hur konstigt det här blir. Det vi kallar keltiskt är inte bara “Wales”. Att walesiska kallas kymriska har att göra med att det egentligen inte är ”nationen Wales” urspråk utan även Englands, och den historien sträcker sig över hela England, och ortnamn har motsvarigheter på keltiska långt utanför Wales. Ändå är de keltiska orden i walesiskan försvinnande få. De var nämligen inte ”fina”, utan associerades med en lägre klass.
De franska orden i morden engelska är däremot jättemånga, till den grad att det finns fler ord som härstammar från latin än från gammal germanska i modern engelska. Fast ”engelska” är ett arv från några som bodde i nuvarande Holland.
Det är ju för att några från Frankrike kom och blev en härskarklass i England på 1000-talet. Men också för att latin är de lärdas och de finas språk.
Lite som att ”dålig svenska” plötsligt är ”extra fin svenska” och signalerar makt för många på den radikala högerkanten. I alla fall om det beror på att de hör den i t.ex. den katolska mässan, för att det är en dålig/bokstavlig översättning från latin.
Att några som hade våldsmakt och privilegier nu är med andra ord det som oftast känns som det här ”vi:et”. Kanske hjälper sånt som de gamla steppnomadernas härjningar på stenåldern till att förklara varför allt sånt bara är påhitt? Och att det där med vad som känns ”vi” alltid är väldigt flexibelt?
Men kanske är det inte ett så populärt narrativ, idag?