Anna-Lena Lodenius är en av Sveriges mest namnkunniga och omtyckta antirasistiska profiler. Hon har medverkat i otaliga sammanhang och skrivit en ansenlig mängd litteratur om extremhögern, men även andra extrema rörelser, och hon började sin bana långt innan en annan ens var född. Det ger perspektiv. I somras kom hon ut med (ännu) en bok som handlar om Sverigedemokraterna: Svart på Vitt.
Den boken slukade jag (nästan bokstavligt) så fort jag kom över den. Jag har faktiskt träffat Lodenius en gång, det var på valnatten 2014, och som hastigast diskuterat en av hennes tidigare böcker. Hon kommer säkert inte ihåg det själv. Det är dock en häpnadsveckande kontrast mot sånt som står och läsa i den här boken, som när dåtidens ledande SD:are bokstavligen lyfter ut henne från ett möte (sid. 35). Jag har också en vän som träffat Lodenius i närtid och som sen satte den här boken i mina händer. Det är utan tvekan ett imponerande bidrag i demokratins tjänst som Lodenius kommer med, efter sina fyra decennier av forskning kring den ”nationella rörelsen” och SD.
Boken är pedagogiskt uppbyggd, med en tydlig frågeställning för varje epok och kapitel, och bjuder på en lättläst översikt över SD:s utveckling från föregångarna i BSS och Framstegspartiet, till det som idag är Sveriges näst största parti. Under resans gång slås jag över hur lite som verkar förändras, trots kosmetiska förändringar och ständiga intriger. Blir t.ex. svårt att inte cringe:a lite över deja vu-känslan när självaste Jimbo i sin ungdom, som ny medlem i det då nazistisk styrda första SDU (det har nämligen funnits inte mindre än tre (!) förbund med samma namn - Sverigedemokratisk Ungdom - som alla har förskjutits av ungefär samma anledning - det blev för mycket “Hitler” till slut), använder begrepp som "kommunistlärare" (sid 61), ett ordval som jag ordagrant känner igen från partitjänstemän som jag träffade i min egen ungdom.
Förutom den grabbiga och ofta plumpa, hårda jargongen verkar inte internkulturen ha genomgått nån större metamorfos, den heller. När försök att införa alkoholförbud på kansliet (sid. 73) givetvis faller platt, är det inte svårt att dra tankarna till den fria ölbaren på den där skinnskallelokalen Höder Dart, som Stockholms politiska etablissemang så snällt upplät till dåtidens ”nationella kämpar”, i flashiga Hammarby sjöstad. Frågan är om inte festandet och den ständiga onykterheten är en minst lika viktig byggsten i partiets interna liv som invandringsmotstånd och andrefiering? De tragiska bitarna om William Petzälls öde (sid. 140), är särskilt intressanta eftersom hon går igenom hur partikamraterna hanterade hans accelererande missbruk (i korthet: inte alls) och vittnar om vilken destruktiv påverkan internkulturen kan ha för en person som i allt väsentligt var den typiske SD:aren.
Och jag bara går omkring och njuter. Vad tror du? 60 000 kronor i månaden och gratis övernattningslägenhet i Stockholm. För skattebetalarnas pengar, ha ha... Just nu bor jag på Clarion hotel och har dubbelsviten. Med jacuzzi!
— William Petzäll (R.I.P.) firar riksdagsinträdet. Källa.
Kanske kan de målande beskrivningarna av den (o)kulturen som fått människor att duka under, vara ännu en påminnelse om hur den enda trösten i ett sammanhang där jargongen ständigt är frän och där det inte går att lita på nån (nåt även ett citat av Jimmie beskriver, sid. 121-122) kan vara att man åtminstone aldrig behöver vara nykter? (eller betala för sig) Det är också intressant hur berättelser om hitlerhälsningar på fester/fylla (sid. 79), verkar vara ett återkommande tema genom partiets historia. Kanske kan viftande med högerhanden vara den “nationella” motsvarigheten till hur vissa börjar vädra olika kroppsdelar efter x antal promille? Kanske som ett tecken på illa dold nazism och eko av den subkultur partiet från början kom ifrån, eller kanske som ett eko från unga vita män från obygden som vill leka farliga?
Jag har själv hört ett dussin nästan identiska såna berättelser, ibland såna som varit grundade i verkligheten, ibland säkert helt påhittade. Som stockholmare, lite yngre och en person med ett ska vi säga ”avvikande” efternamn, har jag aldrig riktigt hängt med på det där. (å andra sidan skrek vi ”deus vult” till låtar av Hammerfall när jag var ung, så det kan ju vara en generationsfråga också)
Lodenius nuddar också vid ämnen som att berika sig själv med offentliga medel som en viktig drivkraft i ett SD-engagemang (sid. 90), hos folk som ofta inte har mycket annat i livet, och konflikterna som blir därav. Det här är mycket vanligt och en nyckel till att förstå partiet och varför människor engagerar sig i det, tror jag, som hon och andra gärna får skriva mer om. Jag har själv skrivit om turerna i SD Stockholm stad på Twitter, och en sån genomgång skulle förmodligen kunna göras i var och varannan lokalavdelning. Kanske kan även Lodenius bok vara ett bidrag till att göra upp med den tröttsamma centristiska/liberala klyschan om "gemenskap" som nånting det finns gott om bland "sverigevännerna"?
Jag tycker att det märks att Lodenius ansträngt sig för att ha en tonalitet som är mild, balanserad och objektiv, kanske för att boken även ska kunna läsas av partiets anhängare. Det är en på sitt sätt lovvärd inställning, men jag känner mig skeptisk till om det kommer att hjälpa nämnvärt. Exempelvis Tidsskriften Expo har så länge jag kan minnas haft en utpräglad försiktig och saklig tonalitet. Och även om just jag haft mycket behållning av att läsa Expo genom åren, har nog varken Expo eller Lodenius slutat betraktas som "vänsterextremister" för det, bland riktiga övertygade "sverigevänner".
Ibland blir Lodenius lite väl förstående och välvillig för min smak. När hon påstår att hotet från vänsterextrema var reellt (sid. 74), skulle jag gärna läsa lite belägg för detta. Finns det nån genomgång av såna attacker på sverigedemokrater som faktiskt hänt i verkligheten (till skillnad från den rikskända historien med en viss David von Arnold), och hur långt tillbaka i tiden ägde de rum, i såna fall? Jag är ärligt talat intresserad, eftersom ”AFA” för mig, med mina erfarenheter, mest framstår som ett sverigevänligt hjärnspöke (utöver en hemsida på internet som en gång i tiden hängde ut medlemmar i en viss nyfascistisk grupp med bas här i Stockholm, vilket inte direkt skadade SD när denna grupp sedermera försökte infiltrera partiet), och möten med anarkistiska veganer och vapenvägrare med tvivelaktig våldskapacitet i vuxen ålder har inte direkt ändrat den bilden.
Jag har aldrig sett röken av nåt som heter ”AFA” i verkligheten och jag vet inte om jag har träffat nån som varit orolig för ett ”hot” därifrån. Jag är absolut inte för att folk ska lalla runt på stan och slå ner fascister eller attackera deras hem eller göra andra olagligheter som naturligtvis bara kommer väcka sympati för den som blir utsatt, och dessutom riskerar premiera toxisk maskulinitet och våldskultur och annat som står i bjärt kontrast till att kämpa för ett samhälle där alla ska få vara med. Men jag skulle gärna få belägg för detta hots omfattning innan jag riktigt köper narrativ som i våra dagar används för förföljelser och trakasserier av antirasister. Det är inte utan att jag studsar lite på hur en ledande SD-persons respektive blir utsatt för en ”vänsterautonom attack” (sid. 92) som, så vitt jag vet, det är så gott som klarlagt var iscensatt (återigen – jag kan ha fel, jag var liksom inte där).
Det försonliga och medkännande anslaget fortsätter när Lodenius menar att medierna hade enats om "begränsa utrymmet och inte ta debatt" inför valet 2006 (sid. 89), utan att gå närmare in på varför ett parti som vid den tidpunkten hade 1,4% av rösterna skulle ha gjort sig förtjänt av nåt större utrymme i medierna, eller för den delen av debatter med etablerade partier? En del kanske vill jämföra med Feministiskt Initiativ som förvisso fick en hel del utrymme både vid den tidpunkten och senare. Men det är en jämförelse som blir svår att göra med tanke på att Gudrun Schyman varit en ledande svensk politiker i decennier. En bättre jämförelse är förmodligen Piratpartiet som också skvalpat runt kring 1% i flera val, utan att nån röd matta rullats ut av medier eller etablerade partier. Jag har svårt att hitta belägg för att SD särbehandlats, när jag läser de styckena.
Ett annat påstående som jag studsar lite på är det om att SD:s ökända reklamfilm om kvinnor i burka som stjäl pensionärers pengar var något jättenytt som ingen hade fört fram tidigare. "SD hade återigen fångat upp en fråga som sällan getts utrymme i offentligheten", skriver Lodenius (sid. 95). En snabbtitt på t.ex. debattsajten Newsmill (som var ett nav i samhällsdebatten vid den här tiden) från den tiden ger vid handen att väldigt många av ämnena handlar om (förutom just SD), invandring och hotet från islam(ismen), samt polis och försvar och dylikt. En titt på TV från den tiden skulle kanske ge samma bild. Okej, det sista är väl måhända en killgisning, men jag tror att få som växt upp min generation missat att det var islamismen som ansågs vara det stora hotet mot vår liberala demokrati, när vi var små.
Det känns även nog välvilligt att fråga sig om SD:s tomma stolar i kommunerna kan ha berott på svårigheter att "hantera omvärldens fördömanden" (sid. 113-114) snarare än att kommunpolitik för det mesta är jäkligt tråkigt, och att SD sällan lyckats samla politiker som tillhör skråets best and brightest. Tyvärr kan jag inte låta bli att oroas lite över såna formuleringar kan cementera den sedvanliga SD-offerkoftan hos läsarna. Detsamma med Jimmies osannolika klagosång i sin bok (sid. 120-121) om att han som ledande politiker i ett succéparti inte skulle kunna få ett vanligt jobb nånstans, dock med en passande koppling till en av Mattias Karlssons mer (ö)kända dramatiska nattliga uppdateringar på Facebook.
Jag förstår att bokens syfte är att vara övergripande, men jag hittar inte riktigt nåt skäl till att påstå att ”opinionsmätningarna […] tvingade medier att reflektera kring sin hantering av partiet” (sid. 100). Det kan ju snarare ha varit så att opinionsmätningarna följde en trend medierna själva skapade när de började lyfta fram SD med b.la. långa mysreportage, efter att Åkesson tog över rodret? Det känns olustigt att kritisera delar av Lodenius verk med tanke på hennes långa och gedigna arbete för svensk antirasism, men i mitt tycke mynnar det ut i en lite undermålig analys av vilken roll ”mainstream media” faktiskt hade i att lyfta SD in i riksdagen, genom att hela tiden prata om dem. Vilket gjorde det oerhört svårt för engagerade människor i större partier (eller ungdomsförbund!) att ens synas med sina utspel.
Njae, här får man nog vara på sin vakt så att man inte köper SD:s eget offernarrativ. Det är dock passande att myten om ”de 87%” (att alla som inte röstar på SD är nån sorts goda antirasister) beskrivs ingående (sid. 102) som en ”sverigevänlig” tillväxtfaktor på den politiska marknaden. Man kan ju undra hur mycket lättare det hade varit att hämma SD:s tillväxt och lojaliteten hos deras väljare, om man inte svarat på sätt som så väl passade in deras egna narrativ om outsiderrollen?
En stor behållning för mig är att läsa om falangstriderna och de olika grupperingarna (fick t.ex. lära mig att SNU och Nysvenska rörelsen inte är samma organisation, vilket jag trott i alla år). Inte minst hur klickbildningarna ständigt tycks förekomma de ideologiska meningsskiljaktigheterna. ”Förnyarnas” (alltså inte 10-talets neokonservativa/liberala vänsterflygel i SD, utan den Skånebaserade grupp som avsatte det gamla bunkergänget kring Mikael Jansson – här ingår alltså även radikala personer som Björn Söder) ideologiska förskjutning (som boken i sin tur bjuder på många skäl att ifrågasätta omfattningen av) verkar ha kommit i efterdyningarna av en maktstrid som framförallt handlade om den dåvarande ledningens inkompetens. På sin sida hade ”förnyarna” bl.a. den ökände nazisten Jan Milld (!). Även brytningen med det som blev Nationaldemokraterna (ND) verkar i sin tur ha haft sin grund i ett bråk mellan klickbildningar som späddes på av regionala motsättningar och bråk om pengar och sånt. En ännu tidigare brytning, med nåt som kallades den Nationella Gruppen (senare ”Konservativa partiet”), verkar ha haft liknande orsaker. I efterhand har brytningarna fått en ideologisk dimension och använts som bevis på SD:s ständiga renhållningsarbete. Men kanske var det många gånger av mer praktiska orsaker (explicit rasism och fascism funkar inte om man vill få fler väljare) som den segrande klicken senare kunnat framställa sig själva som de övertygade förnyarna och moderata krafterna, vid varje tidpunkt?
Det här är verkligen bokens styrka, känner jag. Långt in på 00-talet föreslog en mycket ledande person (som även hyllats av en SD-tjänsteman på sin blogg i våra dagar) att SD:s ”vandelsförsäkran” för kandidater skulle innehålla frågor om sexuell läggning och tidigare partners med icke-nordisk bakgrund. Det är inte utan att jag funderar på hur behagligt SD behandlats av media, när jag inte kan komma på hur Jimmie Åkesson fått frågot om hur han kunde känna sig hemma som ledande representant för ett parti där partiveteraner tyckte att det liksom kändes rimligt?
De delarna jag själv har nån uppfattning om (framförallt kampen mot SDU-fascismen och identitärerna) berörs inte jätteingående. Här går Lodenius (kanske föga förvånande) i mitt tycke återigen lite väl långt i sin strävan efter att vara objektiv. T.ex. blir sajten Motpol en ”konservativ tankesmedja” när hon skriver om den, kanske för att den uteslutne strasseristen Patrik Ehn som sedermera blev chefredaktör där påstår det. Det handlar alltså om en blogg som (innehållet obeaktat) själva kallar sig identitärer, som det annars inte brukar råda tvivel om är en (neo)fascistisk strömning, eftersom det är en radikalkonservativ rörelse som bygger på idéer om naturliga hierarkier och därför ifrågasätter liberal demokrati och mänskliga rättigheter (kort och gott: fascism). Bara för att Mattias Karlsson också tycker de är fascister betyder det ju inte nödvändigtvis att Mattias har fel. (att han och partiet sen numera verkar strunta i sina egna tidigare gränsdragningar eftersom det inte är opportunt längre, är förstås en annan femma)
Boken tar också upp Fria Tider (sid. 160) utan att nämna att ett av sajtens främsta syften är att sprida rasideologiska idéer och antisemitiska konspirationsteorier från den högerextrema rörelsen i USA. Och twitterpartiet Medborgerlig Samling (MED), som sen länge varit djupt insyltade i den högerextrema myllan och haft ökända explicita rasister som Alexander Bard och Katerina Janouch på sina listor, beskrivs som "konservativt invandringskritiska" (sid. 164). Jag förstår att bokens fokus är SD och inte klustret till höger om partiet, men jag blir ändå lite orolig över att fascister ska ta bokens milda ordval för att akademiskt legitimera sig själva med de begrepp de själva föredrar.
I övrigt tror jag inte att det var osäkert vilken grupp SD ville tillhöra i Europaparlamentet (sid. 123), om inte av andra skäl så av rent kommunikativt strategiska. Men det tragiska med tidsandan är att drömmen om att tillhöra European Conservatives (ECR) nästan blivit helt meningslös nu när den gått i uppfyllelse, för att ECR blivit en tummelplats för partier likt SD under ledning av högerkatoliker från Polen, efter Tories uttåg i och med Brexit. Vilket även beskrivs senare i boken.
Boken låter oss också stifta en flyktig bekantskap med vissa avhoppare, bland dem den lustige filuren Daniel Assai. Det är bra att välkomna folk som lämnat SD, det är nåt som det finns ett skriande behov av att utarbeta strategier för. Det är trots allt förra årtiondets stora politiska affärsidé vi har att göra med, och tusentals har vänt sig dit i jakten på det goda livet, samtidigt som konsekvenserna för den som lämnar kan avskräcka, inte minst rädslan för vad som händer om näthatspöbeln får nys om det. Men jag skruvar ändå lite på mig över det okritiska återgivandet av Daniel Assais egen version av sin sorti från SD (sid. 145) som verkar gå ut på att han var naiv och inte förstod vilket sorts parti SD var, när han samtidigt var kanslichef. Vilket ärligt talat känns föga troligt (jag skulle ju aldrig hitta på att jag aldrig haft några främlingsfientliga åsikter - det skulle vara rätt osannolikt med tanke på åsikterna om islam som frodades i KDU Stockholm när jag fick min politiska fostran - vars moderparti Assai för övrigt anslöt sig till). Skulle jag ha Assai framför mig skulle jag fråga om det stämmer att han ville göra Erik Almqvist till partiledare - vilket ju hade gett SD en betydligt mer ideologiskt grundad radikalkonservativ identitär profil - än om ens den nattligt twitterflamsande Björn Söder suttit vid rodret? Han kan förstås ha ändrat sig sen dess, det tror och hoppas jag att han har. Men lite kritisk till avhoppare får man faktiskt lov att vara (det gäller många – även typ ETC).
Som läsare med viss erfarenhet av SD påminns jag förstås även om att Mattias Karlsson kanske borde överväga att införskaffa alkolås för Facebook (sid. 149-150) Det behöver många (kanske även jag ibland), men att tillmäta ett sånt inlägg som den ökända “Seger eller död”-pekoralen så stor ideologisk betydelse är tveksamt, tänker jag först. Eller är det? För å andra sidan var det först ungefär vid den här tiden jag insåg hur mycket den apokalyptiska världsbilden bland fotfolket (eller “bönderna”, som vissa i SD säger) backades upp av ledande figurer som Mattias. Vilket även märktes när han upprepade ungefär samma sak (att det här är nationalstatens ödestimme, ungefär) i den högerradikala podden Amerikanska nyhetsanalyser. Det är förstås långt ifrån den tonalitet man förväntar sig från nån som vill leda ett någorlunda normalt borgerligt parti.
Boken bjuder också på en del tankeställare för mig av mer personlig art. Jag riktigt hör hur tankarna visslar inom mig när jag läser vissa citat (sid. 166) från politiker jag själv personkryssat och tänker "nämen hur kan hon ha sagt så, hon är ju feminist och liberal precis som jag var?". Innan jag inser att jag själv behöver påminnas om att orden helt enkelt i stor utsträckning betydde andra saker på den tiden. Det är inte alltid så att självbilden stämmer överens med verkligheten, minst sagt!
Det är överlag mycket bra att misogynin i partiet också presenteras lättöverskådligt (sid. 167-172). Här märker man hur tiderna verkligen förändrats, från att det varit självklart att kalla sig ”feminist” för i stort sätt alla eftersom det ser bra ut (vad det betyder i praktiken är en annan femma – här ger boken många talande exempel!) till att SD:s propagandakanaler nu helt öppet stödjer den blodsbesudlade incel-ideologin och olika grovt misogyna (och i allmänhet riktigt korkade) maskulinitetsmän. Hur tonaliteten förändrats tack vare Trump, Alt-right och hela den strömningen går boken inte in på så mycket, men det är slående i inte minst det kapitlet. Kanske kan en uppföljare nån överstigen dag handla om hur SD bit för bit övergav den egna masken, i takt med att explicit fascism blev mer och mer opportunt? Den processen har redan gått långt, på bara en handfull år. Här måste man nog tyvärr konstatera att dåtidens identitärer fått rätt i att politiken flyter nedströms kulturen och att en omfattande normalisering av nyfascistiska idéer i samhället verkligen gett resultat (även Svt och resten av Public service har förstås haft stor betydelse för den utvecklingen).
Det är inte utan att tanken slår en att de kvinnor som trots allt överlevt måste ha svikit sina medsystrar mer än en eller två gånger, för att behaga männen. Det är en dyster tanke. Men å andra sidan, det finns inte direkt få exempel på vad människor blir kapabla att göra för drömmen om pengar och status, och här är väl inte SD (eller partipolitik i övrigt) något unikum. Det kan dock tjäna som en skrämmande påminnelse om hur SD skiljer sig från partier med en folkrörelsetradition på det sättet: att vanlig anständighet och värdighet helt enkelt inte existerar, så väl i politisk kommunikation som i hur man beter sig mot andra människor, både internt som externt.
Utöver det finns det också enstaka småsaker som jag stutsar lite på, helt enkelt för att jag inte håller med. Det finns många exempel på politiska frågor där SD snabbt bytt fot för att det varit opportunt, boken konstaterar helt korrekt att det kan röra sig om i stort sett vad som helst utom rollen som det mest invandringskritiska partiet. Men just NATO (sid. 197) är nog inte ett bra exempel på en ”central” fråga där SD hastigt bytt fot. Åkesson hade tvärtom sen många år deklarerat att det rådde "samvetsfrihet" i den frågan, vilket inte är konstigt med tanke på den långsiktiga planen om att bli insläppt i de riktigt fina salongerna av glödande NATO-vänner i M och KD. Jag kan inte komma ihåg att det upplevts som ett problem att som sverigedemokrat vara för vare sig EU eller NATO, åsikter som (i kontrast till påstådd nolltolerans mot bl.a. personliga utsvävningar och avvikelser) kunnat framföras av ledande sverigedemokrater helt öppet, även innan snabba omvärldsförändringar gjorde att det också blev partiets politik. Däremot är analysen av hur partiets brist på ideologi med samhällsvisioner styr den praktiska politiken nog helt korrekt.
Nåja. Det blev visst en del kritik i den här recensionen (och lång blev den också). Kanske blir det så när man ska skriva om ett ämne som man är lite lagom (*host*) specialintresserad av, in på detaljnivå. Jag hoppas inte att det förleder nån att tro att jag inte tyckte om att läsa boken. Tvärtom! Lodenius bok är en utmärkt översikt över den röda tråden i SD:s politiska affärsverksamhet. Hur den i grunden, var, är och förblir sig lik, från starten till nu. Jag hoppas att alla som vill förstå det som händer nu med samhället läser den!