Jag har kommit fram till en lite pinsam sak.
En del av min politiska grundsyn kommer fortfarande från när jag som barn var klubbordförande i KDU lokalt.
Inte politiken. Gud nej.
Men det som handlar om, typ, demokrati. Och om att respektera min medmänniskas behov av värdighet. Att det är grunden för vår demokrati.
Jag menar inte att jag plötsligt vaknar kallsvettig klockan tre på natten och längtar efter vårdnadsbidrag. Jag har inte varit troende kristen på väldigt många år och mycket av det jag tyckte när jag var tonåring känns idag… sådär.
Men något blev kvar.
När jag var aktiv i KDU fick jag lära mig ungefär att politiken började med en människosyn. Människan hade ett värde som inte kom från staten, marknaden, hennes produktivitet eller ens från att hon hade rätt åsikter.
På den tiden skulle jag ha sagt att hon var skapad till Guds avbild. Nu räcker det ganska bra med att hon är människa.
Konservatismen är ju en av de tre grundideologierna i politiken, men har fått en helt annan innebörd idag. Idag är det som en ursäkt för allt som är hemskt, hårt, rasistiskt, maskulint, repressivt, privvat och för lite allt möjligt “ondhetssignalerande”.
Naturligtvis står inte jag för den idag. Jag tycker snarare att det är rätt självklart att den är den besuttnas ideologi. Men jag gick i studiecirklar hos KDU som barn/tonåring, och tyckte att jag var “socialkonservativ särtartsfeminist”. Många av de som togs upp är såna jag inte direkt skulle komma att tänka på som förebilder, som Henry Kissinger, eller konservatismens typ motsvarighet till Karl Marx, Edmund Burke.
Men jag förstår ändå hur tankarna gick. Det ska inte sitta några och hitta på utopier (som de gjorde under franska revolutionen, enligt den här Burke i alla fall), utan det meningsfulla i livet är familjen och de små naturliga gemenskaperna i samhället. Jag tycker inte så. Jag förstår till och med varför det där med att saker är “naturliga” tjänar andra klassintressen än mina. Men jag förstår hur tankarna gick.
En hel del annan skit man inte hade varit stolt över idag, men som kanske hade en annan innebörd 2011, som att vi hade en gäst från Republikanerna (som lät rätt rimlig) på besök hade man ju inte stått för idag. Det var en annan tid när man fortfarande kunde säga “Vi bor ju i Sverige” som att det var självklart att vi är lite mer socialliberala i alla fall, även om vi är konservativa.
Och därifrån följde någonting annat som jag fortfarande har svårt att släppa.
Din politiska motståndare är fortfarande en människa. Det låter så banalt att man nästan skäms för att skriva det. Men högern tror inte på det idag. Delar av t.o.m. sossarna verkar ha släppt det.
Det där med medmänniskans inneboende värde som garanterar ens eget. Att om vi kommer överens om att jag behandlar dig enligt nån sorts minsta gemensamma nämnare, oavsett vad jag tycker om dig, så gör du också det. Att det är så vi bygger ett samhälle och en demokrati.
Jag saknar det. Så jävla mycket.