”Medelklass” måste vara ett av världens mest formbara begrepp…?
Ibland är det dåligt. Nåt “feminint” och därmed svagt och lite pinsamt. Som kan ställas mot en påhittad sinnebild av den “riktige” arbetaren. En etniskt svensk, dominant cis-snubbe som gillar kött, bensin och att ta för sig.
Den sinnebilden benämns sällan särskilt exakt. Oftast kallas han bara ”killar”, ”våra killar”. Eller, med nån sorts pseudoklassanalys som egentligen inte är en klassanalys: ”en riktig arbetare”.
I den här föreställda “arbetarklassen” ingår däremot sällan undersköterskor med mörk hudfärg eller kvinnliga tjänstemän som sliter ut sig på ett kontor. Eller städare med mörk hudfärg, eller akademiker med otrygga timanställningar. De kan arbeta hur mycket som helst utan att riktigt få vara arbetarklass. Det är ju inte klass som egentligen är det viktiga utan estetiken.
Men ”medelklass” kan också vara bra ibland. Då betyder det ungefär etniska svenskar med en normativ livsstil. Som vill slippa bli störda av “den andre”. En ”liberal” krönikör i GT skrev bokstavligt talat det redan för fem år sedan.
Att den analysen säkert anses ”liberal” visas väl när en på DN recenserar en bok med ett antirasistiskt tema, med orden ”Han [Reinfeldt] hade inte tillräckligt beaktat vad som krävdes för att inte öka avståndet mellan arbetare och invandrare”.
Det snackas mycket om den ”postliberala vänstern” just nu. Jag tycker i allmänhet att den är en dålig idé. Jag tror inte att föreställningar om vem som har rätt att stå i centrum går att skilja från hur klassamhället upprätthålls. Man kan helt enkelt inte göra den som tycker att “avvikares” närvaro eller behov tar för mycket plats “nöjd” nog. Det är snarare den som tycker så som måste ändra inställning.
Det för oss till en kille som heter Graham Platner.
Platner kandiderade till USA:s senat för delstaten Maine. Han lanserades som den sortens kandidat som skulle rädda Demokraterna från deras påstått kvinnliga, välutbildade och professionella framtoning. Hela rekryteringshistorien har en annan substackare förklarat utförligt:
Vem är då Graham Platner? Han är veteran från marinkåren och arbetade senare som säkerhetskontraktör i Afghanistan för Constellis, företaget som växte fram ur det ökända Blackwater.
När han inte gjort det har han varit en helt vanlig hederlig ”arbetarklassgrabb” som... haft en firma där han odlat ostron. (🤔) Hans pappa var advokat, mamma restaurangägare och han gick i privatskola. Han är övrigt barnbarn till en av USA:s mest kända arkitekter som jobbade åt Ford Foundation och var med och designade World Trade Center.
En helt “vanlig” arbetare, helt enkelt. Jättemycket. Det påminner lite om när Jan Myrdal argumenterade för att Marine Le Pen representerade vanliga arbetarkvinnor i Frankrike. Ja, tänk när hon flyttade från familjens slott för att pappas dobermann åt upp hennes katt. En vanlig vardag för alla vanliga arbetarklasstjejor?
Kort efter att kampanjen inletts kom gamla Redditinlägg fram. Där hade han bland annat uttryckt sig rasistiskt och homofobiskt och skrivit att kvinnor själva borde ta ett visst ansvar för att inte bli våldtagna genom att undvika att bli för berusade.
Sedan kom tatueringen: en dödskalle som liknade SS-symbolen Totenkopf. Platner hävdade att han inte hade känt till symbolens innebörd när han skaffade den. En tidigare partner uppgav senare att han själv hade kallat den ”min Totenkopf”. Flera höga kampanjmedarbetare lämnade. Trots det fortsatte kampanjen.
Sedan avslöjades att Platner skickat sexuella mess till flera andra kvinnor bakom ryggen på sin fru. Därefter berättade tidigare partners om vad de beskrev som hotfullt, kontrollerande eller fysiskt skrämmande beteende.
Trots allt detta vann han Demokraternas primärval den 9 juni. Tyvärr - och jag skulle verkligen önska att den var det - är inte den påhittade “cancelkulturen”, “åsiktskorridoren” eller “PK-samhället” mera verkligt än så. Jag hade önskat att det var det.
Den 6 juli berättade en före detta partner att Platner 2021 hade tagit sig in i hennes bostad berusad och våldtagit henne medan hon upprepade gånger sade åt honom att sluta. Platner förnekade så klart anklagelsen och kallade alla påståenden om “icke-samtycke” falska.
Sen gick äntligen botten ur den här rödbruna soppan. Vinnarna var, av allt att döma, Republikanerna.
Det jag tycker är intressant är varför så många hade investerat så mycket i själva bilden av Platner?
Den sköna snubben. Den riktiga arbetaren. Han som inte är en väluppfostrad medelklasspolitiker utan en vit etniskt kristen man som har ett visst våldskapital och säger grejs utan att ta så mycket hänsyn eller visa respekt.
Ett initiativ där otroligt många gjort det senare är de gamla vänsterpodden The Young Turks, som var populär ungefär när jag gick på högstadiet. De är nu i täten för den här “postliberala vänstern”. Och tycker att rapporterna om Platners påstådda övergrepp är nån sorts “israelisk konspiration”:
En annan fd. TYT snubbe skojar om att Graham Platner med att det här med att skicka oombedda snusk-sms till kvinnor är det mest ”marinsoldat” han kan tänka sig och typ ”så jävla roligt”:
Och en tredje gammal TYT:are, en kvinna som jag (mea culpa) tyckt ganska bra om, gnäller på bluesky och ber oss att ”korsfästa” henne:
Det vill säga: en kvinna berättar att hon blivit våldtagen, men den verkliga tragedin blir om en medieprofil får elaka kommentarer på Bluesky. 🥹
Ja. Vad ska man säga? Vad är det för analys som ligger bakom detta? Inte en som har med klass att göra, i alla fall.
För varför är det alltid just den här sinnebilden av en stereotyp (i andras medvetande) av en arbetarman som nån sorts grobian eller slusk som måste förstås? Varför är det han som vänstern ska “nå”?
Varför blir hans beteende “politiskt” neutralt, hans smak ett uttryck för klass och hans sätt att vara en kulturell norm som resten av oss förväntas anpassa oss till? Medan andras kallas “identitetspolitik”?
En vårdarbetare eller bibliotekarie som är kvinna och inte vit är inte mindre arbetare för det. Det är inte jag heller, förresten. Jag måste gå till jobbet för att få lön även om jag inte passar in i stereotypen av “arbetarklass”.
Det är den materiella analysen. Vissa människors längtan efter en viss sorts man är mer nån sorts fetischism.
Tyvärr verkar den nya “postliberala” vänstern allt mer ägna sig åt det senare. Och samtidigt kalla det “historiematerialism”.
Jag hoppas verkligen att vi slipper få en egen “Graham Platner” här i Sverige.
Jag har skrivit en längre invändning mot några av de här resonemangen, framför allt kring manlighet, heder och tradition
https://hardensrost.substack.com/p/heder-eller-nostalgi