Jag har satt som mål att - på sikt - det här året och nästa, läsa igenom alla böcker i min bokhylla. Det kommer nog att ta ett tag, för de är ganska många.
Läste (otroligt nog) igenom den här (den är inte så svår) när jag inte kunde sova och den är... speciell. Jag försökte verkligen helt bortse från vad jag tycker om författaren som person och fokusera på den konstnärliga kvalitén. Kanske begripa varför folk tycker att han är en bra skribent? Kanske kan han i alla fall vara bra på det sättet att han är en man som vågar vara känslor och visa sig svag? Eller nåt sånt?
Problemet är bara att... jag fattar liksom inte? Det här ska vara en bok om tro och jag har ju själv varit katolik en gång i tiden så jag borde ju kunna hitta saker att relatera till.
Men det gör jag typ inte. 200 sidor senare vet jag fortfarande inte vad karln försöker säga. Han har haft ett missbruk och fick ingen bra hjälp av vården. Jättetråkigt. Han tror på Gud. Det är en tröst för honom. Jättebra.
Men liksom... var det... allt? Alla ord i boken är som en sås. “Gud andas”. “Jag har hissat vitt flagg och mött Jesus”. “Jag fostras av mina barn”. “När det gör ont i själen skickas de pyttesmå ambulanserna ut”. Det fanns ingen generativ AI på den här den tiden (2014), men hade det gjort det hade jag kunnat tro att den vill skriva om den.
Det är som om min hjärna vill hitta en poäng åt honom, i all den här ordsåsen. Vill han kanske säga att vården inte hjälpte honom för att alkoholen fyllde ett tomrum som bara gud kunde fylla? Det hade åtminstone varit en story att ta till sig och empatisera med.
Istället är det en massa vilda associationslekar som på ofta obegripliga sätt ska ha nån sorts kopplingar till tro på Gud eller Marcus eget liv. Han lyckas till och med relatera monsterclownen i Steven King-filmen/boken (oklart vilken) It till sina problem med alkoholen. Fast den (för mig i alla fall) är uppenbar metafor för sexuella övergrepp mot barn och att aldrig kunna återvända till barndomsstadiet. Kopplingen till medelålders män som sitter och dricker Kir hemma i bostadsrätten på Södermalm blir liksom... lite av en gåta för mig.
Det är verkligen rätt magiskt att kunna relatera allt till sig själv på det här sättet. Egentligen behöver man bara läsa en mening för att ha läst hela boken:
“Jag slogs mot hela världen men världen visste inte ens om det.”
Jaja. Att ett bokförlag kunde se lönsamhet i och ge ut den här, kan åtminstone vara en tröst för alla vi som drömmer om att nån gång ge ut en bok. Man behöver kanske inte vara så himla orolig för att ens material inte håller. Det räcker med att... ja, jag vet inte riktigt? Skriva ord?