Monstret
Tack och lov så sover nog monstret fortfarande
Jag förstod honom inte, fast jag försökte lyssna
Och frågade Gud hur han kunde dyka upp inom mig
Som ett litet barn med en nattskräck som aldrig slutade
Men jag lyckades aldrig trösta, aldrig skydda honom
Alla mina försök att förhandla med honom, sköt han i sank
Så, desperat som jag var, sövde jag honom inuti min själ
Men tänk om han vaknar nån gång?
Om han bryter sig loss inom mig?
Med sin omättliga ångest, som han vill dela med alla
En trasig spegel i solstrålarna, skärvorna av hans själ
Som skållar alla, när strålarna börjar spegla hans hat
Att han inte kan gråta, fast han inte vill nåt annat
Hans dödslängtan, hans fruktansvärda rädsla
Som han försöker hitta en smärta som kan lindra
Då kommer nog monstret få mig att gråta igen
Om och om och om igen
Tills mina tårar gör alla haven salta
Mellan hyllor och stegar
Mellan hyllor och stegar
Mitt i livet mellan alla dess grenar
Fast jag är ärrad vill jag fortsätta leva
I ett samtal kan allting ta slut
Kallar du mig
Kallar du mig tillbaka till mörkret, min vän?
Som om vi var unga och inget fattades oss
Tänk som världen har förändrats sen dess
Finns du hos mig
Finns du här uti min själ och min kropp?
När ingen annan minns din styrka, din ro
Hur du hjälpte själva hoppet att gro
Bortom alla hyllor och stegar
I ett tomt rum, ensamma
Under mörkrets stora täcke
Mellan alla dessa livets grenar