Den 27 april 2015 satt jag på Wijnjas ost- och vinkällare och firade antifascistisk segerdag.
Det var kanske lite att ta ut segern i förskott. To say the least…
Även om känslan var genuin. Drygt två år av återkommande gör nånting med en. T.o.m. jag som är så snäll… tror jag… kan bli hög på att krossa en fiende.
Speciellt om fienden är av det slaget som förmodligen skulle sätta mig i ett koncentrationsläger, om den fick som den ville. Eller, i bästa fall, på ett plan med enkelbiljett till Israel. Där min största koppling typ är att jag pussat en israelisk tjej, nån gång.
Det var en fantastisk dag jag njöt av enormt. Gustav Kasselstrand och William Hahne hade just uteslutits ur SD.
Jag tror att det var viktigt. Typ på riktigt. Många säger ju att det bara var en maktstrid. Ja, det var det. Kanske främst. Vissa… som jag själv… och andra som jag hört blivit kristdemokrater, som jag själv var i ungdomen, firade egentligen inte nån heroisk seger för antirasismen.
Det kanske kändes så om man var nån sorts legoknekt åt en policy (“nolltolerans”) som Mattias “Temu-Berlusconi” Karlsson hade beslutat om. Jag förstår att det kändes rimligt på den tiden. Det var på den tiden när allt automatiskt skulle bli mer liberalt. SD skulle bli som vilket borgerligt parti som helst.
Jag hajar också att om man ser det i backspegeln så var det inte så, ens då. Så här kunde det se ut när jag gjorde “journalistik” åt min idol Paula Bieler på SD:s tidning, om just det här:
Det är inte så att jag skäms för vad jag gjorde som 20-åring och vill be om ursäkt. Så mycket som att jag garvar och tänker att det här inte känns som journalistik. Alls.
Snarare som att skriva ner ett påbud från en påve eller en kung eller nåt. Kanske som att skriva ner en fatwa?
Med det sagt så fortsatte förstås SD vara den drivande kraften som uttrycker rasismen i det svenska folkdjupet efter det. Det förvärrades snarare, efter Donald Trump.
Den sista SD-kopplade fest jag minns att jag varit på var just när Trumpen blev vald. Jag har aldrig varit aktiv i SD, men jag satt med några SD:are och hejade på Clinton. Det var startskottet för min vänsterradikalisering, då 2016.
Betyder det att det var värdelöst? Njae… Eller - jo. På det stora hela var det värdelöst.
I den konflikt jag oväntat dragits in i som nittonåring, där fienden utsatte en för trakasserier via bl.a. fascistiska aktionsgrupper eller hatsajter (som verkade vara SDU som “bytte tröja”), var det inte det. Men det påverkade liksom inte det stora hela.
Det som det gjorde med mig var väl att jag fick kontakter inom den svenska antirasistiska rörelsen, för att de var typ “fiendes fiende”. Som så småningom blev vänner. Jag hade ju ändå inget på SD:s kansli att göra, det var ju nån som oväntat placerade mig där.
Men det finns samtidigt en skillnad. GK skrev på twitter om att han “inte böjer huvudet för främmande folk”, uppenbart syftande på judar, om sin uteslutning, apropå den glädjerika årsdagen av den.
Det är en skillnad. Hade det inte blivit så hade han suttit i riksdagen idag och gjort det. Men det spelade ingen större roll i längden.
SD:s incitament för att bli ett vanligt borgerligt parti upphörde liksom när hela borgerligheten blev som dem. Om inte värre.
När jag hade samröre med SD ville de att det skulle finnas ett tak på typ tiotusen invandrare om året, vilket påstods vara i linje med våra nordiska grannländer. Och så skulle bistånd och kvotflyktingar dubblas, vilket var ungefär i linje med vad KD tyckte när jag var aktiv där som ung.
De har typ fått igenom vad de ville när jag var ung. Med råge.
La de ner partiet? Näe. För att det här med att peka ut “avvikare” som “Den Andre”, som problem, är hela deras affärsidé. Hur skulle de annars göra karriär? Dricka champagne och äta hummer? På skattebetalarnas bekostnad.
Här kan ni lyssna på vad jag tänkte där och då. Jag står inte för det idag. Men jag kan förklara varför jag gått vidare. Mer kan jag inte göra: