Ofta, kanske alldeles för ofta, känner jag att mitt antifascistiska engagemang kokar ner till hur andra definierar ”Vi”. Gärna, och, tror jag, ofta outtalat.
Men vem är det som definierar det? Vem står innanför och pekar ut någon annan som avvikande? Vad händer om det där ”utanförskapet” mest är ett sätt för normen att känna igen sig själv?
Det finns en särskild sorts berättelse om den radikala högern som verkar vara väldigt säljbar. Någon har varit där inne. Någon har ”hoppat av” och återgått till att bli som ”vi”. Någon som egentligen var ”vi” (normal) men kan förklara varför människor blir så där. Varför de inte är som vi?
Men kanske är det just där problemet börjar. Med detta ”vi”. Kanske är det därför det just blev så från första början? Utan att nån tänkte så mycket på det? Det var bara ”normalt”?
Jag tror att många vill höra berättelsen om den ensamma, trasiga, sökande människan. Den gör fascismen till något som händer på avstånd: i ett ”utanförskap”, som det så fint heter. Inte i det normala.
Inte i lunchrummet, inte på den ständigt främlingsfientliga ledarsidan (eller i Svt), inte i killjargongen, inte på familjemiddagen i svenneidyllen. Inte i 90-talets vardagliga ”nynassande”. Inte i den vita svenska manligheten som alltid får stå centrum utan att behöva se sig själv.
Det är därför ni aldrig kommer få se mig upphöjd till ”Mr. Avhoppare”, även om jag röstade på SD för 12 år sen. Möjligen tyckte jag väl inte att jag röstade på SD utan på en speciell person som råkade stå på SD:s lista. Det är nog ett allvarligt missförstånd om hur parlamentarisk demokrati fungerar. Men jag hade ju kunnat sitta för dråp och sen ta en magister under den perioden.
Men det handlar inte om det. Det handlar om vilket narrativ de som söker en sån berättelse vill höra. Mitt äventyr passar inte in. Jag tror att det har med makt att göra. Om vem som har möjlighet att tala för, så att säga, ”the public opinion”. Att det är de som, om de är vänster, känner igen sig i den normalitet där det är normalt att gilla SD. Och vill höra nån som säger att “du är okej”.
Jag tror inte att mitt eget lilla äventyr passar in i den berättelsen, Visst, jag var ett barn som inte var så smart. Jag upprepade vuxnas (läs: vita mäns) vardagliga reaktionära gnäll och neokonservativa floskler. Jag tänkte saker om makt som blev destruktiva när det väl kom nån som tyckte om att ha makt.
Men det var inte svårt att komma dit. Jag gick till katolska kyrkan när jag var 14 och så fick jag vara med där. Sen kom Sara Skyttedal från församlingen och rekryterade mig till KDU. Jag vet inte om typ ”normala svennebananer” har sån social fobi att de tror att det är jobbigt att gå med i ideella föreningar? Det är det inte.
Vet inte om jag ska våga berätta om när jag nästan rekryterades till sekten Opus Dei? De hade möte under falskt flagg i församlingen för barn till akademiker och folk med karriär. Jag lyckades få en egen rekryterare och bli medbjuden till deras högkvarter på Östermalm. Väl där åkte jag ut för att jag helt enkelt sa fel saker.
Det här skulle man ju kunna twista till ”ung person saknade gemenskap”, som folk vill höra för att bekräfta sina narrativ om sig själva. Tror mer att jag var nyfiken och ganska vårdslös med mig själv.
Det var liksom inte “Mordor”. Det var folk man träffade i skolan, i församlingen, på Facebook, på möten, i politiska ungdomsförbund. Det var tvärtom ganska normalt. Jag tror att det här ”normala” är mycket värre nu än vad det var när jag var ung. Jag orkar inte ens se vad som är normalt på TikTok. Betänk att jag alltid varit feminist, åtminstone enligt mig själv. Det får man ju knappt vara offentligt idag.
Och det är kanske det som skaver.
För om man vill förklara fascism som utanförskap för ”de andra” så måste man låtsas att de miljöerna är mer främmande än de är. Man måste hitta något konstigt i personen som hamnar där. Lite som, ja, fascister brukar göra. När de vill hitta anledningar till att nån är konstig och därmed ett existentiellt hot.
Men tänk om det bara är ett uttryck för den normaliteten som alltid har funnits här? Kanske vill inte de som har makten höra det perspektivet? Då måste de ju ifrågasätta sig själva och vad de själva har hållit på med hela tiden. Det är tryggare att brännmärka sånt som ”identitetspolitik”.
I mitt fall handlade det inte om att söka en gemenskap. SD är ju en klass för sig eftersom det mer är som en relation till IKEA:s kundklubb än med en rörelse. Men även de vanliga borgarna är ju inte så. Jag kan inte säga att det fanns nån jättefin ”gemenskap” när jag var barn och var med i KDU. Däremot fanns det ju en respekt för demokratiskt fattade beslut som jag saknar idag.
I Stockholm var det konservativa fd. MUF:are som typ drev allting. De var inga jag ”kände igen mig”. Men jag ville ju bli diplomat när jag var liten (det hade jag inte betyg för) och tyckte att det var spännande att få träffa människor som inte var som jag.
Nej, det som hände sen handlade om en annan människa. En förebild som jag älskade och som också var utsatt för ett förtryck som jag kände igen mig. Att vi är förtryckta på samma sätt vore helt absurt ur ett klassperspektiv. Men rimligt ur att jag blev utsatt för rasism (antisemitism). Den är ju över hela internet sen kriget, och mitt namn på bloggen är ett öknamn jag fick av SDU (alltså numera AfS). Även misogyni. Nu är inte jag kvinna, men internet är rörande överens om att jag inte är en man. Det är också från kriget.
Att känna solidaritet med nån som är utsatt för förtryck är nog inte det narrativ en etniskt svensk snubbig man vill höra, när han söker svar på varför han inte är som alla andra (SD) utan har en jättedyr bostadsrätt, jobbar i media och är vänster. Han vill mer förstå varför hans brorsa blev skinskalle på 90-talet. Det tror jag att han ska gå till sig och söka svar på.
Kanske känner han till och med igen sig i typ Gustav Kasselstrand för att han är en “skön snubbe”? Det är i alla fall min upplevelse. Låt mig då ha haft motsatt upplevelse och betänk vad som gjorde det här tråkiga möjligt, där du är den som kan påverka det här tonläget i samhället.
För det är just det, med att vara utsatt för samma förtryck, är det som gör saken sorglig. Att hon kanske inte var nån ”fin” människa som förtjänade det villkorslösa förtroendet. Nån stor och fantastisk antifascistisk superhjältinna som var ”larger than life” utan tjänade pengar på och gynnades av detta.
Det är ju superjobbigt att behöva ta hand om när det handlar om nån som definierade mig som vuxen person. Att inse hur mycket av ens liv som under en period kunde kretsa kring en enda persons blick.
Jag tror att jag nästan är en av få som fortfarande klarar av att vara hård mot fascister när andra sitter och har gubbmys med varenda “radikal” vänsterprofil. Men jag vet att jag hade fått panikångest om hon var här. Jag tycker inte att det är bra. Men jag tycker inte att jag står i skuld till, eller behöver förklara mig för, de “sköna snubbarna” som är självklara i normen. Som styr allt och nu ofta bjuder in SDU-ledaren för mys i varenda Youtube-kanal.
Kanske måste ni börja med er själva om ni vill ha svar på varför de här attityderna finns överallt? Jag är lika rådlös nu som när jag blev utskälld som 8-åring för att inte hålla tyst under en tyst minut för 9/11.
Men jag tror att allting handlar om olika maktstrukturer, där den som har möjlighet att sätta narrativ och bestämma vilka som får komma till tals, ofta också är ansvarig för den stämning som gör att det blivit som det blivit.
Men den diskussionen får man typ inte ta, i Sverige idag? Då kan ju folk i den onämnbara normaliteten känna sig utpekade och bli kränkta. Och rösta på SD. Som om de inte i allmänhet redan gör det.