Bild: Vecteezy / Animation
Förra veckan utspelade sig en väldigt märklig episod. Den högerextreme konspirationsteoretikern Ivar Arpi bjöd på podd, på temat "Könskrig och feminism". Han hade med sig den namnkunnige (enligt vissa säkert ökände) Brand-redaktören Mathias Wåg, som gäst i studion.
Jag bävade för innehållet i avsnitet, vars själva premiss är jättedum och knappast går att vinna för en progressiv människa. Och det är inte direkt en njutning att lyssna på Ivars högerextrema kulturkrigssvada. En annan person, en oerhört vettig människa som är fackligt aktiv, undrade om jag orkade lyssna och skriva vad jag tyckte om innehållet. Det var väl ett uttryck för nån sorts självskadebeteende, eller nåt, från min sida, för det slutade med att jag också gjorde det.
Vad tyckte jag då om innehållet? Två ord: inte särskilt. Mathias tipsar förvisso om en del intressanta texter han skrivit och säger för det mesta inget iögonfallande knasigt. Förutom nån väldigt konstig referens till att en anarkistisk grupp i Frankrike skrivit om att alla numera är “unga tjejer” och bara bryr sig om ytliga saker och pengar. Ivar fyller i om att många kvinnor läst Fifty Shades of Grey och längtar efter en riktig man, och hänvisar till nån kvinnlig ledarskribent nånstans som vill flytta till Italien för att träffa "riktiga" män, som inte visar så mycket hänsyn till kvinnor. Mathias går inte särskilt mycket i polemik mot resonemanget, utan avslutar med att Vänsterpartiets Ali Esbati hade fel i en artikel från 2013 om att man inte ska "ta debatten" med fascister, eftersom det lämnar walk over till fascister att styra samtalet. Huruvida han själv gjort det eller inte , i samtalet han nyss deltagit i, verkar han inte reflektera över.
Ja, vad ska man säga? Det här är ju samma gymnasieintellektuella snubb-snack som man kunde få i vilken alt-rightpodd som helst. Jag kan inte låta bli att känna att det kanske är så det lätt kan gå, när två bekväma vita manliga vänner i medelåldern sitter i varsin fåtölj och myssnackar? Inga hårda frågor från “AFA-killen” Mathias (som han introduceras som i poddens beskrivning, han har väl inte varit “AFA”, vad det nu ens är i verkligheten, sen jag gick på lågstadiet) om Ivars lögner och hat mot diverse utsatta grupper. Det var nog det som bidrog till det mest plågsamma i lyssningen, eftersom jag tyckt att han varit bra annars. Och Mathias borde, killgissar jag, ha en sån erfarenhet att han borde kunna ställa hårdare frågor och vara mer på, när han umgås med extremhögern. Jag tänker ändå att han av alla inte alltid själv borde ha haft ett kul liv, tack vare såna som Arpis fans och deras näthat, grunden för den snubbens själva karriär.
I vilken utsträckning har Ivars alla importerade alt-right narrativ, killgnäll och medvetna lögner om utsatta grupper; bidragit till sånt som självskadebeteende och självmord bland transpersoner, vardagliga rasistiska trakasserier mot etniska och religiösa minoriteter eller den blodbesudlade incel-ideologins intåg i Sverige? Eller att människor som inte minst är nåt annat än etniskt svenska gubbar skrämts iväg från att delta i den offentliga debatten? Jag kan inte låta bli att fundera en smula på om såna frågor kunnat dyka upp enklare, utan den mysiga stämningen två majoritetssvenska medelålders manliga tolkiennördar emellan? Kanske hade inte Ivar överhuvudtaget gått i polemik med nån, kanske hade det inte blivit nåt avsnitt, om han hade behövt ta en hård diskussion om vad det är han faktiskt håller på med?
Den enda faktiska kvinna som jag uppfattade refereras till under hela samtalet, i en podd på temat "könskrig" (med två män), är när Mathias förklarar om hur Åsa Linderborg fick genomlida ett helvete av fascistiska trakasserier under polisbeskydd under en period. Och till slut, enligt honom, såg en utväg genom att delta i "samtalet" och på det sättet humanisera sig själv för sina plågoandar. Att Linderborg tyvärr blivit nån sorts alla metoo-anklagade snuskgubbars pick me/duktiga lilla flicka på senare år, föll bort i den analysen. Men jag kan ana att Ivar riktigt njöt av den referensen.
Arpi låter för övrigt överraskande mycket som han på riktigt är lite... inte helt där. Eller nåt (och då uttrycker jag mig diplomatiskt) - jag syftar inte ens på hans åsikter. Han sitter och greppar efter formuleringar och killgissar och hummar genom halva avsnittet, när han inte skrattar med i Mathias skratt. Kanske blir det så när ens enda gimmik är att återupprepa diverse unkna narrativ från utländsk alt-right, och här i Sverige från t.ex. antisemitiska Fria Tider? Är det ett sån intellektuell samtalspartner den svenska vänstern ska eftersträva att hitta för att kunna komma med i “matchen”?
Jag och Mathias har också haft många samtal i sådär snart ett decennium, alltid väldigt trevliga och ofta med fokus på att olika grupper av fascister är dåliga. Det är inget fel med att diskutera med människor som har andra åsikter eller försöka få dem på bättre tankar. Om du träffar på NMR:s Per Öberg på krogen - försök du övertyga honom om att judarna inte alls styr världen, för all del. Men det är en helt annan grej att lyfta högerextremister och deras narrativ som några legitima motparter i offentligheten. Man kan jämföra frågeställningen “ska vi införa ett nytt jobbskatteavdrag?” med frågan “är transpersoner ett hot mot samhället?” så kanske den skillnaden blir mer uppenbar? De som ägnar sig åt något i stil med det senare är egentligen inte intresserade av att nåt “gott samtal”. De deltar inte i demokratin utan har snarare ett parasitärt förhållningssätt till den, de tjänar pengar på att sabba den inifrån, inte minst för såna som har svårare att få komma till tals i den. Ett snabbtitt på hur Ivars egna fans beter sig på twitter kan styrka en i den uppfattningen. Jag tror inte att det finns nåt värde i att legitimera såna personer och deras fasansfulla affärsidé med att delta i deras produktioner (det gäller för övrigt sånt här trams också), eller ha offentliga debatter med dem utifrån deras egna problemformuleringar. Då har man redan förlorat, tänker jag. Då är respekten och anständigheten liksom redan avskaffad, och därmed också grunden för att vi ska kunna ha en demokrati.
Håller folk som borde varit med om misstag som gjordes när jag låg i vaggan på att göra om samma misstag igen? Medelklassvennesamhället har nog alltid i varierade utsträckning daltat med extremhögern, sin "antirasistiska" självbild till trots. När Tobias Hübinette på 90-talet stod ensam mot 800-talet skinnskallar utanför deras flashiga kommunala lokal i Hammarby Sjöstad, med en banderoll som det stod “krossa rasismen!” på, så var det i ett sammanhang där TV och höga politiker var inbjudna. Alla för att lyssna på “antirasistisk” Ultima Thule-konsert och dalta med extremhögern, mycket för att en gammal kommunistgubbe som också tyckte mycket om "manlighet" och "manlig gemenskap" som såna där flummiga metafysiska begrepp, som ett sätt att lösa den växande nynazismen, tyckte att det var en bra idé.
För egen del kan jag som gammal högerkille säga att nåt av det jag hatar allra mest är just enkönade miljöer med killar/män som umgås i grupp. Att umgås med tjejer/kvinnor, även såna med dumma åsikter, var ändå på många sätt långt bättre och mer aptitligt än när grabbarna skulle grabba sig i grupp, och det var ju synd att jag inte kunde hitta nån bättre valkyria att styra mig åt rätt håll, på den tiden när jag var ute och snurrade. Vi behöver kanske mindre tjat om snubbighet och snubbar som känner sig lättkränkta i sin sköra lilla manlighet, i tron på att vänstern kan hitta nån bättre svar från de premisserna, än extremhögern? Det kommer aldrig att bli bra, så länge man utgår från att pojkar/män är på ett visst sätt, för det sättet kommer liksom inte vara så trevligt. Snubbar måste kanske vilja ta ett steg tillbaka från sitt maktövertag och faktiskt tycka att det steget tillbaka känns bäst även för dem själva, för att nån sorts progressiv samhällsvision ska fungera?
Vad är det då som funkar, när det gäller att få folk på bättre tankar? Är det där man går extremhögern och deras narrativ till mötes? Går det att konkurrera ut McDonalds genom att försöka göra ännu bättre hamburgare? Fungerar idén om "TAN-vänstern", som sossarna nu verkar hårdlansera? Tja... det bästa exemplet jag kan komma på som lyckas dra folk rätt är det frihetligt-liberalt socialistiska Breadtube (amerikanskt dominerade vänster-youtube). Det är en spretig mylla där sexualiteten och könen rätt mycket får flöda fritt, och där man inte skäms för att man har en alternativ livsstil och inte gör vad allt man kan för att behaga några lättkränkta toxiskt maskulina snubbar. Jag vet förstås inte hur bra en sån modell hade fungerat på konformistiska svenskar. Men det verkar ju ha fungerat nånstans, så kanske vore det värt att testa inspireras av en sån approach.
Jag vet inte exakt vilken strategi som är bäst för att fånga upp folk på högerkanten och få dem att inse vilka de är som bäst tillvaratar deras intressen. Jag tror att det är en blandning av att man inser att ens intressen inte är de sammas som några som hänger med Timbro, och att man inser att så fort någon gör business på att peka ut människor som avviker från normen så kan det nästa gång vara du, eller nån du älskar, en dag. Men gubbmys i varsin bekväm fåtölj med ledande nyfascister som snackar om könsrollernas nödvändighet, är i vilket fall inte nåt som leder till att fler människor blir progressiva. Tror jag.