Egentligen hade jag tänkt skriva om varför jag känner olust inför hur ordet “sionist” används.
Inte för att jag vill försvara den israeliska fascisthögern. Tvärtom. Men för att ordet ofta används på ett sätt som får mig att höra något annat bakom: “den där lite judiska saken”.
Men jag ger upp. Hela idén om att människor naturligt hör hemma i vissa färdigritade gränser är ett rätt sent påhitt. Ett påhitt som blivit så normalt att vi tror att det alltid funnits.
Det finns ingen evig historisk grund för att människor från Haparanda till Tyresö naturligt skulle vara ett och samma “svenska” “folk”. Att vi tänker så beror i stor utsträckning på enhetsstaten, skolan, och 1800-talets romantiska fantasi om ”nationen”. Det svenska “vi:et” är inte äldre än så.
Sveakungen råkade bli kung över Götaland, så nu tusen år senare är det självklart att götar är “svenskar”. Ibland var han eller hon kung över Norge och Danmark också. Kanske hade smålänningar kunnat vara helt självklart danska?
Samma grej gäller förstås många andra “självklara” folk. Som när man läser diskussioner där radikala amerikaner spekulerar om huruvida Sverige ”koloniserade” Finland på 1000-talet? Det fanns ju ingen idé om ”Sverige” då. Gamla kungar som Karl XII och Gustav II Adolf och allt vad det heter, dog ju i praktiken för att bevara Sverige mån
Klart är att det vi kallar Finland egentligen är betydligt mer ursvenskt än de områden av Danmark som Jimmie Åkesson och hans polare kommer ifrån. Den folkliga rasism mot finnar som fanns för bara några generationer sen, och tyvärr är alldeles för bortglömd nu, är lika historisk som den nazistkomponerade ”sverigedräkten” som kungafamiljen brukar ha på sig.
Det betyder inte att förtryck inte alltid har funnits. Men religion, klass, lojalitet, jordägande och härskarmakt kunde vara mycket viktigare än det vi i dag kallar “folk”. Jag tror att svennebananer i normens oförstående blick på t.ex. religiösa i stor utsträckning beror på att de inte tänker på att en sån grupptillhörighet kan vara viktigare än det där självklara att ”jag är ju svensk”.
Ett sånt historiskt exempel på att nationer är påhitt, som jag tänker på eftersom jag är en vit man som närmar mig medelåldern, skulle kunna vara det östromerska riket (Bysans).
Det finns en ganska känd anekdot från 1912 när Grekland erövrade (eller ”befriade”, hur man nu ser det) ön Lemnos från turkarna och en soldat frågade en pojke om alla som bodde på ön var greker?
Pojken svarade, ungefär: ”nej, här är vi alla romare”.
Skulle nån sagt till de gamla bysantinerna att de var ”greker” (hellener), hade de kanske inte blivit så glada. Eftersom det betydde ”hedning”. Var man ortodoxt kristen så var man “romare”. Av den anledningen har diverse nationalistiska anspråk fått konstrueras från medeltida härskare som egentligen inte alls ville styra över några såna nationalstater. Miljontals inhemska muslimer fördrevs till Turkiet för att de inte passade in i den nationalistiska historieskrivningen.
Mest tragikomiskt av alla är kanske ”Storserbiens” gränser som lett till folkmord i vår tid. De bygger på en kille på medeltiden som hette Stefan Dusjan. Som erövrade och höll på eftersom han absolut inte ville vara kung av nåt som hette ”Serbien”. Han ville bli bysantinsk kejsare, som vilken troende ”romersk” furste som helst, men dog i en farsot innan han lyckades.
Armenier var däremot andra klassens medborgare och lyckades inte ”assimileras” på samma sätt som t.ex. galater (de där som Paulus skrev till i bibeln) som bara uppgick i normen vid nån tidpunkt. Skälet var inte nån sorts modernt “rastänkande”, utan att den koptiska kyrkan var kättare som trodde fel om förhållandet mellan Jesu två naturer.
Man kan förstås misstänka att det egentligen fanns klassmotsättningar bakom som inte alls handlade om Jesu naturer. Eftersom Bysans, hur mycket riddare på internet vill att det ska vara ett ljusets bålverk för vår frihets kristna civilisation som offrades till det islamiska barbariet, i verkligheten var ett brutalt klassamhälle som byggde på att kejsaren gav sina generaler områden att förse honom med soldater från, i utbyte mot att få skatta bönder som levde i livegenskap. Dvs. i slaveri.
Historien verkar, med andra ord, visa att det där med att det är självklart att ”vi vet att just vi är folket X och just vi ska bo i X-landet”, inte är det. Kanske är det nåt som mest uppstår under förtryck? Varje gräns är helt enkelt ett, oftast väldigt modernt påhitt, var praktiska syfte är att kunna utnyttja de som befinner sig på fel sida av den.
Men vem är “vi”?
Jag började egentligen skriva den här texten för att förklara varför det känns lite sådär med begreppet ”sionist”. Sen blev det en utläggning om varför nationalstater är påhitt. Det kan ha att göra med att det inte är självklart vem som är ”vi”, det kan liksom hända oss alla. För mig är det nog inte självklart att ”Konungariket Sverige” per automatik är mer ”naturligt” än Staten Israel.
Jag tänker inte utnämna mig till expert på Israels historia, men i mitt huvud är det nog både en kolonial- och en flyktingstat. Det var ungefär lika många judar som fördrevs från de omgivande arabstaterna som palestinier under kriget 1948. Det inte en ursäkt för palestiniers lidande, eller att många levt som statslösa sen dess. Det är väldigt uppenbart att kahanistregimen beter sig som en rouge state och att USA tycker att det är helt okej. Att sånt som jag brukade få höra som ung, om att Israel bryr sig mer om palestinier än nåt annat land i mellanöstern, är en perversion av verkligheten.
Man kan väl säga att det är en allmänt dålig idé att försöka införa den här idén om att ett visst folk ska leva på en viss landyta? Jag tror att det är helt korrekt att det helt enkelt var på modet och helt normalt att ta områden och rita sträck på kartor under första hälften av 1900-talet liksom tidigare, och Israels tillblivelse har förstås en kolonial dimension.
Men begreppet ”sionist” har också en rasistisk dimension och är väldigt ofta ett sätt att signalera att samma sak som vita män överlag lite överallt tycker är nice plötsligt känns speciellt när det är just ”judiskt”. De antisemitiska utrensningarna i Polen och i Sovjetunionen bedrevs t.ex. under täckmanteln av ”antisionism”.
Jag tänker snarare att den israeliska högerextremismen är ett utslag av samma strömning som vi ser i Ryssland, USA, Ungern och på andra håll: auktoritär nationalism, religiösa dårar och drömmen om ett rent “vi”. Det räcker så.