Isabella
Hårdare än järnet uti spiran i sin hand
Frälser hon, betvingar hon, hon känner inte skam
Bländad av sin övertygelse, hon ger dig enkla val
Knäböj eller fly, eller rostas till din grav
Isabella, Isabella
Europas brinnande flamma
Isabella, Isabella
Hedningar och syndare darrar
Tusen år i mörkret ska få brinna mot sitt slut
Hon beseglar ditt öde om du inte ser Guds ljus
Äventyra under segels kors, få se en helt ny värld
Säkert finns det hedningar att frälsa även där
Isabella, Isabella
Du är min brinnande flamma
Isabella, Isabella
Låt mig som syndare darra
Hem till Mordor
Liten man vandrar på osäker väg
Skuggor från Mordor
Förföljer hans själ
Spring, lilla hob, fly vår väg
Bultande hjärtan, så svarta som sot
Av alla de känslor
Som ni aldrig förstod
Följer oss med
På din väg
Så spring lilla hob
Kanske klarar du dig
Från det du aldrig kommer förstå
Vad vi är, vad vi fortsätter vara
Lika mycket, när vi återvänder
Hem till vårt Mordor
När det är vi som gömmer oss
Igen och igen, från dig och dina likar
När vi under mörkrets svarta kjol
Känner hopp igen
I vårt älskade hem
Där vi får vara i fred
Vårt stolta, läskiga Mordor
Den plats vi längtar till
Med sorg i hjärtat
Även medan vi är dig hack i häl
Oss som du, medan du fortsätter fly
Kommer komma ihåg med skräck
När du kommer minnas oss
Våra läskiga gotiska skepnader
För alltid, medan du hatar oss
För de vi ser ut att vara
Fast vi egentligen bara
Skulle vilja få vara
I fred där
Längst nere i vårt eget mörker
Jag vet inte
”Jag vet inte.”
Det är det enkla svaret
När nån vågar ta mod till sig
Att fråga om vad det var som hände
Jag vet inte, mina minnen är dunkla
Jag vet inte, men jag minns raster
Jag minns ögonblick, sinnesstämningar
Jag minns mörker och tankar på att inte finnas mer
Jag minns henne, som kändes som ljuset, fast hon var mörkret
Jag minns känslan av att inte vilja leva längre, när hon var arg
Jag minns att inte finnas mera som en egen agens, att vara beroende
Av någon annans bekräftelse, jag minns att upphöra i nån annan
Jag minns, jag förnimmer känslan, jag ryser över den nu
Känslan av fullständig undergång och upplösning
Och när jag drömmer om den, så påminner mitt samvete mig
Att det var det värsta som hänt mig, mitt livs bedrövelse
Ja, uppenbarligen så minns jag faktiskt
En hel del, fastän jag kanske inte
Vill minnas, inte vill komma ihåg
Och nån gång önskar jag, att det som hände mig
Vore ett bra narrativ att sälja, en varning för ungdomen
Du som är ung: följ inte ditt hjärta, eller dina känslor!
Om du trånar efter någon, eller önskar något
Som är alltför bra för att vara sant”
I morse väcktes jag av känslorna om dig
I morse väcktes jag av känslorna
I en våldsam dröm om dig
Fortfarande förtrollad av en värld
Där inget mera var sig likt
Fast mest av striden som fortsatte
Att rasa inuti mig
Vågade jag hoppas hitta min älskling
Där i drömmen, till sist?
Jag ville ge dig min själ
Och min stolthet, den också
Om du bara tog med mig dit
Till din egen innersta dröm
Om du försökte hitta mig där
I ditt egna, otyglade rus
När vi aldrig mera
Behövde vara rädda
Om vi sågs igen
Och hittade oss själva
Medan vi hittade varandra.