Det känns jobbigt att säga hejdå till Twitter. Det är ändå en plats där jag spenderat sådär fjorton år med att kommunicera vad som en dykt upp i mitt huvud, och alla otroliga människor som jag har fått möta, inspireras av och vill fortsätta behålla kontakten med. En vän uttryckte det som om halva det digitala Stockholm nu sjunker i havet.
Men jag, och många andra, har inget val, när väl apartheidgubben Elon Musk tar bort möjligheten att blockera andra användare. Det blir sista spiken i kistan. Då kommer näthatet, allt det där elaka, som förföljt mig i snart elva års tid (alltid från höger, aldrig från vänster) att svämma över, och ta över minsta tillstymmelse till saklig och vänlig nyanserad diskussion. Snart kommer jag nog för gott att enbart pubba mig på Bluesky, som en fantastisk debattör som alla mina eventuella läsare bör följa, gav mig tillgång till. Kommer nog tids nog skriva en nekrolog över det progressiva och radikala twitter, och alla som jag lärt känna där, när det väl träder i kraft.
Bluesky, det nya twitter för oss som inte står ut, känns behagligt bekant. Där behöver man inte oroa sig för en hord av konton som heter, typ "Hasse12345", som ska spamma en med hat som speglar vissas kränkta avsky mot de som är annorlunda. Här finns bara, nästan enbart, twittrare som jag har följt länge. Progressiva människor, som jag gick ut och tog en öl med senaste lördagen, på Söder i Stockholm (försök inte köpa en IPA där: det är dyrt), som vill dela sitt liv och sina tankar med andra, tillsammans, i en glad och fri atmosfär.
Det är en förlust, och en reträtt. Jag skulle verkligen vilja snacka med och ha en bra debatt med högermänniskor. Det finns t.o.m. enskilda personer som förut har varit med i SD som jag skulle välkomna att snacka om både det ena och det andra, utan att kräva nåt direkt avståndstagande från deras bakgrund. För det kan ta lång tid att våga, absolut, man kan (med fog) vara rädd för att allt det mest privata kommer ut, och behöva förbereda sig och andra på det. Jag fattar. Det enda jag kräver är egentligen är att slippa stå ut med pöbeln, det gängets fans, näthatshorden, de där som inte är en del av det här demokratiska, som åtminstone jag trodde på en gång, redan på den tiden som jag var borgerlig, för halva mitt liv sen.
Jag kan ännu hoppas på att det som jag lärde mig i KDU när jag var i yngre tonåren, att vår demokrati bygger på att visa respekt för andras människovärde, fortfarande gäller. Tyvärr tycker inte de som allt för många kallar "högern" (extremhögern) det, gång på gång. De vill inte vara med i nåt sakligt samtal om nån politik. De är inte med i “det goda samtalet”, för att de ser andra som hot mot sin egen och “nationens” existens. Eller åtminstone tjänar de bra på att fansen gör det. Och de måste bedömas utifrån det.
Man ska inte hålla på och “ta debatten”, tycker jag. Det finns vänsterjournalister som hatar SD men som sen beskriver ideologiska nyfascister som Ivar Arpi, Henrik Jönsson eller Alexander Bard och dylika som "högern", trots att de ofta har en betydligt mera uttänkt och ideologiskt nyfascistisk agenda än gemene sverigedemokrat. Vilket inte är så konstigt, eftersom det är normen bland vita män att gilla SD. Det får en ju att häpna lite över extremhögerns verklighetsbeskrivning, där konspirationen från ovan och “AFA” (som jag aldrig stött på IRL) förföljer dessa stackars kränkta vita män till offer. Kanske är en läxa man kan lära sig med att försöka debattera med dessa stackars “offer” för allt och alla att man, om man ser verkligheten med deras glasögon, kan vara ett ständigt offer för allt?
Kanske är kontroll och ibland, t.o.m. censur, bra och kanske t.o.m. en förutsättning för liberal demokrati, och för ett demokratiskt samtal? Ibland tänker jag på grabbarna som gjorde IRM:s podd. Två goa svenneliberaler, som förmodligen aldrig behövt uppleva så mycket av hatet vissa andra av oss har, som t.ex. skrev en belåten text om att "yttrandefrihet™" faktiskt är viktigt, även för näthatare. Med ungefär samma argument som Joakim Lamotte har om att han inte är ansvarig medan han hetsar sin högerxtrema näthatspöbel att tysta framförallt kvinnor och rasifierade med psykisk misshandel. Allt medan den vite (oftast medelklass-)mannen kan sitta där uppe och njuta av sina “goda samtal”, med fascister som rätt mycket liknar honom själv och inte på nåt sätt hotar hans bekvämlighet, uppe på tronen av privilegier. En gång bjöd de här goa antirasistiska snubbzen in de centrala högerextrema profilerna Ivar Arpi och Adam Cwejman att mysa tillsammans om sin nya bok, “Så blev vi alla rasister”; om hur elaka andra var som kallade dem för rasister, åtta vita manliga ögon emellan.
En sån spagettiantifascism kanske främst till för att föra vissa vidare i karriären, bland andra som är likadana. Men den är en besvikelse att följa och behöva lyssna på, med nån sorts förväntningar. Precis som mer i närtid, när två fackliga sossehöjdare hade myspodd med Ivar Arpi, som om det vore helt normalt. Jag blev rätt hoppfull när Bilan Osman, som vågat uttrycka (på riktigt kontroversiell och inte alla sammanhang okej) kritik mot bekväma vita snubbar och sånt offentligt, skulle göra en podd med de där ovan nämnda killarna från IRM:s podd. Men nja. Klart att man blir besviken och t.o.m. arg när en sån person kramar fascister i alla fall. Och kanske ändå, trots det, är den minst dåliga i ett svenskt “antirasistiskt” sammanhang. Om det är den här nivån man ska förvänta sig på “motståndet” här i Sverige - ja, då är det väl snart bara att packa Kanadakofferten och lämna det här landet åt sitt öde?
Kanske måste man komma tillbaka till vad som är grunden för att ha en demokrati? Är det att vilken knäppskalle som helst får säga vad som helst, utöva psykiskt våld (inte nån konkret politisk åsikt om typ skatter eller nåt) mot vem som helst? Är det en sån “yttrandefrihet” och “demokrati” som “vi faktiskt har här i Svärje” som nån påstridig och välgödd ljushylt machosnubbe kan gnälla om, däruppe på sin tron? Eller är det en gemenskap som faktiskt förutsätter att han kan sluta vara gnälla och ta ett steg tillbaka och lyssna? Är kanske en demokratisk gemenskap faktiskt också per definition en gemenskap som förutsätter att vissa, som inte kan bete sig, också inte får vara med?
Är det kanske, låt oss säga, en förutsättning för en demokratisk gemenskap att Joakim Lamotte ska sluta med det han håller på med? Att hans facebooksida helst nog ska stängas? Skulle det kunna vara själva förutsättningen för att andra röster ska få komma till tals? Eller om Hanif Bali också lär sig hålla käften och sluta göra karriär på att hetsa pöbeln med psykisk misshandel, så att andra perspektiv vågar kliva fram? Särskilt kanske såna som visar känslor och empati? Får man ens säga eller skriva så, antyda nåt sånt längre, i det här landet, att den liberala demokratin bygger på värderingar och förhållningssätt till sina medmänniskor? Precis det där som jag lärde mig när jag var aktiv i KDU när jag var ung - vilket på den tiden var längst till “höger”?
Eller är det kanske framförallt pöbeln som borde lära sig hålla tyst, så att sånt där slutar vara en lönsam affär? Åtminstone lära sig att deras beteende inte accepteras i en liberal demokrati som Sverige och att psykiskt våld inte ingår i deras heliga "yttrandefrihet"? Jag skulle kunna lista så många av dessa lättkränkta högermän, fler än de jag nämnt, men det skulle spräcka Substacks gräns för hur långt ett inlägg får bli.
Min poäng är att vi behöver trygga rum där luften är fri, just eftersom vår fiende inte är en del av vår demokrati. De vill inte delta i den, de vill inte sätta sig ner och resonera på en grund som baseras på en ömsesidig respekt. De vill - i varierande grad - få utlopp för sina fascistoida lustar som handlar om att tysta obekväma röster genom att få oss andra att må dåligt. Vilket är en sorts våld, snarare än en åsikt. Men kanske inte heller är konstigt utan t.o.m. rätt begripligt om man tror att demokrater har fört Sverige mot undergången med jämställdhet, HBTQ+ och att det finns människor med annan hudfärg. Men de och deras idéer är inte nåt som får plats i eller friktionsfritt kan möta demokrati och mänskliga rättigheter, i alla fall.
För de ser nog snarare, i likhet med vad t.ex. SD:s Mattias Karlsson uttryckt i närtid, oliktänkande som ett existentiellt och apokalyptiskt hot. Jag tycker snarare att det, istället för att delta i deras tillställningar med incelkingar som Navid Modiri och andra, vore bättre att behandla de här krafterna som illegitima krafter som inte är en del av demokratin och därför inte ens är värda att bemöta. I alla fall till de kommer med nåt som går att diskutera och är relevant i politiken idag. T.ex, låt mig fråga borgare (som jag ju ändå varit en gång): är det bra med de blåbrunas senaste “skattesänkning”, som är en skattehöjning för de sämst ställda? De skulle jag inte ha några problem med att öppensinnat lyssna på en saklig politisk debatt om.
Det är okej. En debatt om t.ex. transpersoners eller muslimers rätt att existera, eller om de är ett hot mot samhället, är inte okej. Det får inte finnas plats för nåt sånt i en liberal demokrati. En sån "diskussion" måste bekämpas med alla till buds stående medel. Av den anledningen är det skönt att det finns rum där man slipper mötas med sånt. I alla fall för en tid framåt, medan det håller i sig.