Jag har mest tjejkompisar. Det är jag stolt över.

Har alltid varit feminist. Åtminstone enligt mig själv. Det är främmande för mig att identifiera mig med “manlighet”. Där man förväntas ta för sig av andra människor, hävda sig, vara som ett monster som alltid är en “vinnare”.

Eller göra sin egen bigotta vilja till någon annans problem.

Det är numera rätt sällan jag känner för att citera bibeln. Men i det fallet, absolut: Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!

Det är förstås en sorts typ “utanförskap” att vara kille och vänster. Som jag är stolt över. Om det finns någonting jag skulle vilja ge mina tjejkompisar, och kanske vänstern i största allmänhet, så är det ett rätt märkligt råd:

Våga vara ett offer. Var stolt över det.

Och kör det i förtryckarens ansikte.

Jag vill att fler ska våga säga att andra människor har gjort dem illa. Att det är deras fel. Att man inte tänker ta ansvar för deras skit, förstå varför de gjorde som de gjorde eller göra sig till en bättre människa för att de ska sluta.

Det är deras problem.

Ett av mina finaste minnen är faktiskt från en syndikalist som jag dejtade en gång. Hon sa att jag också var ett offer för fascismen i samhället.

Det är nog bland det finaste nån som jag har älskat nånsin sagt till mig. 🥹

Inte för att det gjorde mig oskyldig. Utan för att jag plötsligt inte behövde välja mellan att ta ansvar för min egen historia och att erkänna att den också hade gjort någonting med mig. Det är väl egentligen inte konstigare än så.

Men det märkliga är att fascisterna verkar ha förstått det här bättre än vi andra.

SD har i åratal kunnat beskriva sig själva som utsatta för en förtryckande elit. I mitt tycke är detta falskt. Det var media som lyfte in dem i riksdagen och satte dem i centrum av svensk samhällsdebatt. Jag minns ju det själv, eftersom jag var aktiv i KD:s valrörelse vid den tiden.

Men de har fattat att det är bra att vara offren. Alltid offren. Den som är mest som Jesus på korset är mest fri från synd.

Det behöver vänstern också göra. Varför skulle man vilja vara en del av nåt som bränner och dödar moder jord?

Minns ni ”Vi är 87 procent” efter valet 2014? Jag hoppas verkligen att ingen gör det.

I Sthlm Hipsterort hängde några såna banners. Måste ha varit en av de bästa reklamkampanjerna SD fått. Helt gratis.

Man kan fundera på om en av de mest grundläggande idéerna i vad vi kallar “västerländsk” kultur faktiskt är att den som hänger på korset kan ha rätt, medan de som spikar upp honom kan ha fel?

Ändå har vi på något sätt låtit fascisterna lägga beslag på den berättelsen. Fast det är vi som är förtryckta av deras norm, som alltid funnits där.

Vilket leder mig till regeringsbildningen.

Idag meddelar centern att sossarna och moderaterna ska komma in med sina bästa erbjudanden för att få till en regering.

Jag har ett ödmjukt förslag till sossarna, miljöpartiet och vänstern: gå i opposition. Om det här är alternativet. Om det nu finns en majoritet för en blåbrun politik, så ska väl de väljare som röstade för en sån, också få en sån?

Och om jag inte får ett trevligt samhälle, där jag kan leva mitt liv utan att anpassa mig till normens förtryck, så vill jag faktiskt ha revansch.

Jag tänker inte skämmas eller känna skuld. Jag tänker säga som det är. Även om det gör normen obekväm. Att mitt och andras lidande är deras fel.

De ska få veta att de är förövare. Och den notan ska de betala, en vacker dag.

En artikel i DN från igår av kloka Isobel Hadley-Kamptz fick mig att tänka till.

För den globala högern är korruption ett sätt att leva. Ja! Äntligen nån som berör nåt jag tror är mycket mer fundamentalt i extremhögern än allt snack om “identitet” och tillhörighet.

Den fungerar så. Det betalar ju sig. Så varför skulle de inte?

Det gäller ju även här i Sverige.

Det hemska som hände mig som liten är knepigt att skriva om. Dels för att det kan vara förtal, dels för att jag inte är ute efter att “hänga ut” nån. Det är ett konstigt mellanläge att ha fått jobb/pengar via nån man älskade som på den tiden var SD, men själv aldrig riktigt varit aktiv i det partiet. Vilket väl är rätt självklart - jag skulle inte lita på nån som samlar skit på mina kamrater och får dem uteslutna. Eller läcker materialet till Expo, ens i ett “gott” sammanhang.

Jag vill inte ha “revansch”, sådär som en massa människor som lajvar “avhoppare” som jag inte litar på vill. För det var fel redan från början. Jag hade ingenting där att göra, men älskar man nån som är utsatt för rasism och sexism så gör man. Tyvärr. 🙁

Det jag däremot skulle vilja göra är att gestalta den miljön, utifrån mitt trauma. Här nedan hur successionen i en serie ordföranden i en SD-förening nånstans kan se ut. Jag tror att jag hittat ett lite lagom nyckelparodiskt läge:

1. Ökänd för att vara full konstant. Ska enligt uppgift (som är rätt trovärdig) ha bett en ung tjeja åka ut till “förorten” och fixa gräs via en kontakt han hade. Dömd för att ha vevat med en polis när han försökte köpa porr. Kompis med ledaren.

2. Otäck psykopat som sen blev öppen nasse, hatar kvinnor och är kladdig mot yngre killar/män (källa: mig). Bor tydligen nu på andra sidan jorden. Jag hoppas att det inte har nåt med att jaga småpojkar i fattiga länder att göra.

3. Kort inhopp av s.k. “liberal” SD:are. Tyvärr hade hon en del personliga problem. I dessa ingick att gå på systembolaget med föreningskortet. Fixade kort en slags möteslokal (de facto) för “liberala”/”vänsterflygeln”. Varefter hon fick en utskällning av någons förebild på den tiden, för det var fula tapeter när denna person skulle tala. (det var så här att umgås med den personen…)

4. En till riktigt otäck antisemit som bara lyser psykopat (helt omöjligt att missa om man inte i sin upplevda “svenskhet” identifierar sig med de där otäcka blåa ögonen eller män som lajvar militärer) med massor av metoo-iga anklagelser emot sig. Blir utesluten tack vare utrensningarna av ungdomsförbundet. Försökte senare ockra på rädsla för sjukdomar.

5. Skojare med miljonskulder som kallar sig “Sveriges Trump” och försöker tigga stora pengar från andra i föreningen medan han köper champagne med föreningskortet. Hans sidekick var en rik tant som var gift med en muslimsk i ett muslimskt land i många år… innan han lämnade henne för en yngre kvinna. Då kom hon på att hon hatade muslimer. Sidekicken postar literal barnporr på twitter för att hon hört att Obama gillar barn. Nån gav allt om henne till IRM och blev väldigt nöjd med resultatet…

6. Nästa snubbe sjunger om etnisk rensning på fyllan och blir vräkt från en bostadsrätt av sanitära skäl. Riktig feat ändå, måste man ju säga…?

7. En till skojare som satt i system att inte betala sina arbetare eller företagare. Anställer sig själv och sin fru som egen pol.sek. Frun krigade mot sidekicken som nämns i punkt 5 på flashback. Det varvades personangrepp i stil med “jag såg henne med en stor kissfläck i baken hon är inkontinent” vs. “hon ser ut som en häst”. Paret påstås tydligen vara “vänster” numera…

8. Nästa på tur blir en ung kvinna med invandrarbakgrund som är gift med en ledande partist och har varit utsatt för en massa hat på internet. Från b.la. en av kvinnorna i punkt 7 kallar henne “spermahink” och allt möjlig skit. Hon är en sån “liberal” SD:are som är “särartsfeminist” och som nån kanske upplevde som hygglig, som ung. Tyvärr är det ju så att om man håller på och leker med fascister och tjänar pengar på denna verksamhet vill jag nog se nåt avståndstagande, innan det blir tal om solidaritet…

9. En vars familj gör skumma affärer med Ryssland och ljuger om att han studerat en master på ett anrikt universitet. (det där kallas “dilopma mills” - betala dyrt för ett papper som säger att du pluggat på “Cambrigde University”… på Jamaica) Vill bygga palats uppkallade efter nordiska gudar och berättar om detta på partiets TV-kanal på youtube, med skisser och allt. Som om han tror att han är Albrecht von Wallenstein (som rev 20 kvarter i Prag för att bygga en stor trädgård åt sig själv - jag har varit där).

10. En fd. kriminell snubbe där polisen hittade vapen hemma nyligen men han bodde tydligen inte där han var skriven. Jag… behöver inte fortsätta för att min poäng ska gå fram. Han var också en sån “liberal” SD:are och allmänt trevlig enligt nån. Det är tydligt att nåns personliga tycke inte är en bra politisk kompass. Alls. I alla fall när nån var ung.

Ja, vad säger man? Nån gång borde man skriva typ “berättelser från Midgård”, fast om svärjisar? Tänk vilka jävla människor det finns… som haft makten i Sverige i fyra års tid? Grattis.

Min poäng är inte att hänga ut nån särskild. Det är att gestalta en (o)kultur. Min första bloggpost för över fyra år sen, handlade om de här.

Jag har inte direkt känt de här människorna mer än möjligtvis ytligt. Men… det är liksom inte samma sak som en vanlig demokratisk förening, som folkrörelsearbete eller som att representera kamraternas önskemål.

Snyltandet är liksom själva grejen. Det är så de tror att politik ska gå till.

Den “starka” ska ta det hen vill ha och bestämma över den “svaga”. Se Putin och Trump. Det här - som jag tycker är fascism - tror jag är mycket mer fundamentalt än nån låtsasdiskussion om de ska vara ento- eller kulturnationalister. Som 99% av fansen fullständigt skiter i.

Det är vad jag skulle vilja diskutera med s.k. “avhoppare”. Istället för att bli nån vänsterdaddy som betalar för årets drinkar i Almedalen (hej Leonidas och Ann). Utan att tala ut ärligt om varför personen lämnade, i nån förhoppning om att hen ska inspirera andra att lämna en “rörelse” som inte finns.

Då skulle vi kunna diskutera hur den vita manliga normen premierar rasism och fascism ekonomiskt och socialt. Och har gjort så i minst 20 år. Förmodligen längre.

Man borde se på det där som en business istället. Folk som är höger tar liksom inte vad de röstar på, på det allvaret som folk som kanske är vänsterpartister eller sossar gör. Det är inte en identitet på samma sätt.

Min gamla förebild i tonåren praktiserade för Maud Olofsson först och är regionråd för KD idag (ansvarig för abortvården… jättebra -.-). Andra som jag mött är alltifrån “alternativmedie”-profiler till skurkar som försöker snylta på annat håll. Vissa tjänar groteskt mycket pengar, eller har t.o.m. fått konsultupplägg för att lämna politiska positioner (med bibehållen lön) för att fascisterna ska få ta del av deras (in)kompetens.

Vissa ljuger så kraftigt att de t.ex. påstår sig varit med i SD och nu är vänster och släpper poddar om det - fast de inte ens fick gå med (för att SD har en intern underrättelsetjänst och det skrevs rapporter om dem).

Om nån vill komma och hoppa av SD eller relaterad extremhöger så skulle jag vara jättesnäll och välkomna hen. Säkert långt mer än andra begripa att hen har trauma från (psykiskt eller fysiskt) våld, ohälsa, missbruk, är rädd och inte litar på andra människor. Samt att det där förmodligen mest är som att vara en del av en vit, manlig normalitet (eller vara den till lags).

Jag skulle bara vilja ha ett ärligt svar på den mest grundläggande frågan:

Vad var det för nåt du inte fick, som gör att du är här nu? 🤔

Insåg att det på månaden är 14 år sen jag blev en måltavla för fascismen. et var när jag belönades jag med öknamet “Zogman” på Flashback:

Och Flashback låter likadant nu, 2026:

Det här är hur det är att kodas som “den andre”. Det låter ju komiskt. Det som inte är lika komiskt är att bli utsatt för deras hat i närheten av sin bostad. Eller att hela internet är fullt av sånt som ska tala om för mig att jag vare sig är “svensk” eller en “man”.

Kanske gör det nåt med en? Jag känner mig stolt över att inte vara vare sig “manlig” eller “svensk”. Vi ser ju hur det går när vita män styr, med Putin och Trump? Jag vill inte leva på normens nåder.

Har suttit och pillat i en text som handlar om att socialkonservatism är inte en vänster, utan nåt djupt reaktionärt. Får problem med att det inte ska låta som om jag hatar etniska svenskar och män. 😅

Vilket vore oerhört korkat att göra. Poängen jag vill kräkas över är att behöva leva på andras villkor och deras förtyckande norm. Som alltid fanns där och som nu är bl.a. SD:s grift. Den är normens ansvar. Ingen ska behöva leva för att bli “godkänd” av sin förtryckande man eller sin svennesläkts godtycke. De kommer älska Trump, Jimmie, Putin och alla de där i alla fall.

Det finns så många exempel på att det är så det alltid har varit. Och arbetarrörelsen har sen över hundra år handlat om att man har ett människovärde i alla fall. Jag kan känna mig arg på kvinnliga släktingar på att de inte körde dörren i svennens ansikte, med de fick åtminstone ett människovärde och frihet att göra som de ville, tack vare folkhemmet.

Jag tänkte på det, apropå att Svt:s och alla “sköna” vänstermediesnubbars favorit, högerextremisten Ivar Arpi, börjat förespråka barnaga:

Jag är ärligt talat rädd för att vi börjar förlora bakgrunden till varför vi fick demokrati och mänskliga rättigheter i Sverige från början? Det kom liksom inte av sig själv.

Det handlade om att utmana en hierarkisk ordning där saker bara kom sig “av naturen”. När nån argumenterar på det sättet borde man (inte bokstavligt, förstås) osäkra sin revolver.

Jag har aldrig tänkt på “raser” eller “nationer” och sånt. Men min förebild när jag var ung och höger sa t.ex. grejer i stil med att kvinnor i allmänhet var männens villebråd och att hon var unik för att hon var en “stark kvinna”.

Det här var “feminism” på den tiden. 😐 (det var det inte)

Jag skulle nog mera säga att det är det som är - typ - fascism. I sin renaste form. Utan sån skit som “svennebonden” tror på med DNA-stegar och käklinjer som gör en “alfa” eller av en “ras”. Sånt skrattar man snarare åt.

Det är att den “starka” har en “naturlig” rätt att styra över den “svaga”. Så här i efterhand tycker jag att det var en känslokall och oförstående blick på andra kvinnor i svåra situationer. De var ju bara villebråd som borde skärpa sig.

Det känns stabilt (inte) att hon numera är regionråd nånstans och ska ta hand om abortvården. Men Kent Ekeroth är ju ansvarig för sjukvården i Dalarna, så vad klagar vi på?

Det jag var med om som barn är förstås länge sen. Men allt vi sett sen dess från Trump och Musk och det påminner om den här inställningen.

Nu får vi väl fundera på om det är de här “naturligt starka” människornas verklighet vi vill leva i? Det vill inte jag.

Det här är en historia som påminner om en annan historia, som kan ha hänt i verkligheten. Läs! Skratta och fasa åt statusjakt, twitterkrig, kärlek och angiveri bland unga högerkillar på det tidiga 2010-talet. Välkommen till Zeth.nu!

Akt I: Gud vill det

“En goth mommy. Precis vad alla nördkillar behöver.”

Jag flinade medan jag nickade mot Claudius, Cludde. Vi glodde på hans laptop under vår sedvanliga ‘mommy-fredag’ på Badoo. Vi sökte kontakt med kvinnor som var runt 40. Mest på skoj.

Året var 2010 och vi stod i Kristliga Folkpartiet (KF):s valstuga på Sergels torg i Stockholm. Vi drev KFU-klubb i Österort. Jag, Sari, eller Sariel Lievenstein som jag egentligen heter, var ordförande. Cludde var min vice.

Några meter till höger om oss stod vår kompis Noa Segal från Högerpartiets ungdomsförbund, HUF, i deras valstuga. Han svarade skoningslöst genom att visa upp en bild på en 42-årig mattant från Flen på mobilen och signalera att hon ville ligga med honom.

“Scam!” svarade Cludde. “Hon finns inte på riktigt.”

“Sluta objektifiera”, tillade jag. “Vi är faktiskt särartsfeminister i den här stugan. Nice guys finish first.”

Det bet inte på Noa som malligt visade en av sitt partis energidrycker, som det stod Sverige Joggar på.

“Naga, please”, svarade jag wowlolskt. “Ni i HUF har energidryck. Vi i KFU har fucking Deus vult!”

Det där sista kallades för att “vulta”. En skojig grej vi höll på med. Men det väckte uppmärksamheten hos vår 80-årige partivän i stugan. “Va?” undrade Ragnvald. Vi hade avbrutit honom i hans fokus.

“Vi påminde Noa om vem av oss det var som avskaffade krogmomsen och fastighetsskatten”, inflikade jag.

“Ja, men glöm inte avdrag för välgörenhet så vi kan skicka mer till barnen i Afrika.” Ragnvald återgick till sitt mässande. “Kom och lär känna detta fantastiska parti! Med alla dess pingstvänner och pensionärer!”

Egentligen tjafsade vi mest för att vi hade tråkigt. Vi tre hade hängt sen mellanstadiet, i onlinespelet World of Warcraft. Vi rollspelade röda korsfarare ur the Scarlet Crusade. Som fjortonåring hade jag dragit det längre och joinat Cluddes katolska församling. Cluddes bayerska föräldrar var med i en organisation som heter Opus Dei. Noa var fortsatt hedning IRL.

Samtidigt skränade en demonstration en bit bort. Men den var inte riktad mot oss. Vi var osynliga här på torget.

Ragnvald tyckte att det var en bedrövlig syn. Tydligen fanns det människor som var rasister i Sverige 2010. En ivrig Ragnvald började hålla låda om sin barndom på missionsskolan i Belgiska Kongo.

“Min farbror gifte sig med en mörk liten dam som hittade Jesus ute i bushen. Han tog med henne på bananbåten hem.”

“Åh vad fint”, svarade jag trött.

Vi blev avlösta från två håll. KFU Djursholms ordförande Carl-Hemfrid, “Jujje”, kom på sin segway. Och så Ragnvalds fru Majvor som varit på bingo hos Maranata i krokarna.

Hon hade med sig en typ av bakverk som hon envisades med att använda ett gammaldags ord för. Vi tog varsitt bakverk och tackade medan hon beklagade demonstrationen intill.

“Tänk på söndagsskolevisan: ‘Jesus älskar alla barn. Svarta, gula och rödskinn också.’ Det är en lisa att dela sitt överflöd.”

Medan hon höll låda såg jag hur kär Ragnvald såg ut när han tittade på sin fru. Jag tänkte på farmor och farfar. Det var supergulligt.

“Ja, vad hemskt det är med rasister som inte delar med sig till barnen i Afrika”.

Sen fick jag en vänskaplig smäll på tinningen av Jujje. Han hade precis köpt en stereoanläggning till sin båt. Han var så mallig.

Men inte malligast, här på torget.

Vi sa inget om var vi skulle, efter vi sagt hejdå. Även Noa såg frågvis ut. Men det här var troende business. Och de hedna i Arbetarepartiets stuga fick gärna också kolla åt nåt annat håll.

Vi hade siktet inställt på kompisen Bojan Cetkovic, som av vännerna kallades Bånge. Han var en typ tio år äldre snubbe från vår församling. Och han var en av dem som det demonstrerades mot.

Bånge kampanjade nämligen för det snabbt växande och lite kontroversiella Partiet. Cludde var lite spänd. Men jag drev på. Bånge hade ju med sig en present till oss den här eftermiddagen.

“Graalen är i lejonhjärtats borg”, skrev han kryptiskt, i Facebookgruppen S:t Eriks katolska riddare.

Demonstranterna stod på beskedligt avstånd. De var ett tiottal studenter. Mellan dem och oss stod ett par poliser. Bånge såg helt episkt mallig ut över hela grejen, när vi kom förbi.

“Tjenare, CrusaderMan93!”

Jag blev för ett ögonblick osäker på om jag hade glömt bort att Bånge joinat vår guild i World of Warcraft. Innan jag kom ihåg att det där även var mitt nick på Partiets “helt fristående” debattforum för ungdomar, Sverigekids.se.

“Alfagnagaren!”, hälsade jag tillbaka, syftandes på hans eget nick på forumet.

Bånge var församlingens fränaste snubbe. Han hängde på Stureplan och körde BMW. Men deras valstuga var inte direkt “frän”. Det enda som var snyggt uppsatt var porträttet med deras ledare, P-Nisse. Samt de kärnfulla budskapen “Heja P-Nisse!” och Twitter-hashtagen #PNISSE2010.

Valmaterialet låg i Lidl-påsar tillsammans med serietidningar och kassar från Clas Ohlson och Systembolaget. En av de där påsarna var till oss.

“Klart jag köper öl till er grabbar. Vad gör man inte för sina bröder i tron?”

Jag räckte Bånge en bunt tjugor som var från oss båda. Vi delade upp burkarna i våra ryggsäckar, men avbröts när Bånge tog fram en burk Arboga 10,4 % och knäckte den. Sen sa han att vi borde göra detsamma.

“Får man verkligen öla i er valstuga?” frågade jag och sneglade mot poliserna.

Bånge garvade åt frågan. “Här i Partiet är det inte som hos era frikyrkliga töntpolare. Vi har mera katolska ideal hos oss! La dolce vita, ni vet.”

Jag tänkte nog mer på att vi var sexton. Men sen beslutade jag mig för att strunta i det och knäcka en Arboga och ta en klunk. Varefter jag fick en hostattack. Oj vad starkt!

Bånge garvade och dunkade mig i ryggen. Efter viss tvekan knäckte Cludde också en.

Då och då kollade jag ut mot demonstranterna och kände avsmak. Varför hatade de demokrati så mycket?

Bånge suckade och berättade om sin familj som kom från Kroatien. Hans släktingar hade varit med i motståndsrörelsen mot den hemska kommunismen. “Jag vandrar i deras fotspår”, viskade han stolt.

Cludde stämde in: “Kommunisterna har ju dödat flest i historien. Flera tusen miljarder människor. Det är inte konstigt att kommunister vill att det ska bli fler islamister i Sverige, för de hatar yttrandefrihet och demokrati.”

“Kommunisterna” var arga över en artikel den här P-Nisse skrivit. Bånge fnös över att de här antidemokraterna inte ens klarade av att läsa ordentligt.

“Nisse skrev att islamisering är det största hotet mot vår liberala demokrati. Inte muslimer. Hur gamla var ni när de pangade World Trade Center?”

“Gick i tvåan”, nickade jag. “Och det håller väl typ alla normala med om?”

Jag gav Bånge en dunk i ryggen. “Men det är såna som ni som får ta täten i att hejda dom så att vi andra kan få leva i en demokrati. Inte sant?”

“Precis! Det är vi Partivänner som är de 300”, svarade Bånge och log.

Actionfilmen 300, som följde de grekiska spartanernas kamp mot invasionen från Mellanöstern, var en av Bånges favoritfilmer. I kyrkan hade Bånge använt ungdomsrummet till en filmkväll på temat “manlighet” (fast tjejer fick också komma) med sina favoritfilmer. Först Braveheart, sen Beowulf, sen 300 och allra sist The Passion of Christ.

Men trots att vi känt oss så “manliga” i den stunden, hade vi inte klarat hålla tårarna tillbaka när Mel Gibson vrålat “freedom!” i Braveheart. Bånge hade grinat så pass att Melissa, som Cludde kände från Opus Dei, hade kommit för att trösta honom. Och placerat sig i hans knä resten av kvällen. Jag hade inte skvallrat för prästen.

“För mig är det Gud som säger till mig att det som pågår inte är naturligt”, deklarerade Bånge. Han pekade på en mullig kort tjej med punkfrisyr som skrek att vi var rasister. Han lyfte sitt eget långfinger som svar.

“Fuck dig själv din kommunistfitta! Ingen man vill ha en kossa som dig, så du får nog börja lapa mus istället.”

En polis bad vänligt Bånge att låta bli att provocera “kommunisterna”. Jag hajade till. Var inte det där hon Yasmine? Snyggot som tjabbade för Arbetarepartiet på senaste League of Politics Sthlm? Nä. Puh... Tur.

“Fan vilken action när vi får Bånge på LoP ändå?” Cludde sa vad jag tänkte. Var sjukt taggad på att få se Bånge på ungdomsförbundens återkommande snackbrawl - coolare ord för debatt - på Kulturhuset bakom oss.

“Om nu partisterna kommer in i riksdagen i höst. Kommer kommunisterna stå kvar och bröla då också?”

“Det är tur att polisen alltid är här. Poliser är demokrati på riktigt”, konstaterade jag. “Du gillar väl uniformer, Claudius von Papen?”

Man vet ju hur tyskar är. Kinky.

“Säger waldorf-goth-blondinen?”, inflikade Bånge. Ännu en samstämd skrattsalva följde.

Vi blev inte kvar i valstugan länge. Några farbröder i fleecekläder kom och avlöste Bånge. Märkligt nog hade vi inga problem med “kommunisterna” när vi gick därifrån, trots att våra politiska tillhörigheter syntes tydligt.

Det var dags för finalen: att få åka hem i Bånges glänsande vita BMW.

Jag andades in dofterna av spolarvätska och parfym från Hugo Boss. Bilen hade en touch screen, det kändes som science fiction. Instrumentbrädan lyste i blått och hade en mätare som visade hur fort bilen accelererade.

”Tror ni det var Nisses artikel eller den här som gjorde kommunisterna upphetsade?” sa Bånge. Han var övertygad om att tjejen som gett honom långfingret egentligen mest varit där för att spana in honom och bilen.

Bånge smekte ratten. ”Daddy’s home, grabbar!” Vi skrattade gott.

Med rutorna nere svängde vi förbi våra valstugor. Noa såg först förvånad ut. Sen var han tvungen att tuppa sig tillbaka. “Jävla wannabees ni är!”

“Vi hinner till Flen innan dig, tough luck! Deus vult!” svarade jag och lipade. Cludde och Bånge vultade med mig, inne i bilen.

“Rätt parti är lika med rätt bil, grabbar”, tillade Bånge.

“Vi har inte haft val än”, inflikade Cludde. “Vi är det enda svenska ungdomsförbundet som haft Republikanerna på vår kongress. Vi är det parti som står absolut närmast världens enda riktiga demokratier: USA och Israel.”

“Du är duktig du! Jättetuffa åsikter!” svarade en flinande Bånge “...och under tiden som du håller på så skaffar andra en jävligt glänsande vit BMW. Det är därför vissa av oss är vinnare och andra inte är det.”

“Gullan”, mumlade Bånge till bilen, medan jag kollade det senaste på Twitter. Då slog det mig: ”Hur döljer vi för päronen att vi ölat?”

Det verkade inte ha slagit Cludde heller. “Du råkar inte ha halstabletter eller nåt, Bånge?”

“Sådär hade en PUFF:are aldrig sagt. Fan har halstabletter? Eran mormor?” skrockade Bånge.

PUFF stod för Partiets Ungdoms Framtidsfront, deras ungdomsförbund. Bånge drog med PUFF:are till kyrkan mellan varven.

Istället för halstabletter sträckte Bånge fram ett paket John Silver-cigaretter. Som vi, efter lite tvekan, tog för oss av.

“Så att våra päron ska känna att vi både druckit öl OCH har rökt, var din idé, Bånge?” undrade jag.

“Det är den här betahanne-attityden som gör er till förlorare”, fortsatte Bånge. “Hos oss snackar vi om Partiandan. En alfa dricker öl och tar en cigg när han fan vill. Lejonet på savannen äter krokodil när han vill. Ni hajar. Det är därför det går så bra för oss.”

Jag funderade lite. Mest av allt var jag nog ärligt talat… kåt. Inte på Bånge, men på njutningen han fick av sitt parti. Tänk att kunna bete sig typ hur som helst och ändå bemötas med beundran och respekt i samhället? Hur många goth mommies skulle inte falla om jag också kom åkande i en vit BMW?

Cludde verkade gå i samma tankar. Han såg också kåt ut.

“Inte konstigt att hela Badoo tänker att han har ett järnrör mellan benen, när han kommer i det här åket”, viskade han.

“Nåja…” svarade jag. Jag hade tidigare försökt uppvakta Bånges kusin som var ungdomspedagog i församlingen. Intresset hade inte besvarats. Men hon hade åtminstone lärt mig ett äkta kroatiskt ordspråk:

“Jag drömde om en prins på en häst. Jag fick en häst i en BMW.”

Cludde började asgarva och Bånge undrade vad som var så roligt. Jag anade att skämtet riskerade att kränka hans manliga självkänsla. Så jag svarade att vi drev om en person från Serbien.

Det gick hem. Enligt Bånge var nämligen alla serber kriminella kommunister. De borde “återvandras” hem till Serbien, tyckte Bånge.

“Fast jag vill ändå ha ett sånt här åk”, viskade Cludde till mig sen. “Det känns som ett politiskt mål värt att kämpa för.”

“Deus vult”, viskade jag tillbaka. Gud vill det.

Akt II: Agonen

Att tanka på två ställen samtidigt är en jäkla konst. Fast man har typ tio års erfarenhet av paladinyrket.

“Bra jobbat, Sari!”, “Du kommer få sån jävla loot!”

Jag var inte säker på om mina korsfararbröder i voice syftade på vår raid i World of Warcraft eller på politiken.

“Var det svårt?” undrade Cludde.

“Hade ju typ redan halva inne i deras interna tjafs. Tankar vänsterfalangens goth mommy på Twitter just nu.”

“Kan du tanka klart Prince Malchezaar åt oss så kan du tanka åt hon djursholmskan sen va?” Noa var fokuserad.

“Näe.”

Tre år hade gått sen den där eftermiddagen på Sergels. Stämningen i KFU hade surnat för oss i Österortsklubben efter att vi fått en ny ordförande på riks. Som inte ens var katolik. En inflyttad lantis som ville bli nån i Sthlm. Vår KFU-klubb var ett problem för hans karriär. Vi trollade för mycket på Twitter.

Själv hade jag fyllt 19, börjat plugga journalistik och flyttat till en studentlya. Ett perfekt tillfälle att byta körfält. Till den bländande karavanen av alla glänsande vita BMW. P-spåret.

I mitt rus twittrade jag en harang om att jag skulle byta parti för att jag kände mig “förtryckt” som katolik. Cludde retweetade mig instämmande. Flera av våra kamrater trodde att det var ett skämt. Jujje - Carl-Hemfrid - tweetade att jag och Cludde måste vara de sämsta katolikerna sen Madonna hängde upp sig själv på ett glittrande kors på scen.

Fan. Nu ringde mobilen. Det var Jujje.

“Jahaja, din gamla österortsflummare? Så du tänkte svika oss. När hade du tänkt att berätta om det här?”

Jujje sluddrade. Det märktes att han också hade stärkt sig.

“Tjaba! Du är välkommen över, du också!”

“Inte en chans! Har du blivit ABF-tant av all waldorfbraja? Inte trodde jag att du skulle stödja kommunismen?”

“Vadå? Är Partiet kommunister, säger du?”

“Driver du? Ni var emot att sälja Apoteket. Och apoteksmonopol är ju nånting som bara finns i Nordkorea.”

“Va? Det visste jag faktiskt inte…”

“Jag som trodde att du var emot kommunister? Svikare är du.”

Jujje la på. Trist, men tids nog skulle han se mig som en vinnare istället.

“Fan, Sari! Vad gör du?” Noa verkade irriterad.

“Det var bara Jujje som ringde och drygade sig över att jag blivit en vinnare.”

“Jo, vi hörde det. Men Prince Malchezaar wipeade arslet av oss.”

“Äsch. Vi får låta Sari få sin IRL loot. BMW. Snart i alla fall.” Cludde var ivrig.

“Sure, men han får väl säga när han ska switcha så vi kan raida en annan dag?”

Jag garvade lite. Var så övertrött att jag knappt kunde fingra rätt på tangentbordet. Och det snart tömda helröret Rakija från Kroatiens plommonlundar, en present från Bånge, gjorde inte grejen lättare.

Men det var tjafsigt i mitt nya gäng.

Jag dual-specade när jag tankade på Twitter. Oftast tankade jag bara som “Sariel Lievenstein”. Men när jag behövde tanka lite mer aggressivt körde jag TheLastPaladin istället.

Och det var tur att jag var där. Det fanns en äkta särartsfeministisk goth mommy som behövde att jag red ut på min vita riddarhäst för att rädda hennes ära på Twitter. Inte för att hon bett om det. Men jag var alltid redo.

@SariLievenstein: Att en fd. mittenpartist från anrika Djursholm är chefredaktör på partitidningen visar att Partiet är ett vanligt borgerligt parti. #KrossaRasismen #TeamRhodesia

Rhodesia de la Mort, hette den ädla mön som riddarhjärtat brann för. Hon var Narnia-freak som jag och kändis bland borgerliga ungdomar och nördkillar i allmänhet efter att hon vunnit Heroes IV-SM i fjol. Men nu hon hade råkat i klinsch med en massa troll på Twitter. Handlade om att hon blivit bosslady på partitidningen, P-kollen. De skrev kritiskt om högerextremism och sånt.

@AlfaHanne88: du har varit med i två timmar din lilla beta sionist cuck liberal #TeamNationalist

Det var på grund av sån här skit jag behövde TheLastPaladin. För att kunna ge en idiotjävel svar på tal:

@TheLastPaladin: sariel har rätt kolla vilka slödder bönder som tror p representerar dem

Det bästa med att ha flera konton på Twitter är att kunna tanka sig själv.

@AlfaHanne88: sariel är en feminiserad betahen som behöver återvandras till israel

En del äckel på Twitter kallade Rhodesia grejs som “liberal sionist”. Pfft. Socialkonservativ, heter det ju faktiskt. Konservatism för oss snälla killar. Lawful good.

@TheLastPaladin: har du ens varit i israel, @SariLievenstein, eller är “alfahanne88” en äcklig antisemit? säkert trollande kommunistislamist som låtsas vara höger

Nu var tydligen jag också med i den “sionistiska” konspirationen:

@AlfaHanne88: jude liberalen sariel är oskuld

Här skulle man kunna ha lust att försvara sig. Men anfall är alltid bästa försvar. Lita på en rutinerad paladin:

@TheLastPaladin: grattis till förlorat oskulden på bordellen i thailand efterblivna wt-hjon

*Pang!* Plötsligt hände nåt oerhört. En notis från facebook.

Friend request: Rhodesia de la Mort.

Wow! En av de stora i Partiet hade redan sett mig. Vi hade Jujje som gemensam vän. Snart skickade hon PM:

> Valkyrian hälsar dig välkommen till ditt nya liv i Nifelheim! :-)

Det tog nån minut att fatta referensen. Ah! Vi hade tidigare snackat på det där numera nedlagda Sverigekids.se, där hon nickat aliaset NordensValkyria. Hon hade en grupp på forumet - Hels Klyfta - där killar bara fick svara på tilltal. Cludde hade fått ont i snoppen över det. Det var asroligt.

Jag hade hällt upp den sista rakijan och var rätt dragen när jag svarade. Skrev att jag sett all skit på fågelappen och att hon hade mitt fulla stöd. Rhodesia bad mig om mitt nummer. Det fick hon förstås.

Men så brast mitt riddarhjärta av Twitter:

@AlfaHanne88: i thailand är kvinnorna kvinnor o inte ladyboys. sionist häxan luktar kiss.

Jag höll nästan på att falla av min vita riddarhäst av ilska:

@SariLievenstein: inavlade arier bönder åk hem till knäckeby o odla potatis som på vikingatiden

När jag tryckt skicka ringde Rhodesia. Då såg jag missen.

NEJ. SHIT! FEL KONTO!

Jag hade tweetat på main istället för från min paladin.

Ett under inträffade. Opera hängde sig. Var det Rhodesia som hade magiska krafter? Hon kändes magisk.

“Hallå där gubbisen! Hur går det för min lilla paladin?”

Jag blev så ställd. Hur visste hon…?

Jag försökte samla mig. “Hallå ja! Haha… Var det så uppenbart?”

“Eller så var det bara rätt genomskinligt, CrusaderMan93…”

Hon skrattade. Det lugnade mig. “Jag förstår om du druckit mammasaft ikväll. Det måste varit en jobbig kväll för dig? Säga hejdå till kompisarna i KFU?”

“Bara Jujje som blev sur. De andra är mest taggade. Tror typ att jag ska bli nån nu. Hur var det för dig?”

“Kanske är bättre nu? När jag hoppade från mitten så förlorade jag flera kompisar. Tyvärr. Vissa fattar inte det där som du skrev. Utan såna som oss får såna som AlfaHanne88 hela Partiet för sig själva. Och Partiet kommer växa, vare sig vi gillar det eller inte. Då får vi väl se till att det blir nåt vettigt av det, och kasta bort dummisarna? Men det är på gång! Skulle du vilja skriva för Kollen? Fast då får du skärpa dig med pratisar om ‘bönder’.”

Det ville jag förstås. Tänk att få jobba med en riktigt seriös redaktion, samtidigt som jag pluggade journalist?

“Brukar folk kalla dig för mistress på redaktionen?”

Hon skrattade högt. “Nja. Mina kompisar kallar mig Roddan. Har du nåt smeknamn?” Ja, Sari förstås. “För mig är du nog mer en Lilla Söt. Får jag kalla dig det?”

“Absolut!” svarade jag. “Gulle!”

Kände mig varm. “Men du. Idioterna på Twitter. Är de trollande kommunistislamer? Såna är ju antisemiter.”

“Njaej. Tyvärr är det nog PUFF:are skulle jag tro. Kanske är han din kompis som är @AlfaHanne88?”

“Vem då? Menar du Bång… Bojan Cetkovic?”

“Ja, precis! Såg att ni var vänner på Facebook. Ni är väl påvepuppor båda två? Surisar…”

“Du, jag är den sötaste påvepuppan som finns. Det är ju jag som är Lilla Söt?” Roddan fnissade.

“Det börjar bli nannodags.” No shit, sherlock. Klockan var snart två på natten. “Måste nog sussa nu. Har en liten Aslan som väntar på att få sova på matte i sängen. Herr Nilsson, heter han. Så himla sötis. Kashmir-perser.”

“Kanske jag får gosa med honom också nån dag?” Wow, vilken hook, att hon också var kattmänniska. “Tack för att du ringde, Roddan. Det värmde verkligen. Du är bäst! Min valkyria! Hoppas att vi ses IRL snart.”

“Det är jag som ska tacka för allt. Natti, min ädla riddare!”

“Natti!”

*

Inte fan kunde det vara Bånge? Det lät inte klokt.

Men samtidigt. AlfaHanne88 lät onekligen väldigt Bånge.

Min första PUFF-träff IRL kändes typ som ett spionuppdrag. Den lokala ordföranden Emilia Nattflykt kände jag redan lite. Hon var ett av Bånges ragg som han dragit med till kyrkan nån gång.

Emilia ringde och sa att det stod ”Svea Hembygdsförening” på dörren. Om jag behövde skulle jag fråga efter Det goda folket. Inte Partiet. Då kunde nämligen den mytiska gruppen Antifascistisk Front (AFF) komma och slå ner mig.

Hade aldrig sett ett jota av detta “AFF” IRL. Det kändes himla larvigt.

Lokalen var nedgången. Emilia välkomnade mig med en kram. Några killar satt och spelade Grand Theft Auto på Xbox och käkade ostbågar. De var sura över bristen på öl. Emilia berättade att Bånge tagit på sig att handla öl till mötet, men blivit sen.

Vi bondade lite över att vi båda var veggisar. Tipsade om en vegetarisk restaurang i Gamla stan och hintade att vi kunde hänga i ciderbaren där nån kväll. Hon kom ihåg mig från den där söndagen i kyrkan.

“Hade gärna druckit cider. Men jag hade ju redan sällskap.” Emilia log.

När Bånge väl kom var det första han gjorde att hälla upp en Arboga 10,4 % till mig. Jag tackade och tog för mig medan han berättade om alla gånger han hade hamnat i slagsmål med det här AFF. Nån hade t.o.m. haft med sig ett samurajsvärd. Men eftersom Bånge tränade Krav Maga kunde han ta sig an fem AFF:are utan problem.

När Bånge nämnde Krav Maga – en kampsport från Israel – tittade alla på mig och väntade sig en reaktion. Men jag sa ingenting. Sorry, jag tränar pilates.

Roddan och jag fortsatte att messa samtidigt som jag hängde där. Hon var väldigt intresserad av kopplingar mellan en sorts högerextremister som kallades identitärer och ungdomsförbundarna.

> Vi på riksdagskansliet tror att identitärerna har tagit över PUFF.

Vidare skrev hon att det sas att Emilia hängt med gruppen Identitär Ungdom (IU) när hon gick på högstadiet.

Det var i såna fall en sida Emilia dolde för mig. Men jag höll ögonen öppna.

*

Snart fick jag bedöma själv. PUFF hade släppt en film. Vi fick inbjudningar med titeln Agonen. Sen satt vi i Bånges BMW igen, på väg till en gustaviansk trädgård, i nån obskyr by nånstans söder om Norrköping.

“Håll utkik efter filmens jävla star!”, skröt Bånge på vägen.

Efter att vi väl inkvarterat oss i ett av gårdens annex gick vi upp och mötte ett tjugotal killar i gula PUFF-tröjor. Malplacerade partytält i gul plast drog ner den aristokratiska viben en smula. Stämningen inför filmvisningen var inte på topp. Jag anade varför.

På morgonen hade en triumferande Roddan messat en artikel i P-kollen. Partiets gruppledare och chefsideolog, Valdemar Såsberger, hade skrivit en kungörelse som slog fast att identitärer stod för en massa högerextremt grejs som inte var förenligt med Partiets ideologiska grund i liberal demokrati och FN:s mänskliga rättigheter.

Därför hade flera uteslutits. Bland dem PUFF-ledaren Alexander “Alex” Pankassers mentor.

Så nu var han fly förbannad.

Vi möttes upp av honom utanför parkeringen. Bånge fick en grabbkram med dunk i ryggen innan Alex frågade vem av honom och Emilia som “raggat upp” mig? Mitt kön var ju lite oklart, eftersom jag var långhårig. Bånge inflikade att det förmodligen var för att jag var “kaninmatsätare”, som Emilia.

Sen sa Alex att han sett att Roddan lagt till mig på Facebook före alla andra.

“Mellan dig och mig så borde alla läsa Fria Tribunen istället för P-kollen. Rhodesia håller bara på och skriver en massa PK-betanonsens om patrioter. Fast det är klart, tillhör man samma stam kanske man inte behöver oroa sig?”

Han fick det att låta som ett skämt, men jag anade att det inte bara var det. Ingen av dem visste att Roddan redan hade bett mig skriva ”rapport” till henne. Främst utifall några sa extrema grejer. Roddan ville veta vilka PUFF:are som skrev skit på Twitter, och kunna jämföra med vad som sas här.

Naturligtvis sa jag ja. Lantisen Alex kändes lillgammal och stroppig. De uniformsliknande pissgula tenniströjorna fick honom och hela PUFF att se oliggbara ut.

Inte blev mitt intryck bättre när jag fick träffa hans sidekick, muskelberget Jon Barsebäck, som påstod sig ha tjänstgjort i främlingslegionen. Emilia ville inte lämnas ensam i närheten av honom. Han hade varit i en hiss med henne och plötsligt tryckt på stoppknappen. Sedan dess fick hon ångest av hissar och tog helst trapporna.

Jag tog täten så att hon slapp hälsa på honom. Alla deltagare fick varsin namnskylt och skulle skriva sina namn med runskrift. Jag plockade varsin skylt till oss båda och frågade Jon om vi skulle skriva med den gamla eller den nya futharken?

“Du kan skriva på hebreiska om du vill”, garvade Jon till svar.

Jag messade Roddan vad han precis sagt. Hon tyckte att det var synd att jag inte spelat in det. Attans!

Vi samlades vid trädgårdens amfiteater för att se filmen. Men först skulle Alex hålla låda. Tonläget var bistert.

“Mina spartaner! Lemmeltåget till köttgrytorna blir allt tätare! Vapenbröder offras av svekfulla män i syfte att krusa mediala kosmopoliter. Kälkborgare som likt asgamar festar på det byte som den nordiske mannen erövrat, med sina benhårda lemmar och sitt lackande svett. Låt oss påminna dessa parasiter om vårt motstånd!”

Jag hajade att Alex obviously syftade på sin uteslutne mentor. Flera applåderade och skrek att Alex var deras “kung”, medan jag spelade in. Sen messade jag Roddan och frågade om det var intressant. “Nej”, svarade hon. Det behövdes mer. Att de lät som de gjorde anonymt på Twitter, typ som det jag missade från Jon.

Nu var det dags för film. Mörka diffusa scener från stormande medelhavsnätter blandades med PUFF:are i deras hemska gula tröjor. Alex red omkring barbröstad som Alexander den store på en vit häst.

“Alexander förstod att Europa inte enkom försvarades med ord. När Troja rövade hans kvinna samlade han därför Spartas fria män. En mäktig stridshingst blev de orientaliska inkräktarnas undergång.”

Filmen såg ut som en bortklippt scen ur en B-film om antiken. Jon poserade med en stenbumling som Ajax. Bånge sprang runt med hoplithjälm och spjut som Leonidas. Den fjärde kände jag inte igen: en tunnhårig snubbe som drog i ett enormt rep ombord på en trirem. Odysseus, stod det under honom.

Alex röst ekade: “Alfa eller beta, gamma och omega? Det heroiska Sparta eller det dekadenta Bysans? Vem ska rida den sköna vilda Europa, du eller ökenländers tyranniska gudar?” När han sa orden “det dekadenta Bysans” swishade en sekvens med Roddan förbi. Filmen avslutades med rubriken:

PARTIETS UNGDOMS FRAMTIDSFRONT
Alfa börjar inuti dig

“Herregud. Vilken jävla tönt du är”, tänkte jag. Fast samtidigt hade jag blivit orimligt kåt. På Roddan. Såg bara en enormt förförisk gothdrottning framför mig. “Det dekadenta Bysans”? Hett.

Jon tog sen å sin sida vid och förnedrade representanter från flera distrikt. Några kallade han för ”betaflock”, andra för ”efterblivna syltryggar”. Som tur var fick han slut på invektiv efter några minuter.

Under tiden som gått hade jag spanat in Emilias reaktion. Hon såg ganska medryckt ut och applåderade Alex, men blev tyst när Jon tog över.

“Är det dags för lite kaninmat, snart?”

*

När det väl var dags för “parnassen” – festen – hade Alex svidat om till lajvkostymen han haft i filmen. Han bjöd oss ta för oss ur ett “ymnighetshorn” som förbundet stod för. Det visade sig vara en kyl full med Arboga 10,4 %.

Käk var det dock skralt med. I alla fall för mig och Emilia. Medan en makaber helstekt spädgris bars in åt de övriga fick vi höra att det här inte var “nåt jävla sojaläger”. Vi fick helt enkelt köpa nåt i trädgårdens vanliga restaurang. Jag kutade iväg och fick tag i varsin äktsvensk fetaostsallad med vattenmelon.

När jag väl kom ut med våra brickor satt Emilia tyst och såg ledsen ut. Den där fjärde killen i filmen hade gått förbi, även nu klädd som “Odysseus”.

“Han undrade om jag var lesbisk eftersom jag hänger med dig?”

“Jag är gärna lesbisk om jag får hänga med dig. Men vem fan är det där egentligen?”

“Dumle, kallas han. Han jobbar på riksdagen.”

“Jaha?” sa jag och bet ihop i min besvikelse över att jag inte var där och spelade in. “Äsch, skit i honom. Vi har ju trevligt.”

Jag tog min bricka till “ymnighetshornet” och lassade upp tre Arboga var åt oss, så vi kunde supa ifred en stund. Det märktes att Emilia tyckte att det var jobbigt att vi var utanför. Men jag slapp gärna de kring spädgrisen. De rev i köttbitar, bankade i bordet och bråkade om olika delar. Och blev bara fullare.

“Känns som om de tror att de blir ‘alfa’ av att döda en död gris en gång till?”

“Ja, men det är väl för att de är det? Det är Freud, du vet? Har man pappa som överjag så måste man besegra de andra och bli den starkaste. Men om man har mamma som överjag så behöver man inte det för då är man beta. Det är inget fel med det. Alla stora konstnärer är ju betahannar för att deras pappa övergav dem.”

“Måste nog vara beta. Kändes lite hett med Roddan som representant för dekadensen i samhället.”

Emilia skrattade avslappnat. “Jag blev svinkåt av alla torsos! Tjejer gillar också snygga bröst, vet du.”

“Synd bara att du är den enda tjejen här, så ingen annan kunde se nåt erotiskt i filmen vi nyss såg.”

Vår mysiga stämning avbröts av en hotfull röst från andra sidan trädgården. ”Det är Antifascistisk Front som kommer! Vi ska slå sönder er!”

Jag kollade på Emilia som såg lugn ut. Det var bara Bånge som ville busa lite. Han hade dragit hit tre ”fräsiga bruttor” han träffat på Stureplan och önskade oss ”god jakt”.

Ingen av dem var min typ. Långt från. De var typiska bondtjejor på vift i Stockholm: superblonderade, för mycket brunkräm, botoxläppar och kitschiga märkeskläder. Allt andades wannabe.

“Jag är för mycket beta för att tända på såna fjortisar” viskade jag till Emilia. Hon fnissade.

Inte för att jag som särartsfeminist värderade kvinnor efter utseende, förstås. Emilia var ju faktiskt rätt bildad. Tur att jag var en snäll kille som inte hade fördomar om blondiner. Undrade om hon också ville signa ut för kvällen?

“Nä. Måste kolla till Bånge, känner jag.”

Vi kramades farväl och jag drog bort till annexet. Där hade Bånge lämnat en resväska full med Arboga och sagt till oss att det bara var att ta för oss.

Jag tog för mig. Sen vet jag inte vad som hände. Allt blev svart.

*

När jag vaknade hade det redan hunnit bli eftermiddag.

Och Emilia låg bredvid mig. Vi hade väl inte…? Näe. Inget pussande. Efter några sekunder kom det tillbaka. Hon hade sagt att det var outhärdligt där ute och lagt sig bredvid mig. Vi hade däckat skedandes.

Kändes jättemysigt att ligga sked. Men skallen höll på att sprängas.

Kollade mobilen och läste ett mess från Roddan med en uppmaning att ta det lugnt med ölen. Hade tydligen försökt skriva rapport till henne under natten. Men bara lyckats formulera ”du är den vackraste”, “jag vill ha goth mommy”, samt ”inavlade antisemit bönder i piss tröja”. Mindes inte ett smack.

Snart satt vi i den vita BMW:n igen. Emilia sussade i baksätet. Och Bånge log.

“Grattis! Du har numera äran att vara min buksvåger. Men om du spyr i bilen gör jag ćevapi av dig. Eller… äsch. Jag är fan bakis själv. Hade fyrkant igår. Tror hon som sover där bak fick torka upp min spya i handfatet. Fast hon har bott på familjehem så hon är van att torka spyor.”

Jag messade Roddan. Fy fan vad killar som Bånge objektifierade tjejer.

Medan jag själv kämpade med att hålla spyorna inne kollade jag ut genom rutan. Jag hade bestämt mig.

PUFF måste bort.

Akt III: Valkyrian

“Kolla Bångisens Facebook.”

Hemma igen. Roddan i luren. Jag hade förstås berättat om all skit som hänt. Hon sa att hon mest varit orolig över mitt supande.

Men nu ville hon ha hjälp att kolla upp de där blondinerna Bånge dragit med från Stureplan.

“Han har ju typ flera tusen fejjan-polers?”

“Kolla vilka som gillat hans inlägg och profilbilder på sistone.”

“Ska se…” Uppgiften kändes övermäktig. Men snart så. Bingo! Bingo igen! Och - bingo! - för tredje gången. Nu hade Roddan alla namnen.

“Tack gubbisen! Nu har du gjort riktig journalistik! Så duktig du är! När vi ses på riktigt ska du få en present. Om jag är på bra humör. Hihi!”

Det fanns förstås ingen present jag ville ha mer än att få träffa Roddan. Och jag hade faktiskt ett förslag.

“I övermorgon är det League of Politics Sthlm igen. Snackbrawlen på Kulturhuset, du vet? Den med ungdomsförbunden? Kanske vi kan köra ihop?”

“Mmmm… låter superskojsigt! Jag har ganska mycket i min kalender. Men det funkar säkert.”

“På riktigt? Gud vad kul! Jag funderade faktiskt på att fråga vem jag skulle höra av mig till för att få okej? För att få representera oss och så.”

Roddan fnittrade. “Nu ska jag lära dig en läxa, Lilla Söt.” Jag höll andan.

“Om du vill ha nånting här i världen, gubben - då ska du bara ta det.”

*

“Vad är det vi har sagt om goth mommies och nördkillar?”

Cludde garvade. Jag tog ett bloss till. Gud, vad gott det var med gula Camel.

“Det är en socialkonservativ särartsfeministisk teori som heter duga, det. Ska skriva en C-uppsats på ämnet: Den burkeanska läran om att alla nördkillar behöver tas om hand av en goth mommy.”

Vi grabbkramades och dunkade varandra i ryggen i vårt garv. Men Noa verkade lite disträ.

“Vadå? Dissar du goth mommies? Ja, du har väl fullt upp med dina mattanter i Flen?”

Jag påminde honom om att Roddan hade sagt att jag skulle bli belönad. Noa himlade med ögonen, men flinade till slut.

“Deus vult!”, vrålade vi. Innan vi kastade våra fimpar på Plattans svartvita gatstenar. Snackbrawl-time!

*

Vi steg in på Kulturhuset och letade oss fram till debattsalongen. Twitter sponsrade och bjöd på blaskigt Gevalia i myssoffan.

Cludde undrade när han skulle få åka i min BMW. Noa invände att han hellre skulle köpa en segelbåt som Jujjes. Grabbarna ville förstås höra om allt jag varit med om. Vi sa att vi skulle ta några öl på vårt bayerska favorithak i stan, Soldaten Sepp, efteråt. Hoppades förstås även kunna dra med Roddan.

Fast en trist surprise sabbade gemytligheten. Det var hon Yasmine, här för att representera rödingarna i Arbetarepartiets Ungdomsförbund (AUF). Hon drygade när hon kom och skakade min hand. Fattade inte varför.

“Vad synd att du har bytt sida till rasisterna.” Hon såg genuint ledsen ut.

Jag blev helt paff. Hur kunde hon vara så oförskämd? Noa sa halvhögt nåt om att vi faktiskt lever i en demokrati. Men mest förbannad blev Cludde.

“Det var väl jävla onödigt sagt? Lär dig hyfs kvinna.”

Tyskar, alltså…

Jag bad Cludde att chilla lite medan Yasmine gick vidare. Det tog mig inte så hårt. Jag skulle ju ändå säga typ samma grejer som när jag höll på i KFU. Snart skulle hon fatta bättre.

Strax innan debatten skulle starta fick jag svar från Roddan. Hon var på väg. Jag längtade så mycket, men jag trodde aldrig att hon skulle hinna dit i tid.

Men det gjorde hon.

Minuterna innan vi skulle börja introducera oss från scenen började en fängslande gestalt röra sig från entrén. Plötsligt kändes det som om mitt hjärta stannade upp. Jag blev tung i hela kroppen och stum av att se på henne. Alla skuggorna i rummet svaldes av hennes tjocka mörka hår och hennes svarta långklänning, som pryddes av en vit ros. Hennes viskande nattsvarta stövlar blänkte i lysrören som om hon speglade sig i månskenet där ute.

Roddan. In carne. Valkyrian hade landat. Hade hon kommit för att ta mig till dödsriket?

När våra blickar möttes ville jag bara drunkna i hennes stora mörka ögon. Medan hon kramade mig fick jag inte fram ett ord. Ville krypa ihop till en liten boll med henne så nära.

Nej! Jag kunde inte bli så här inför alla. Måste sträcka på mig. Låtsas vara normal.

“Roddan! Äntligen - så att säga - IRL. Vi i vänsterfalangen i Partiet står starka, här ikväll!”

Roddan la huvudet på sned och studerade mig med ett pillemariskt leende på läpparna. Plötsligt var leendet borta. Blicken blev kall och genomträngande. Nån sekund. Sen log hon igen. Skönt!

“Du har varit så duktig! Godistajm!” sa hon sen, medan hon tog fram en purpurröd sammetsask med snötäckta vita gelekuber och räckte mig en. Jag tog emot den och njöt. Det smakade rosvatten.

“Vad är det?” undrade jag.

“Vet du väl, Narnia-påvepuppan? Turkish delight, så klart. Helt vegetariskt. Du är väl också waldorfbarn?”

Jag var i extas medan hon presenterade sig för Cludde. Men Noa hade rört sig bort från oss. Han kollade ner i sin mobil. Snart var han uppe på scenen. Vi gick från vänster till höger. Det innebar att Cludde stod på tur. Sen skulle det bli dags för oss.

“Roddan.” viskade jag. “Hon där var dum. Hon sa att jag var rasist.” Jag pekade på Yasmine.

“Näe? Vad snablans nedrigt! Men ta inte åt dig. Du är den största försvararen av kvinnor med invandrarbakgrund på Twitter. Det vet ju jag.”

Hennes ord värmde mitt riddarhjärta. “Undrar om hon är antisemit?”

“Eller så är hon bara dum i skallen och ouppfostrad. Men det kan vara en luris tillbakakaka, i alla fall.”

Jag log. Det hade blivit vår tur.

“Damerna först!”, sa jag och bugade.

Roddan log och smekte mig lätt på tinningen innan hon gick upp på scenen.

“Erzsebet Wanda Yezebel Rhodesia de la Mort. Men ni kan kalla mig Roddan. Jag har hört att det finns ohyfsade rödisar som kallar mina kompisar för ‘rasister’ här ikväll. Jag blir upprörd! Jag är en kvinna med invandrarbakgrund. Mina föräldrar flydde från kommunismen i Transsylvanien. Jag blir utsatt för rasism. Konstant. Och Lilla Sari här är min största försvarare. Men vi vet ju att vänstern bara bryr sig om identitetspolitik. Riktig rasism bryr de sig inte om!”

Jag var tårögd när hon kom ner från scen och satte sig bredvid mig igen. Fick en lång hård kram.

“Du är en antirasistisk hjälte. Glöm aldrig det”, viskade Roddan i mitt öra.

Under tiden undrade Yasmine vad vi tänkt att göra åt bristen på bostäder för studenter och unga som vill flytta hemifrån. Roddan fnissade och tog på min arm och gestikulerade att jag skulle ta det.

“Go! Jag vet ju att du är så duktig. Min paladin!”, fnittrade hon.

Jag gick upp på scenen. Men plötsligt visste jag inte vad jag skulle säga.

Normalt var jag king på sånt här. Kunde jag inte nåt, som om det Yasmine frågade, kunde jag alltid flytta fokus genom att skoja till det.

Men jag var nervös inför Roddans blick. Då funkade inte clownerier.

“För oss är… eh… ombildningar ett sätt att ge tillbaka makten till medborgarna. Jag förstår inte vad som är fel med att förhandla hyra med sin granne? I ett samhälle som bygger på värderingar. Men då kan vi inte ha islamister som splittrar civilsamhället. Den judeokristna värdegrunden i västerlandet… i samhället. Typ.”

Aj, ajajaj… Nånstans mellan KFU:s standardsvar om bostäder och islamister hade jag tappat bort frågan.

”Förlåt, men vad sa du nu?” Yasmine såg förbryllad ut. ”Ska färre islamister i Sverige göra så att fler unga kan köpa bostadsrätt? Var ska de stålarna komma från?”

Jag mötte Roddans blick och skakade på huvudet. Hade gjort bort mig. Men hon såg inte ett dugg besviken ut. Hon viskade att jag hade gett henne tillfälle att glänsa lite.

“För mig som borgerlig särartsfeminist”, började hon, väl på scenen, “blir det uppenbart hur mycket vänstern föraktar starka kvinnor. Jag kan köpa en lägenhet om jag vill. Jag går inte runt och är ett offer hela dagarna.”

Jag applåderade och fick ännu en kram medan Yasmine kort konstaterade att ingen av oss svarat på frågan.

*

Roddan var supernöjd.

“Jag är så glad att du är med oss nu gubbisen!” Roddan sträckte mig en till kub.

“Mer godis!”

Hon kunde lika gärna ha räckt mig sitt obefläckade hjärta. Cludde såg avis ut.

Yasmine syntes inte till. Även Noa hade försvunnit, hastigt och lustigt. Cludde sa att han hade glömt att han hade ett möte eller nåt sånt. Sen föreslog jag att vi alla tre skulle ta en cigg utanför.

När jag såg att Roddan rökte mentol erbjöd jag henne en riktig cigg.

“Du borde testa såna här. Gula Camel. Finns inget godare.”

“Äsch då. Är man en dam så är man, vet du. Sånt där som bara smakar prutt får ni karlar hålla på med!”

Roddan fnittrade och gav mig en liten lektion i seriös grävjournalistik. Cludde fick lyssna han också.

”Vi på Kollen spanar efter ideologiska avvikelser”, förklarade hon. ”Lilla Söt fick hjälpa mig kolla upp er kroatkompis blondisar. Så duktig du var!”

Hon berättade att de här identitärerna brukade gömma sin högerextremism bakom historieintresse. Som det där grekiska grejset.

“Eller leka korsriddare. Det är också en sån grej”, konstaterade Roddan. “Många påvepuppor är antisemiter och tror att judar mördade Jesus… Ja, jag vet ju att du inte gör det förstås, Lilla Söt. Men det är en ideologisk red flag.”

Jag nickade intensivt. “Ja, det är bedrövligt. Vem gör så egentligen, i ett vanligt borgerligt parti? Kan de inte växa upp?”

Cludde såg ut som om han höll på att smälla av. Det gjorde mig mera retsugen.

“Cludde, vet du en sak? Det är Roddan som är valkyrian.”

Han såg lite mållös ut, men jag bara garvade. “Du gjorde Cludde illa i snoppen med din grupp på Sverigekids-forumet”. Roddan fnittrade och klappade honom på huvudet och konstaterade att hon var van.

Jag kunde inte bärga mig från att få mer av Roddan. “Jag och Cludde tänkte dra iväg till Soldaten Sepp nu. Vill du hänka på? Kan vi ju övertyga den här gamle bayaren om att bli en vinnare han också, i hans hemmamiljö?”

“Åh, jag kan tyvärr inte följa med er, pojkar. Ska hälsa på mammisen i Djuschan. Hon saknar sin lilla pluttistjejis. Men ni kan få skjuts om ni vill!”

Roddan fingrade på sin lacksvarta iPhone. En svart Mercedes rullade framför Kulturhusets entré. Ur bilen steg en kille i tredelad kostym, vit skjorta med överdimensionerad krage, solglasögon och mörk hästsvans.

“Välkommen, madame!” sa han medan han bugade lätt och öppnade framsätesdörren för Roddan.

“Pojkarna här ska med! Dom ska av vid Soldaten Sepp innan vi drar till mamsen.” sa hon innan hon steg in.

“Härligt, killar!” svarade chauffören, och så öppnade han baksätesdörrarna. Han bugade även medan jag steg in.

*

Vi drog iväg. Det var inte långt till Soldaten Sepp. Roddan gav oss en lägesrapport från fronten.

“Jo, förstår ni. Vi säljer obligationer inför valet. Makalös ränta. Det funkar ju så länge vi får fler röster och partistödet fortsätter öka. Men om det blir tjafsis kan vi tappa röster. Då ska nån få spö. Eller så ska huvuden rulla.”

Vi garvade lite alla tre innan Roddan fortsatte. “Därför vill partistyrelsen vänta med att skalpa Alexander och de till efter valet. Om vi inte hittar nåt riktigt saftigt omedelbums, förstås.”

En idé började forma sig i mitt huvud. Kanske hade jag en skalp åt dem?

Kanske… Funderade på att fråga vad en sån obligation kostade.

Men nu var vi framme. Jag frågade om vi skulle lägga nåt för bensinen.

“Men pojkar! Inte behöver ni väl betala för skjutsen? Mammi Roddan står för den. Skattebetalarna bjuder!”

“Det är borgerligt!”, inflikade jag och alla skrattade återigen. Även chauffören flinade lite.

Roddan klev ur och gav oss varsin kram. ”Ses snart igen då, raringar!”

“Det gör vi! Tack för att du är så bra! Min valkyria!” ropade jag och vinkade energiskt medan kärran rullade vidare mot hennes Djursholm.

*

Efter någon timme hade jag och Cludde svingat ett par bägare över varsin bit panerad ost. Jag var fortfarande helt lyrisk över att ha fått träffa Roddan.

“Det kändes som när jag var korgosse i kyrkan: Herre nu låter du din tjänare gå hem. Ty mina ögon har skådat frälsningen. Alleluia.“

“Är det så du säger när du varit ensam med prästen?”, skrockade Cludde.

Jag garvade med, medan jag kollade mobilen. Kände ett väldigt starkt behov av att göra grävjournalistik i Facebookgruppen S:t Eriks katolska riddare. Där ju Cludde också var med. Han fick gärna komma med tips.

Själv sökte jag lite på måfå: “Kroatien”, “Deus vult”. Efter nån. Som jag hittade.

“Tror att jag har en idé…”, sa jag efter en stunds tystnad. “Apropå det i bilen. Om nån vårat PS skulle kunna skalpa. En jävla dryg typ. Som jag egentligen alltid tyckte var en tönt. Snart är det jag som sitter i den där vita BMW:n.”

@SariLievenstein: Megastark socialkonservativ insats på League of Politics med självaste yas queen @RoddanDeLaMort idag!! #svpol

Cludde såg skeptisk ut. “Du kommer inte våga gå i mässan igen. Till och med vår superior på Opus är rädd för Ustasja-gänget.”

@RoddanDeLaMort: @SariLievenstein Nu är mamma hemma! 🖤

“Jag skiter väl i kyrkan om jag får vara hos Henne?”

@SariLievenstein: @RoddanDeLaMort #TeamMommy

“Akta dig så du inte får en blixt i skallen!” skrattade Cludde.

Jag log Svearikets bredaste leende medan jag vinkade in en runda till.

Riksdagen väntade.

Som vissa av mina läsare kanske har noterat har jag skrivit en recension i Arbetet av den nysläppta SD-komedin ”Flaggan”.

Den får väl kanske, tja… en och en halv av fem trepilar? Mest för att det var en ganska bra illustration av den sociopatiska grymma SD-andan, på sina håll.

Antisemitiska hatsajten Fria Tider skrev om den, fast mest med fokus på det de redan visste. D.v.s. att jag oväntat fick pengar av SD för att kartlägga folk som skrev högerextrema grejer via nån som jag var förälskad i som 19-åring.

Sen hände en del annat. Norska nynazister började tydligen prata om mig. Jag nämner det, eftersom det är relevant för det som hela recensionen handlar om. Mer om det senare.

Regissören Micke Lindgren svarade i alla fall också på min recension, efter att jag lagt upp den på Instagram:

Det var ju en snäll kommentar. Kul att du läste!

Kompisar jag visat den för har reagerat i stil med att han är dålig på olika sätt. Jag fattar känslan. Men jag tror faktiskt inte att det mest intressanta här är om Micke Lindgren är snäll, feg, antirasist, rasist eller en bra eller dålig person.

Det handlar snarare om att gränsen mellan ”en vanlig vit man i normen” och ”en SD:are” är så luddig att inte ens jag som antifascist kan definiera den.

Jag har också varit antirasist och dessutom feminist sen tonåren. Enligt mig själv. Det tycker jag nog inte var värt så mycket nu. Eftersom det knappt fanns en analys av vad det skulle innebära i verkligheten.

Och det är kanske här Micke Lindgren och jag faktiskt är överens. SD:are är vanliga människor. Fast jag har en annan ingång än vad han har:

Det är just det som är problemet.

Micke Lindgrens analys verkar däremot innehålla det jag hörde från honom innan jag skrev artikeln. Han tycker inte att det SD står för är nazism utan en “idé om en homogen nation” och exemplifierar det med… Mattias Karlsson. Han vet även att den tokrasistiske Jens Ganman ”egentligen” är en “gammal sossehumanist”.

I Klennells podd säger han att om han ska kalla nån för “rasist” så ska de ska uppfylla hans “stränga kriterier” för det. Han får, med all respekt, ursäkta mig för att jag tycker att hela upplägget är gjort för att just han, eller såna som han känner igen sig i, inte ska behöva kallas rasister. För det verkar tydligen så jobbigt?

I samma podd höftar han klyschor om att södermalmare är vänster men inte vill bo med invandrare. Han kan dock inte förankra det här i verkligheten när Klenell googlar. “Det är bara en känsla av att det förändras väldigt snabbt”, säger Lindgren.

Han brer även ut sig om “Perioden 2010” där “åsiktskorridoren” gjorde att man inte kunde ha rationella diskussioner om invandring. D.v.s. samma årtal som svensk media lyfte SD in i riksdagen. Och Agnes Wold är “för slarvig” och… (dessutom) “en kärring”, snarare än en högerextremist som önskar transpersoners undergång.

Här kommer vi in på det, kan nån som är Den Andre (i det här fallet “en kärring”) också vara en fascist som hotar den svenska demokratin? Eller fastnar det i att det där är en sån där “den andre” som kanske är skojig för att hen inte är som du?

Därav kanske grundanalysen att det inte är så jobbigt med sånt som inte drabbar en själv? Jag tackar för inbjudan till att podda med honom. Det kan vi förstås göra. Jag måste bara starta en podd först. 😅

Fun fact (med visst komediskt värde, som hade passat en sån film): Jag har faktisk försökt, kring 2015. Hade en israelisk väninna som kommenterade uteslutningarna med mig, apropå ämnet. Följden var att nazistsajter sa att jag hade jämfört Gustav Kasselstrand med en häst… vilket jag inte hade gjort. Jag sa att Mattias Karlsson kunde utse sin favorithäst till ordförande istället.

En uppenbar referens till kejsar Caligula, tyckte jag. Men det är ju inte som att ”bönder” (som man säger i SD) har nån sorts vanlig allmänbildning…

Det är precis sånt där som inte drabbar den som är en del av den självklara normaliteten, där man bara kan sitta och ha roligt åt “den andre”. Säkert många gånger helt obemärkt och omedvetet.

Med allt det sagt. Jag har fått frågan om jag tror att Lindgren är ”SD:are”? Jag tror inte att det är så relevant. Det jag såg i filmen är väl bara nåt som speglar den verklighet vi alla lever i.

Lindgren har ju även varit ansvarig för ”Silent attraction” där reaktionära män ska träffa progressiva kvinnor, som inte vet att de är precis det. Följderna kan vi se när de är precis de alfa-orcher som aldrig borde få ta i en kvinna beter sig precis som man kunde tänka sig.

Jag tror att det faktum att den idén ens går att sälja in på Svt är ett resultat av den vita manliga normen i samhället, som gör att man lätt kan identifiera sig med SD:are i en komedi. Den tror inte jag är nåt vidare för samhällsdebatten.

Men visst? Den dag han har en idé om motsatsen får han väl erbjuda mig att vara med? Enda gången jag i närtid faktiskt varit trevlig mot en SD:are var på en dejtingapp (jag är aldrig otrevlig, men kanske bara tar bort matchen) var det mot en judinna som var SD:are. Jag skrev ett trevligt svar och tackade för match men sa att våra värderingar inte överensstämde.

Varför fick jag lust att göra det? Ja, se början av inlägget. När man vet att man inte per definition är en så självklar del av det här ”Vi:et” som Lindgrens film bygger på, kanske man känner mer solidaritet med andra som inte är det.

Jag nämner det bl.a. för att det faktiskt skulle kunna vara mer revolutionerande än hans film.

Där alla ska vara glada och kompisar, som om de idéerna SD:arna står för inte betydde nåt i praktiken, för riktiga människors liv.

Fast de gör ju det.

Och kanske är det därför Lindgren kan inbilla sig, i högerextrema Kvartal, att han och näthataren Aron Flam sprungit runt och skrattat åt gråtande sossar på valnatten 2010? Det har förstås aldrig hänt. Det är ett klipp som har etsat sig fast i minnet på honom, av en SSU:are som Svt råkade få på bild.

Och säkert är väldigt många på Svt precis som Lindgren. Jag tror bara att den här filmen, som jag inte tycker var så bra, är talande för den normalitet han är en del av. Den kan man vara en del av fast man ”varit antirasist sen puberteten” och sälja in kliché-fyllda projekt som nån sorts ”antirasism” för normaliteten på Svt.

Det är det som är problemet.

”Medelklass” måste vara ett av världens mest formbara begrepp…?

Ibland är det dåligt. Nåt “feminint” och därmed svagt och lite pinsamt. Som kan ställas mot en påhittad sinnebild av den “riktige” arbetaren. En etniskt svensk, dominant cis-snubbe som gillar kött, bensin och att ta för sig.

Den sinnebilden benämns sällan särskilt exakt. Oftast kallas han bara ”killar”, ”våra killar”. Eller, med nån sorts pseudoklassanalys som egentligen inte är en klassanalys: ”en riktig arbetare”.

I den här föreställda “arbetarklassen” ingår däremot sällan undersköterskor med mörk hudfärg eller kvinnliga tjänstemän som sliter ut sig på ett kontor. Eller städare med mörk hudfärg, eller akademiker med otrygga timanställningar. De kan arbeta hur mycket som helst utan att riktigt få vara arbetarklass. Det är ju inte klass som egentligen är det viktiga utan estetiken.

Men ”medelklass” kan också vara bra ibland. Då betyder det ungefär etniska svenskar med en normativ livsstil. Som vill slippa bli störda av “den andre”. En ”liberal” krönikör i GT skrev bokstavligt talat det redan för fem år sedan.

Att den analysen säkert anses ”liberal” visas väl när en på DN recenserar en bok med ett antirasistiskt tema, med orden ”Han [Reinfeldt] hade inte tillräckligt beaktat vad som krävdes för att inte öka avståndet mellan arbetare och invandrare”.

Det snackas mycket om den ”postliberala vänstern” just nu. Jag tycker i allmänhet att den är en dålig idé. Jag tror inte att föreställningar om vem som har rätt att stå i centrum går att skilja från hur klassamhället upprätthålls. Man kan helt enkelt inte göra den som tycker att “avvikares” närvaro eller behov tar för mycket plats “nöjd” nog. Det är snarare den som tycker så som måste ändra inställning.

Det för oss till en kille som heter Graham Platner.

Platner kandiderade till USA:s senat för delstaten Maine. Han lanserades som den sortens kandidat som skulle rädda Demokraterna från deras påstått kvinnliga, välutbildade och professionella framtoning. Hela rekryteringshistorien har en annan substackare förklarat utförligt:

Vem är då Graham Platner? Han är veteran från marinkåren och arbetade senare som säkerhetskontraktör i Afghanistan för Constellis, företaget som växte fram ur det ökända Blackwater.

När han inte gjort det har han varit en helt vanlig hederlig ”arbetarklassgrabb” som... haft en firma där han odlat ostron. (🤔) Hans pappa var advokat, mamma restaurangägare och han gick i privatskola. Han är övrigt barnbarn till en av USA:s mest kända arkitekter som jobbade åt Ford Foundation och var med och designade World Trade Center.

En helt “vanlig” arbetare, helt enkelt. Jättemycket. Det påminner lite om när Jan Myrdal argumenterade för att Marine Le Pen representerade vanliga arbetarkvinnor i Frankrike. Ja, tänk när hon flyttade från familjens slott för att pappas dobermann åt upp hennes katt. En vanlig vardag för alla vanliga arbetarklasstjejor?

Kort efter att kampanjen inletts kom gamla Redditinlägg fram. Där hade han bland annat uttryckt sig rasistiskt och homofobiskt och skrivit att kvinnor själva borde ta ett visst ansvar för att inte bli våldtagna genom att undvika att bli för berusade.

Sedan kom tatueringen: en dödskalle som liknade SS-symbolen Totenkopf. Platner hävdade att han inte hade känt till symbolens innebörd när han skaffade den. En tidigare partner uppgav senare att han själv hade kallat den ”min Totenkopf”. Flera höga kampanjmedarbetare lämnade. Trots det fortsatte kampanjen.

Sedan avslöjades att Platner skickat sexuella mess till flera andra kvinnor bakom ryggen på sin fru. Därefter berättade tidigare partners om vad de beskrev som hotfullt, kontrollerande eller fysiskt skrämmande beteende.

Trots allt detta vann han Demokraternas primärval den 9 juni. Tyvärr - och jag skulle verkligen önska att den var det - är inte den påhittade “cancelkulturen”, “åsiktskorridoren” eller “PK-samhället” mera verkligt än så. Jag hade önskat att det var det.

Den 6 juli berättade en före detta partner att Platner 2021 hade tagit sig in i hennes bostad berusad och våldtagit henne medan hon upprepade gånger sade åt honom att sluta. Platner förnekade så klart anklagelsen och kallade alla påståenden om “icke-samtycke” falska.

Sen gick äntligen botten ur den här rödbruna soppan. Vinnarna var, av allt att döma, Republikanerna.

Det jag tycker är intressant är varför så många hade investerat så mycket i själva bilden av Platner?

Den sköna snubben. Den riktiga arbetaren. Han som inte är en väluppfostrad medelklasspolitiker utan en vit etniskt kristen man som har ett visst våldskapital och säger grejs utan att ta så mycket hänsyn eller visa respekt.

Ett initiativ där otroligt många gjort det senare är de gamla vänsterpodden The Young Turks, som var populär ungefär när jag gick på högstadiet. De är nu i täten för den här “postliberala vänstern”. Och tycker att rapporterna om Platners påstådda övergrepp är nån sorts “israelisk konspiration”:

En annan fd. TYT snubbe skojar om att Graham Platner med att det här med att skicka oombedda snusk-sms till kvinnor är det mest ”marinsoldat” han kan tänka sig och typ ”så jävla roligt”:

Och en tredje gammal TYT:are, en kvinna som jag (mea culpa) tyckt ganska bra om, gnäller på bluesky och ber oss att ”korsfästa” henne:

Det vill säga: en kvinna berättar att hon blivit våldtagen, men den verkliga tragedin blir om en medieprofil får elaka kommentarer på Bluesky. 🥹

Ja. Vad ska man säga? Vad är det för analys som ligger bakom detta? Inte en som har med klass att göra, i alla fall.

För varför är det alltid just den här sinnebilden av en stereotyp (i andras medvetande) av en arbetarman som nån sorts grobian eller slusk som måste förstås? Varför är det han som vänstern ska “nå”?

Varför blir hans beteende “politiskt” neutralt, hans smak ett uttryck för klass och hans sätt att vara en kulturell norm som resten av oss förväntas anpassa oss till? Medan andras kallas “identitetspolitik”?

En vårdarbetare eller bibliotekarie som är kvinna och inte vit är inte mindre arbetare för det. Det är inte jag heller, förresten. Jag måste gå till jobbet för att få lön även om jag inte passar in i stereotypen av “arbetarklass”.

Det är den materiella analysen. Vissa människors längtan efter en viss sorts man är mer nån sorts fetischism.

Tyvärr verkar den nya “postliberala” vänstern allt mer ägna sig åt det senare. Och samtidigt kalla det “historiematerialism”.

Jag hoppas verkligen att vi slipper få en egen “Graham Platner” här i Sverige.

Igår var det 15 år sen terrorattacken på Utøya i Norge.

Den som vill ha nåt intelligent från som kan säga nåt om det i sak kan läsa Ali Esbatis väldigt läsvärda artikel på ämnet.

Jag kan, för egen del, inte komma på nåt vettigt att säga om hur det är att uppleva en sån dödsångest. Jag tyckte förstås att det var otäckt. Men det känns bättre om andra får berätta om det.

Däremot kan jag minnas hur det togs emot. Och att tidsandan inte var så annorlunda då, även om SD:are vill skriva om historien till nåt annat. Tyvärr.

Om nån undrar vad jag gjorde för 15 år sen hade jag två veckor tidigare varit på KDU-kongress där vår nya ordförande lät så här:

Det känns ju otäckt, tycker jag så väl då som nu. Inte för att jag trodde att vare sig jag eller nån annan skulle dela massmördarens metoder eller ideologi. Men att han var lite väl obehagligt nära det här “Vi:et”, med sin korstågsromantik. Som tyvärr inte var kontroversiellt på den tiden, utan en blandning av “sunt förnuft” (eller “verklighetens folk” som dåvarande KD-ledaren sa). Och grabbar som flabbar och leker korsriddare i World of Warcraft.

I vår styrelse i KDU Stockholm ringde ordföranden oss alla och höll en monolog om att Al Qaida nu kommit till Skandinavien och att Sverige måste gå med i NATO (som om det vore en lasersköld mot terrorattacker). Sen postade han ett inlägg på facebook om det. Det blev lite sådär, i efterhand:

Nu är inte jag ute efter att skamma några då väldigt unga personer, som bara följde med i tidsandan/”sunt förnuft”, som även den nuvarande regeringens utredare om islamism (Magnus Ranstorp) gjorde, enligt Ali Esbatis artikel.

Men det jag tänker i efterhand är att det var väldigt, väldigt viktigt, för hela etablissemanget, när det väl kom fram att det inte var Al Qaida som låg bakom, att poängtera att terroristen var en psykiskt sjuk ensam galning. Det hade ingenting med nånting att göra. Ingen tidsanda eller nåt. 2011 var ju under “peak woke”, har kränkthetsindustrin bestämt så här i efterhand. Det får inte vara så att det lönade sig att rida på tidsandan, på nåt sätt?🥲

Mitt minne är att debatten sen mest handlade om att det är väldigt viktigt att terroristen var en ensam galning och att enstaka personer var väldigt taskiga som på nåt sätt försökte koppla honom till SD här i Sverige. Han var ju bara en ensam galning. Så vad han tyckte spelade ingen roll.

Det var inte som nu: att normen är att vita män stödjer SD. Men det hade väl redan varit “inne” ett par år. Alla kände nån. Osv. To be fair: det kändes väl logiskt med tanke på att hela 00-talet handlat om “islamerna kommer” på tv? Att det inte kan finnas högerextrema hot mot demokratin post 1945 har väl samhället indoktrinerat alla i sen jag var bebis och dalade med skinnskallarna (som jag skrivit om tidigare) pga “våra grabbar”?

Och en som känns igen i “Vi:et” får aldrig, får aldrig vara ett hot. Det känns för jobbigt för normen. Det måste vara “Den Andre”. T.ex. en psykiskt sjuk.

Jag kände mig som en del av “Vi:et” på den tiden, jag också. Jag kan inte redogöra exakt för hur jag reagerade, då som 16-åring, men jag tyckte att det var orättvist att associera terroristen med alla “vanliga killar”, som var SD för att det gav pengar och status i den svenska vita manliga normen. Att jag fick en insikt om att jag kanske inte nödvändigtvis är en del av “Vi:et” (och det är ingen annan heller) började flera år senare tack vare Gustav Kasselstrand och hans anhangs antisemitiska attacker.

Jag tror, tyvärr, att många än idag är en del av det här självklara “Vi:et” och inte känner anledning att ifrågasätta varför de spontant känner igen sig i en förövare och behöver bortförklara hans ideologi med psykisk sjukdom eller “utanförskap” om han inte är t.ex. muslim, brun eller queer. Man kan ju fundera på hur alla planerade eller utförda skolattacker (som senast rapporterades för en dag sen) hade hanterats om förövaren hade varit invandrare eller muslim?

Den organiserade vänstersnubbigheten i fåtalet vänstertidningar avlöser varandra i att göra personporträtt med högerextrema kändisar som delar massmördarens ideologi. Och politiken tävlar om att krusa (den föreställt) evigt kränkta vita heterosexuella cis-mannen som älskar våld kött och bensin med etnisk rensning i Sverige som förstör människors liv och för samhället och moder jord i stort. Snoppgråten verkar dock inte vilja tystna för det.

Jag tänker inte bli demoraliserad för det. Min medmänniskas rätt till värdighet är alldeles för viktig för att jag ska sluta kämpa. För hon kan vara jag, en dag. Eller nån jag älskar. Men det är klart att det tär att tänka på det som hände på Utøya och ibland tänka, ungefär:

Lärde sig någon nånting alls? 😢

Ja. Jag hajar precis hur vuxet det låter.

Pokémon fyller 30 år. Man tänker kanske på roliga figurer som barn gillar. Kanske på kort med dem på. Kanske gosedjur.

Men för mig är det också att lära mig engelska. Utöver en rejäl dos nostalgi.

För mig är Pokémon en av de där första minnena. När jag valde Bulbasaur som min första. Utan att kunna ett ord engelska. Det var på den tiden när allfadern Göran Persson den store var statsminister. När allt fortfarande kändes tryggt och jag kunde köpa Signum-mazariner på Konsum för en guldtia på rasten.

Egentligen var det kanske inte så himla tryggt och fint, fattar man ju som vuxen. Det fanns nog fortfarande, ska vi säga, “oreformerade” nazister som var för liten för att riktigt se. Mycket mer självklar sexism, som jag minns, reklam som bara var vidrig på ett helt vardagligt sätt.

Och en ganska bred kvävande snubbighet, även långt ut på vänsterkanten. Kanske finns den kvar nu också? Men i dag finns det åtminstone ord för att peka på den. Om man vågar stå ut med den eviga snoppgråten?

Och någonstans där fanns jag, åtta år gammal. Och Pokémon.

Bakom de barnsliga figurerna finns faktiskt ett spel som är, typ, “lagom”, intelligent. Grunden är enkel: man har sex Pokémon. Var och en har en eller två element, gräs, eld, vatten och så vidare. De har i sin tur fyra drag. Det är lite som Mastermind eller schack för oss vanliga dödliga. Man skulle kunna erkänna de roliga figurerna (som dock ofta är baserade på japansk mytologi) som kändes mer vuxet, om man ville. Jag tycker det är en rolig hobby.

Men nu har jag också insett hur mycket mörkare bakgrunden egentligen är. Idén kom från en japansk kille som gillade att samla insekter i burkar. I de första spelen finns det spår av det. Tränare som fångar djur i skogen och får dem att slåss mot varandra. Att gymledaren Sabrina som vi nog alla minns har en piska är faktiskt inte nåt sexigt vi missade som barn. Det är en rest från orginaldesignen. Den finns kvar i safarizonen, där man ska kasta sten för att göra Pokémon arga så att de blir lättare att fånga. Det är inte riktigt den tecknade barnfranchise som det senare blev.

Jag spelade lite nu på semestern. Jag började med Pokémon Crystal Legacy, en variant av andra generationen som en nörd på youtube gjort för sådana som oss. Folk som börjar närma sig medelåldern och vill återuppleva äventyret, men gärna med lite mer motstånd och fler val.

Självklart valde jag Chikorita, ”Bulbasaurs tjej”, som vi sa som barn. Ganska snart märkte jag det där charmiga som fanns i många spel från min tid: känslan av att en konstnär berättade en saga, inte bara bygga en produkt. Ruiner där man kunde lösa pussel. Som nostalgisk gubbe som numera kan engelska typ flytande är det kul att se sådant jag missade som barn.

Mycket är nog kopplat till japansk mytologi, som en teater med dansöser. Där finns nån berättelse om en eldfågel som slutade skydda dem för att människorna krigade så att tornet hon bodde i brann. Och tre andevarelser som föddes ur hennes tårar i askan. Man kan försöka hitta dem. Det är ganska fint och vemodigt. Och omöjligt, de dyker bara upp och försvinner.

Samtidigt är andra generationen klart en fortsättning på en tidigare historia. Maffian (som väl bygger på en sån japansk yakuza) har misslyckats. Ledaren är borta. De kvarvarande resterna försöker tjäna pengar genom att hugga av svansar från Pokémon (inte ovanligt i traditionell kinesisk medicin). De använder radiovågor för att tvinga fram onaturlig utveckling. Till slut ockuperar de en radiostation i desperation, eftersom de hoppas att deras ledare ska höra att de är tillbaka.

Det är egentligen en ganska bra grundhistoria. Hela radiogrejen är rolig i sig. Man får en egen radio i spelet, med ett simulerat frekvensband där man skruvar fram olika stationer. Tiktiokgenerationen skulle kanske inte haja?

Rivalen, som stjäl en Pokémon i början, blir också intressant när jag fattar att det är maffiabossens son. Som tror att styrka är allt, det antyds barnmisshandel och allmänt dåligt föräldraskap. Och som till slut ändar sig och då utvecklas en av hans pokémon som bara utvecklas om den tycker om sin tränare. Jag tycker det är ganska lagom nivå faktiskt, i alla fall för vad jag hade klarat som 8-åring.

Problemet är att berättelsen inte riktigt får den payoff den kunde ha fått. Man besegrar en drakmästare, sedan Pokémonligan. Därefter får man åka runt i regionen från det första spelet. Det är inte tråkigt. Tvärtom finns där fortfarande den där känslan av värld: folk berättar kuriosa, gamla platser har förändrats, och man får se vad som hänt sedan sist.

Men det blir mer en rundtur än en riktig fortsättning. Till slut möter man den som egentligen är ens gamla spelare, eller killversionen av huvudpersonen från serien. Han har fångat Mewtwo, den onda klonen som är en slags slutboss i originalet. Sedan är spelet slut, mer eller mindre. Visst, man kan fortsätta fånga alla Pokémon, men berättelsen är över.

Mewtwo är intressant, på temat den tidsandan. Jag såg filmen som barn, men den version vi fick i Europa via USA var hårt omgjord. Originalet var mörkare. En forskaren gått med på att klona den mystiska Mew åt maffian i utbyte mot att också få klona sin döda dotter. I originalet så visar hon sitt gamla liv i nån sorts drömvärld medan de klonas fram men bestämmer att hon inte vill leva igen. Det är därför Mewtwo blir kall, för att hans första vän inser att det är bättre att vara död.

Det är klart att amerikanerna tittade på detta och tänkte: nej, det här säljer vi inte till små barn. Men det var så originalet var.

Och jag gick tillbaka till originalet.

Där finns en stad som gjort många barn traumatiserade över världen. I sightseeingen i slutet på andra generationen får man höra att de har en gravplats för pokémon där. men att de har byggt en radiostation så att det alltid spelar musik för dem. Sorgligt, men på ett ganska barnvänligt sätt.

Man måste gå tillbaka till originalet för att lära sig grunden, som är mycket otäckare. Maffian hade mördat en mamma till en pokémon för att kidnappa barnet. Och så kommer vanliga medborgare och försöker övertyga en om att spöken finns på riktigt. Är glad att jag inte kunde engelska som sexåring.

_{(de var bra på att ge barn mardrömmar)}

Det finns något kusligt över de första spelen. Nåt dystopiskt och chromepunk på ett sätt som är en upplevelse att kolla på nu. Men inte alltid känns så barnvänligt eller ens behagligt för nån som börjar närma sig medelåldern. Nästan alla vuxna män verkar vara borta. Mamma är här. Varför är pappa inte här? Var är han ens? Sorry för heteronormativiteten.

Om man tittar på (gör inte det) den fruktansvärt sorgliga filmen Eldflugornas grav som handlar om barn i slutet av andra världskriget i Japan (spoiler: det slutar inte väl, men de träffar andar i naturen) så finns kanske en del av svaret? Det kan vara så att den som skrivit manus bearbetar nåt som förstås inte är uppenbart för oss. Den tredje gymledaren är löjtnant, bor i något som liknar en barack och pratar ganska öppet om Pokémon som militära verktyg.

Den ende vuxne man man riktigt har en relation till är en professor. Och ja, välutbildade tjänstemän i 60-årsåldern brukar man ju inte skicka till fronten. Samtidigt finns själar som kan lagras på PC eller sparas på CD-skivor. Det finns en Pokémon som är digitalt konstruerad av polygoner.

Det är något där som känns väldigt 90-tal: snart kommer allt bli digitalt. Hade originalet gjorts i dag hade väl AI varit det stora mörka hotet.

Sedan tonades allt ner. Jag förstår det. Första generationen är inte alls barnvänlig utan snarare ganska otäck. Jag skulle inte själv ge den till en sexåring utan vidare.

Men samtidigt hade Pokémon inte bara behövt bli en hobby för barn. Själva grundidén är inte dålig för nåt som kan vara för hela familjen.

Det finns också grejs som inte åldrats med värdighet. Sexismen. Att det äts pokémon i spelet. Och enarmade banditer för barn. Vilket väl i och för sig är väldigt realistiskt i spelet: för det går inte att vinna.

När maffian är slagen, Pokémonligan besegrad och nästan allt är fångat, får man till sist möta professorn och hitta den sista pusselbiten: Mew. Om man läser labbanteckningarna finns resor till Guyana, kloningsexperiment och antydningar om att världen från början faktiskt var vår värld. Sedan blev det ett helt multiverse där alla kunde fångas i små bollar.

Jag skulle inte säga att det är lysande berättande. Inte som Morrowind, Planescape: Torment, Heroes 4 eller Pillars of Eternity. Inte som en bok av Maria Gripe, Mariann Fredriksson eller Ursula Le Guin. Eller annat från min barndom som jag skulle rekommendera för storyn. Den drar åt tre av fem, typ.

Men ändå så pass intressant att det kändes värt tiden och det var tillräckligt intressant att hålla det levande och vilja veta mer. För det berättade ganska mycket om min barndom. Om min och andra bland oss som börjar närma oss medelålderns gemensamma upplevelser

Och inte bara med nostalgiska glasögon om hur bra och kul allt var.

Tänker på att SD (via sitt ungdomsförbund som inte finns) själva sagt att de vill ha poliser som mördar och kidnappar människor som de tycker är “fel”, ett svenskt ICE, det som vi nu ser begå fruktansvärda brott i fascismens USA? Min poäng är att det är mer värt att diskutera, än vad några ungvänstrare fått för sig att skrika på Pride. Som ju började som en manifestation mot polisvåld.

(Var inte orolig för nåt seminarieherregrejs, videon är 12 minuter lång:)

Man vill ju inte ha kommentarsfält öppna på youtube, insåg jag snabbt. Eller nån annanstans egentligen. Skulle gärna ha det här på Substack om jag kunde ha en modell där bara såna jag godkänt fick kommentera, så det kunde bli ett tryggt rum för både mig och de som sakligt vill diskutera nåt jag skriver.

Låter det vara osagt om det verkligen är en pöbel med lättkränkta djuriska “alfahannar”, eller en trollfabrik som hjälps av algoritmerna? Jag tror kanske mer på det senare (hej Jacob!).

Men det är ju en skrämmande påminnelse om den fascistiska normaliteten på typ alla sociala medier, att det inte går att uttrycka progressiva åsikter utan att behöva lägga tid på att hantera kommentarer som är lika förutsägbara som hat och otrevligheter?

Måste innebära en otrolig kamp och offer att försöka bryta sig ur den om man är ung idag. Jag vet inte hur jag skulle kunna hjälpa en sån person?

Välkomna hen till bluesky? Men det kanske inte är allas cup of tea?

Med det sagt. Jag skrev om Bengt, 62-årig twitterkrigare från Göteborg, i mitt senaste inlägg om partierna och deras väljare. Apropå den aktuella debatten om vilka myndigheter det är okej att hata så har Bengt valt att förtydliga detta i ett myndighetsbrev från den svenska nationen, till de som rättmätigt ingår i den.

Kontentan är att vi måste tänka på hur mycket Bengt identifierar sig med en myndighet (maskulin, svensk, våldsam) och inte (feminin, empatisk, “mjuk”) för att kunna avgöra om det är okej att säga dumma ord om en myndighet i det nya nationalkonservativa Sverige.

Annars börjar Bengt gråta ifrån snoppen. Det vill vi ju inte? 🥲

Nour, 35, är socionom och bor mitt i gräddan av hipstermeckat Bagarmossen i södra Stockholm. Hon älskar att måla kurbits, ”autentisk” samisk stenbehandling och färsk espresso från den jättedyra kaffemaskinen hon nyss köpte som present till sin tjej, Karin.

Men när Karin är i Folkets hus och spelar teremin (Sovjetunionens bästa bidrag till mänskligheten utöver tetris men inte kärnkraft) på stödgala för Gaza passar Nour på att ägna sig åt sin stora guilty pleasure: Att ta fram rödtjutet och kolla på Emily in Paris på Netflix. Med kisse Kristoffer Robin i famnen.

Hon har ingen lust att gå ut på ställena omkring, eftersom de lokala hipstersnubbarna ofta blir som vilka SD-män som helst på fyllan.

“Typiskt inflyttade lantisar”, tänker Nour. Lantisar borde inte få köpa bostadsrätter i Stockholm. I alla fall inte män och inte i idyllen i mitt Bagis. Det var så mycket trevligare innan de kom hit med sina skäggoljor och gjorde så att en öl kostade 200 spänn. Vi hade t.o.m. en japansk trädgård här en gång.

Nour kliar Kristoffer Robin bakom örat och viskar: “Det är tur att i alla fall du är kastrerad.”

På skärmen provar Emily jätteautentiska hattar som helt vanliga människor bär här i Europa, på diverse rika män i Paris. Och Nour mår bara så himla bra.

Kamraten Martin, 45, bor i den lite mindre (men ändå ganska) hippa Söderortsförtorten Årsta. Han har precis doktorerat i teoretisk filosofi för andra gången. Men han vill helst inte bli kallad doktor utan kamrat filosof. Eftersom han läst precis allt av Žižek.

Det första Martin frågar en ny människa är alltid vad hen har för ideologisk grund för sin samhällsanalys. Om personen inte vet kan Martin lyckligtvis berätta det. I alla fall vilken ideologisk grund personen borde ha.

Martin har nämligen extremt bra koll på arbetarklassens vardag. Inte minst eftersom han lyssnar på alla poddar med andra kamrat filosofer från Verbal förlag och Internationalen. Denna materiella verklighet för knegare kommer Martins nästa jättelånga text i Parabol att analysera, som väldigt många av dem kommer läsa.

Socialdemokraterna

Linda, 40, bor i Huddinge och älskar inredningsstilen kolonial dekor lika mycket som rättvisa. Den förstnämnda har hon inrett hela huset med, efter att hon slängde ut sitt slappa mähä till exman. Hon jobbar som business controller på ett halvstatligt börsbolag och känner sig ung på nytt när hon lyssnar på AI-genererade hiphop-remixar av Aquas bästa 90-talshits.

För kärlekskranka heterosingelmän som känner sig vänsterlutande kan det vara en boost för självkänslan att Linda inte är den enda nyskilda akademikerkvinnan i partiföreningen som blir kär varje gång en vit man för en gångs skull inte röstar på SD. Detta är dock inte nödvändigtvis alltid lika mycket en boost för Linda själv. Eller för stämningen bland kamraterna.

Mehmet är 35 och driver det lokala haket där Linda är stammis. Hans föräldrar pratade alltid varmt om Palme, men han tycker bara att sossarna verkar lite dåliga på att lyssna på honom.

Eller så är det bara Linda?

Varje fredag beställer hon en “Concha de la Lora”, som Mehmet fortfarande inte vet om hon vet vad det betyder, och använder väntetiden som terapisession. Mehmet har familj och tycker att det extra viktigt att skolan fungerar och skulle gärna vilja prata om att det är för mycket stök där. Men Linda är vid det laget redan inne på tredje varvet om sin exman.

Han har börjat fundera på om han borde registrera sig på en sån vård-gigapp? Och kränga detta som ”terapi” för att få betydligt bättre betalt än för hennes pizza?

Miljöpartiet

Idun, 22, bor i en hyresrätt på 23 kvadrat i Nykvarn som kostar 10 000 i månaden. Vilket föräldrarna i Bromma tack och lov betalar. Hon lever i ett distansförhållande med en person från USA som hon träffade (inte i verkligheten, än...) på en vänsterradikal Discord om furries, och blir väldigt arg om någon frågar om partnerns kön eller inte förstår skillnaden mellan ”bisexuell” och ”pansexuell”.

Idum samlar pengar för att partnern ska kunna komma hit, men det går trögt. Dels för att hon inte har jobb. Dels för att hon gick på en waldorfskola i norra Stockholm som också är känd som ”rödvinsvänsterns Lundsberg”, i vredesmod över att inte komma in på Södra Latin. Där hon tyvärr inte lärde sig skriva CV nåt vidare. Däremot att mäta currykors med tumstock och röka gräs. Vilket är skoj, men inte jättepraktiskt för att få jobb.

Holger, Iduns 28-åriga storebror, bodde tills nyligen kvar i familjens jättehus i Bromma. Han gick på samma skola som Idun men tillhörde utegänget som inte brajade så mycket, utan mest pratade med andar på rasten och blev ̶m̶o̶b̶b̶a̶d̶ (nej det finns inte på waldorf) auravarierad. Trots att han var lärarnas favorit på regndansen ute i skogen. Men inget av det hjälpte inte sen.

Efter bioresonans, zonterapi och många samtal om att föräldrarnas sorg över att ha fått en son som var i det flegmatiska temparamentet hittade Holger till slut sin mening i livet. Nu volontärarbetar han med ödlor i Indonesien.

Päronen är supernöjda. Holger gör någonting som är viktigt på riktigt och kräver mindre pengar än Idun. I alla fall så länge han är där. Till slut kunde även en flegmatiker få en mening med livet. Prisa Steiner!

Centerpartiet

Olle, 45, är småföretagare och kommunalråd i en liten bruksort i Mellansverige. Han kränger ved, hugger ner andras träd och tar med sig veden “pro bono”. Sedan anlitar han en ukrainsk snickare (Slava Ukraini!) för att bygga r̶u̶c̶k̶e̶l̶ Attefallshus av den. Och få RUT-avdrag samtidigt som han betalar snickaren svart.

Olle är också lite ökänd för att vara tafsig på festivaler i byn. Åtminstone efter att hans fru lämnade honom och träffade Nour när tjockholmarna kom dit på midsommar. Han blir dock inte SD:are för det. Då skulle hans son Olof, som han absolut inte döpt efter honom själv, inte kunna köra runt i en EPA som är en ombyggd Tesla, medan de andra pojkarna bara kör gamla Chevrolet.

Olles hjärtefråga är att locka ett stort amerikanskt techbolag att bygga serverhall i byn. Han har gjort jättemånga AI-bilder som visar hur många jobb det kommer bli. Om AI ger en korrekt bild av verkligheten återstår ännu att se.

Fanny, Olles 36-åriga kusin, valde en annan väg. Hon flyttade till Stockholm, tog psykologexamen på Södertörn och föreläser nu om livet som intraprenör. Presentationerna är AI-genererade hierarkiska diagram som förklarar att hierarkier inte längre finns eftersom personliga möten är allt.

För detta tar hon 50 000 kronor och dessutom har hon bytt efternamn till ”Tjoho” som marknadsföringsknep. Det går så bra att hon till och med brukar ge en hemlös misosoppan när hon köper sushi efter sitt gig. Därför är hon numera socialintraprenör. Hon brukar säga att man ska gräva där man står. Medmänsklighet börjar i vardagen.

Hon hatar SD, men är ändå helt säker på att Centerpartiet absolut inte kan samarbeta med Vänsterpartiet efter valet. Mest på grund av Nour, en hatecrush hon inte kan släppa. Nour bor ju för fan i flashiga Bagarmossen. Fanny får nöja sig med Hägersten. Vilket ju bara är så himla 2015.

Desperat försöker Fanny förhandla till sig krediter på banken för att slippa vara ute. Kanske är Gubbängen en okej kompromiss? Brygger de kombucha i trappuppgången där också?

Kristdemokraterna

Lilith, närmare 40, bor i en småstad i Småland. Hon är pastorsfru, men är mycket noga med att hon hemma ska tilltalas milady hemma. Hon frilansar lite som föreläsare i ledarskap och hjälper till med församlingens frivilligverksamhet. Särskilt när det finns någon fyllskalle på torget att läxa upp om hur man lever rätt. Då mår hon riktigt bra.

Eftersom maken sa det i kyrkan röstade församlingen nyligen på henne som ordförande för den lokala KD-föreningen. Nu är partiets Facebooksida full av privata bilder på Lilith där hon ser strängt in i kameran framför texten: RÖSTA KD (annars...)

Till den grad att Lilith nyss lyckats slå landsbygdsministerns maniska grillbilder och få Bebba Usch-priset för sociala medier-engagemang. Kanske mest för alla gubbar på facebook som bara inte får nog. ”Var lite argare på mig. Snälla. Det blir Elaka Tjejpartiet i evighet. Bara du inte slutar.”

Billy, 30, är pastor i något som heter typ Singsong Jesus Church of Heartland Sweden. Han säljer skräp han hittat på återvinningen som ”biståndsprojekt”. Han predikar ofta om att civilsamhället, det vill säga han själv, besitter den kompetens Sverige behöver för att hjälpa utsatta människor. Med kontakter som också bedriver troende företagsamhet inom regeringen har han fått igenom att alla måste slänga alla textilier i den återvinning som just han äger på orten.

Just nu filar Billy på en predikan till de troende om att ̶L̶i̶l̶i̶t̶h̶ Gud har gett profetiskt tilltal om att frun är menad för större syften än att bara vara isprinsessa på orten. Hon ska störta Bebba och bli ny isdrottning… Eller... folket ska se Guds plan om att hon ska göra det, när de blåbruna förlorar valet. Just nu läser han om ”Kristi brud” och funderar på om där finns inspiration att hämta, i Guds ord?

Moderaterna

Douglas, 32, lever på familjens ”likvider” i stillsamma Lidingö. När han inte skördar nya segrar på golfbanan hittas han ofta i en segelbåt. Han är absolut inte nyliberal. Han står faktiskt och väger mellan M och KD. Han är kristen också, för det var alla på internatskolan. Annars fick man stryk.

Douglas beskriver sig som moderat classic och gillar inte den nya generationens högerkillar. Det här “grish” eller vad det heter är så tacky. Det var bättre ̶p̶å̶ ̶f̶r̶a̶n̶c̶o̶s̶ ̶t̶i̶d̶ när folk var brats. Då fanns det klass på saker och ting. Man hade inte heremes-scarf och bourbourjacka på sig samtidigt. Sedernas förfall.

Nyligen fick han pappas välsignelse att trolova sig med kusinen Sibylla. Det var lite si och så med genpoolen, förvisso, men hennes farfar var en hyvens karl som gav familjen Sveriges sista flaska Cykelpunsch, som slutade tillverkas 1933 för att sossarna var dumma och införde systembolaget. Eller hur det nu var?

Det är alla fall den storyn han drar på den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala. Egentligen hittar han bara på. Man kan ju sälja in vad som helst som ”tradition” till helt oliggbara unga killar. Han tänker att nästa föreläsning ska han nog sälja den där cykelpuschen till en snubbe med pippskägg som ofta är på TV så han får känna sig lite mindre kastrerad? Den här gången för mer än hundra tusen, som han sålde en whisky till en SD-riksdagsman för.

Den är säkert lika odrickbar. Men tjåset får åtminstone avnjuta att känna sig mer likvida än de faktiskt är.

Sibylla, också runt 32, bor i Danderyd i ett “småhus”, det vill säga ett som bara har tre uteterrasser. Hon är instruktör i Lottakåren, när hon inte lever på farfars pension från frivilligtjänsten under andra världskriget.

För vilka han var frivillig behöver vi inte prata om. Det vore som att ha på sig strumpor inomhus. Blir så dålig stämning. Det var nåt med att kommunisterna var dumma.

Pappa och bror har dock grävt upp hans lik med stamtavlan som han begravdes med för att noga kontrollera om kusin Douglas verkligen är tillräckligt nära släkt. Resultatet blev med väl godkänt.

Nu kandiderar Sibylla lokalt för (M) med hjärtefrågan att stoppa hederskulturen i samhället för att alla kvinnor ska ha samma rättigheter enligt svenska värderingar i Sverige. I Sverige har vi svenska värderingar. Det visste farfar.

Sverigedemokraterna

Bengt, 62, är en arg gubbe som tagit värvning i twitterkriget och ständigt befinner sig vid fronten. Vad han gör resten av dagen är oklart även för familjen. På X står det att han gått i ”Livets Hårda Skola”. Jag vet inte var den skolan ligger, men alla som har gått den verkar ha rätt hela tiden. Om allt. Och om han inte har det så spelar det ingen roll, det är förjävligt ändå.

Bengts största fiende är Martin från Vänsterpartiet, som försöker skriva C-uppsatslånga inlägg om att Bengts felaktiga samhällsanalys är ett resultat av arbetarklassens alienering från produktionen.

Bengt svarar oftast med något i stil med:

“soja islamer transar feminister du jävla bego invandring vararpi histler men vi har faktik yttrandefrihet i svärje!!!”

Pim, 33, är Bengts fru som han förälskade sig på när han var på semester. Pim har fått dra ner sitt engagemang i SD:s partiförening efter att hon tryckte upp material hemma om att socialtjänsten kidnappar barn, efter att de varit där. Som tur är var Bengt fyllekompis med Jörgen, 53, som också är väldigt aktiv på internet. Och dessutom i sin tur bästis med partiledaren. Så partiets interna underrättelsetjänst la ner utredningen som kunde få Pim utesluten.

”Man vet ju hur såna där är” sa Jörgen senast, oklart om han syftade på kvinnor eller Pims ursprung. Då skålade Bengt glatt och kommenterade att hon ändå är ”bra som kvinna i sängen”.

Vid sin sida har de Eton, 15, deras son. Han tror att han är rik när han går runt i en alldeles för liten dressmann-kostym. Han vägrar dessutom äta nåt som inte bara innehåller kött, för då kanske han får östrogen och blir en kvinna.

Killarna i klassen och på TikTok tycker att det är jättehäftigt att Eton är med i SD:s icke-ungdomsförbund och tror att han kommer köra en splitterny Tesla på grund av det, inom ett par år.

I verkligheten kanske han mest har att se fram emot att jobba som troll. Om han har tur.

(Som ni märker finns inte Liberalerna med ovan. Det gör inte Tyresö Filatelister eller Bromöllas knyppelförening heller. Av ungefär samma anledning.)

Ofta, kanske alldeles för ofta, känner jag att mitt antifascistiska engagemang kokar ner till hur andra definierar ”Vi”. Gärna, och, tror jag, ofta outtalat.

Men vem är det som definierar det? Vem står innanför och pekar ut någon annan som avvikande? Vad händer om det där ”utanförskapet” mest är ett sätt för normen att känna igen sig själv?

Det finns en särskild sorts berättelse om den radikala högern som verkar vara väldigt säljbar. Någon har varit där inne. Någon har ”hoppat av” och återgått till att bli som ”vi”. Någon som egentligen var ”vi” (normal) men kan förklara varför människor blir så där. Varför de inte är som vi?

Men kanske är det just där problemet börjar. Med detta ”vi”. Kanske är det därför det just blev så från första början? Utan att nån tänkte så mycket på det? Det var bara ”normalt”?

Jag tror att många vill höra berättelsen om den ensamma, trasiga, sökande människan. Den gör fascismen till något som händer på avstånd: i ett ”utanförskap”, som det så fint heter. Inte i det normala.

Inte i lunchrummet, inte på den ständigt främlingsfientliga ledarsidan (eller i Svt), inte i killjargongen, inte på familjemiddagen i svenneidyllen. Inte i 90-talets vardagliga ”nynassande”. Inte i den vita svenska manligheten som alltid får stå centrum utan att behöva se sig själv.

Det är därför ni aldrig kommer få se mig upphöjd till ”Mr. Avhoppare”, även om jag röstade på SD för 12 år sen. Möjligen tyckte jag väl inte att jag röstade på SD utan på en speciell person som råkade stå på SD:s lista. Det är nog ett allvarligt missförstånd om hur parlamentarisk demokrati fungerar. Men jag hade ju kunnat sitta för dråp och sen ta en magister under den perioden.

Men det handlar inte om det. Det handlar om vilket narrativ de som söker en sån berättelse vill höra. Mitt äventyr passar inte in. Jag tror att det har med makt att göra. Om vem som har möjlighet att tala för, så att säga, ”the public opinion”. Att det är de som, om de är vänster, känner igen sig i den normalitet där det är normalt att gilla SD. Och vill höra nån som säger att “du är okej”.

Jag tror inte att mitt eget lilla äventyr passar in i den berättelsen, Visst, jag var ett barn som inte var så smart. Jag upprepade vuxnas (läs: vita mäns) vardagliga reaktionära gnäll och neokonservativa floskler. Jag tänkte saker om makt som blev destruktiva när det väl kom nån som tyckte om att ha makt.

Men det var inte svårt att komma dit. Jag gick till katolska kyrkan när jag var 14 och så fick jag vara med där. Sen kom Sara Skyttedal från församlingen och rekryterade mig till KDU. Jag vet inte om typ ”normala svennebananer” har sån social fobi att de tror att det är jobbigt att gå med i ideella föreningar? Det är det inte.

Vet inte om jag ska våga berätta om när jag nästan rekryterades till sekten Opus Dei? De hade möte under falskt flagg i församlingen för barn till akademiker och folk med karriär. Jag lyckades få en egen rekryterare och bli medbjuden till deras högkvarter på Östermalm. Väl där åkte jag ut för att jag helt enkelt sa fel saker.

Det här skulle man ju kunna twista till ”ung person saknade gemenskap”, som folk vill höra för att bekräfta sina narrativ om sig själva. Tror mer att jag var nyfiken och ganska vårdslös med mig själv.

Det var liksom inte “Mordor”. Det var folk man träffade i skolan, i församlingen, på Facebook, på möten, i politiska ungdomsförbund. Det var tvärtom ganska normalt. Jag tror att det här ”normala” är mycket värre nu än vad det var när jag var ung. Jag orkar inte ens se vad som är normalt på TikTok. Betänk att jag alltid varit feminist, åtminstone enligt mig själv. Det får man ju knappt vara offentligt idag.

Och det är kanske det som skaver.

För om man vill förklara fascism som utanförskap för ”de andra” så måste man låtsas att de miljöerna är mer främmande än de är. Man måste hitta något konstigt i personen som hamnar där. Lite som, ja, fascister brukar göra. När de vill hitta anledningar till att nån är konstig och därmed ett existentiellt hot.

Men tänk om det bara är ett uttryck för den normaliteten som alltid har funnits här? Kanske vill inte de som har makten höra det perspektivet? Då måste de ju ifrågasätta sig själva och vad de själva har hållit på med hela tiden. Det är tryggare att brännmärka sånt som ”identitetspolitik”.

I mitt fall handlade det inte om att söka en gemenskap. SD är ju en klass för sig eftersom det mer är som en relation till IKEA:s kundklubb än med en rörelse. Men även de vanliga borgarna är ju inte så. Jag kan inte säga att det fanns nån jättefin ”gemenskap” när jag var barn och var med i KDU. Däremot fanns det ju en respekt för demokratiskt fattade beslut som jag saknar idag.

I Stockholm var det konservativa fd. MUF:are som typ drev allting. De var inga jag ”kände igen mig”. Men jag ville ju bli diplomat när jag var liten (det hade jag inte betyg för) och tyckte att det var spännande att få träffa människor som inte var som jag.

Nej, det som hände sen handlade om en annan människa. En förebild som jag älskade och som också var utsatt för ett förtryck som jag kände igen mig. Att vi är förtryckta på samma sätt vore helt absurt ur ett klassperspektiv. Men rimligt ur att jag blev utsatt för rasism (antisemitism). Den är ju över hela internet sen kriget, och mitt namn på bloggen är ett öknamn jag fick av SDU (alltså numera AfS). Även misogyni. Nu är inte jag kvinna, men internet är rörande överens om att jag inte är en man. Det är också från kriget.

Att känna solidaritet med nån som är utsatt för förtryck är nog inte det narrativ en etniskt svensk snubbig man vill höra, när han söker svar på varför han inte är som alla andra (SD) utan har en jättedyr bostadsrätt, jobbar i media och är vänster. Han vill mer förstå varför hans brorsa blev skinskalle på 90-talet. Det tror jag att han ska gå till sig och söka svar på.

Kanske känner han till och med igen sig i typ Gustav Kasselstrand för att han är en “skön snubbe”? Det är i alla fall min upplevelse. Låt mig då ha haft motsatt upplevelse och betänk vad som gjorde det här tråkiga möjligt, där du är den som kan påverka det här tonläget i samhället.

För det är just det, med att vara utsatt för samma förtryck, är det som gör saken sorglig. Att hon kanske inte var nån ”fin” människa som förtjänade det villkorslösa förtroendet. Nån stor och fantastisk antifascistisk superhjältinna som var ”larger than life” utan tjänade pengar på och gynnades av detta.

Det är ju superjobbigt att behöva ta hand om när det handlar om nån som definierade mig som vuxen person. Att inse hur mycket av ens liv som under en period kunde kretsa kring en enda persons blick.

Jag tror att jag nästan är en av få som fortfarande klarar av att vara hård mot fascister när andra sitter och har gubbmys med varenda “radikal” vänsterprofil. Men jag vet att jag hade fått panikångest om hon var här. Jag tycker inte att det är bra. Men jag tycker inte att jag står i skuld till, eller behöver förklara mig för, de “sköna snubbarna” som är självklara i normen. Som styr allt och nu ofta bjuder in SDU-ledaren för mys i varenda Youtube-kanal.

Kanske måste ni börja med er själva om ni vill ha svar på varför de här attityderna finns överallt? Jag är lika rådlös nu som när jag blev utskälld som 8-åring för att inte hålla tyst under en tyst minut för 9/11.

Men jag tror att allting handlar om olika maktstrukturer, där den som har möjlighet att sätta narrativ och bestämma vilka som får komma till tals, ofta också är ansvarig för den stämning som gör att det blivit som det blivit.

Men den diskussionen får man typ inte ta, i Sverige idag? Då kan ju folk i den onämnbara normaliteten känna sig utpekade och bli kränkta. Och rösta på SD. Som om de inte i allmänhet redan gör det.

När jag i mitt förra inlägg, snuddade vid indoeuropéerna, och vad walesiska (kymriska) lär mig om mänsklighetens mångfald, kom jag att tänka på en sak:

Det fanns förstås inget folk som kallade sig ”indoeuropéer”. Det fanns ingen flagga, ingen nation, ingen tydlig gräns mellan “oss” och “dem”, inget urfolk som stod där på stäppen och sa: “Vi är Europas sanna förfäder och nu ska vi hålla på och erövra och härja för att bekräfta vår manlighet.”

Det är en efterhandskonstruktion. Ett språkvetenskapligt begrepp.

Men på ett annat sätt är det ju uppenbart att nånting ”fanns” som var viktigt och präglat oss sen dess. Att språk och makt spreds.

Gubbar på facebook och andra blir kränkta än idag när man visar bilder på människor i det som i dag är Sverige för ungefär 10 000 år sedan, som har mörk hy. Man kan gå in i en diskussion om att alla är släkt med alla. Fast… är grunden för deras själva kränkthet fel i sig? Språket och kulturen som finns här i Sverige och i nästan hela Europa är ju ändå ”iranskt”, tack vare saker som hände långt senare.

Det är väl ett jättebra argument mot rasism och idéer om mytologiska förfäder i ”urtiden”? Poängen är att själva det som brukar kodas som “vårt” alltid i slutändan är importerat.

Svenskan är ett germanskt språk. Germanska språk är indoeuropeiska. Vi har gravhögar här i Sverige där kungar bor i för att det var nåt ”lite finare” tack vare att det kom hit nomader inte jättelångt innan Jesu födelse. Som nu typ är grunden till det här ”Vi:et” och språket. Fast såna saker som gravhögar det helt uppenbart är en sak som passar bättre på steppen nånstans mellan Ukraina och Tjetjenien, där de som tog med sig den här idén kom ifrån. Alla har alltid flyttat på sig.

Att urindoeuropeiskan är så extremt överstuderad, för att några som inte var så mysiga ville hitta de här ”mytologiska förfäderna”, är faktiskt en bra sak. Kanske för att den inte visade vad de ville att den skulle visa.

Tittar man på rekonstruerade ord och mönster verkar mycket handla om patriarkala relationer, boskap, arv, släktskap och status. Män, fäder, söner, boskap, ägande. Om någonting är kvinnligt behöver det ofta markeras. En svåger fast kvinna blir en ”svägerska”. Mannen är ofta grundformen och kvinnan avvikelsen.

Det verkar också som om ord som har med makt att göra har att göra med vem som äger boskap, och att när pappa dör ska boskapen delas mellan sönerna. Det där verkar ha fortsatt långt in modernare europeisk historia.

Man kan ju nästan tycka synd om Karl den stores son Lothar, i den mån man nu ska göra det om patriarkala våldsgubbar, som fick den del av pappas arv som låg precis mellan dagens Tyskland och Frankrike. Det är ju precis där man skulle vilja få typ ”halva kungariket” för sitt hjältedåd i nån saga från medeltiden. Där typ hälften av alla Europas stora krig har börjat.🥲

Bland de som bodde här innan det i Europa kan det ha funnits en större förmoderskult enda till Jesu födelse (en dubbelt så lång tid som mellan den tiden och nu). Då dyrkades en gestalt som kallades Cybele eller Sibel eller nåt sånt, i stora delar av Europa. De allra mest antika grekernas första skriftspråk – Linear B – sägs vara lånat av de (möjligen) matriarkala minoerna som bodde på Kreta.

Originalet har ingen lyckats tyda än. Klart är i alla fall att det är lånat. Det är nämligen designat lite som att – om vi skulle skriva ”strut” på svenska, så skulle vi behöva skriva ”sa-ta-ru-ta”. Helt uppenbart är att de har fått det från några andra som pratade på ett helt annorlunda sätt.

Det handlar förstås inte om att vissa människor var “ondare” än andra i någon essentialistisk mening. Det kan också vara så obehagligt som att om man lever i en sån miljö på steppen så kanske patriarkal våldsmakt är fördelaktigt på nåt sätt. Inte för att det är naturligt, men kanske för att materiella villkor kan bli kultur, och kultur sedan börjar låtsas att den är natur?

Det är här språket blir så avslöjande. Det minns saker. I alla fall tillräckligt för att berätta nåt om sin egen historia.

Men vad är då “vårt”?

Språket i sig är alltså nåt som för med sig makt, och att några var teknologiskt överlägsna nån gång på stenåldern är kanske en del av att bevisa det? Kanske hade en gammal indoeuropé som skjutit pilbåge hela sitt liv från häst och vagn, varit som om ett UFO plötsligt landat med laserstrålar för oss, för de stackarna som bodde här i Europa på stenåldern?

Jag skrev i min förra text om att jag läser walesiska mest för att jag vill det. Och walesiskan är också ett bra exempel på hur konstigt det här blir. Det vi kallar keltiskt är inte bara “Wales”. Att walesiska kallas kymriska har att göra med att det egentligen inte är ”nationen Wales” urspråk utan även Englands, och den historien sträcker sig över hela England, och ortnamn har motsvarigheter på keltiska långt utanför Wales. Ändå är de keltiska orden i walesiskan försvinnande få. De var nämligen inte ”fina”, utan associerades med en lägre klass.

De franska orden i morden engelska är däremot jättemånga, till den grad att det finns fler ord som härstammar från latin än från gammal germanska i modern engelska. Fast ”engelska” är ett arv från några som bodde i nuvarande Holland.

Det är ju för att några från Frankrike kom och blev en härskarklass i England på 1000-talet. Men också för att latin är de lärdas och de finas språk.

Lite som att ”dålig svenska” plötsligt är ”extra fin svenska” och signalerar makt för många på den radikala högerkanten. I alla fall om det beror på att de hör den i t.ex. den katolska mässan, för att det är en dålig/bokstavlig översättning från latin.

Att några som hade våldsmakt och privilegier nu är med andra ord det som oftast känns som det här ”vi:et”. Kanske hjälper sånt som de gamla steppnomadernas härjningar på stenåldern till att förklara varför allt sånt bara är påhitt? Och att det där med vad som känns ”vi” alltid är väldigt flexibelt?

Men kanske är det inte ett så populärt narrativ, idag?

Gud vad tråkigt det är att vara sådär segt sjuk på semestern.

Förra veckan hade jag tungblåsor så jag hade ont om jag åt nåt. Nu har jag blåsa i halsen istället så nu gör det ont om jag dricker nåt. 🫤

Men jag försöker göra nåt kul i alla fall. Som att plugga walesiska/kymriska på Duolingo.

Det fick jag inte göra för mitt ex, eftersom hon tyckte att det var värdelöst i jämförelse. Nu har jag gått kursen i en månad. 😊

Jag skrev lite om det på facebook tidigare. Apropå att det känns som ännu en sån sak som kanske egentligen visar att nationalism är trams:

Min ex-fästmö hade ju inte fel i det i mån av nytta av det i typ karriären. Men man kan ju ha nytta av saker på andra sätt. Tolkien lärde sig ju walesiska och sen blev det grunden för hur alverna pratade (tillsammans med finska som han också var specialintresserad av). Nu är både han och ”alver” på det sättet han tänkte på såna, kända över hela världen.

Det praktiska tycker jag är att man lär sig om hur människor använder ord helt olika för att uttrycka samma sak. Folks behov av att uttrycka nåt är detsamma, men språk och kultur och samhälle kan göra sättet att uttrycka det väldigt annorlunda än det man själv är van vid.

Ta den här meningen:

”Mae hi eisiau prynu beic coch yn yr Iseldiroedd”.

Bokstavligen, ungefär: “Är hon önskar köpa cykel röd i Holland?”.

Att det ser ut sådär är för att kelter gillar att bygga meningar där verbet (alltså det som görs i meningen) kommer först, sen vem som gör det, och sen vem som det blir gjort till eller mot.

För en svensktalande känns det ovant. Men egentligen är det inte så främmande. Vi kan ju säga “Kommer Lisa snart?” eller “Sparkar Lisa bollen?”. Det får en annan betydelse, men det verkar gå att koppla rätt sak till rätt grej. Även om vi tolkar vad det betyder annorlunda på svenska.

På gammal svenska, precis som på tyska, och (enligt forskare inom lingvistiken i alla fall) så kan man även ha ordningen där verbet kommer sist. Det är nog närmare den ordföljd som de där gamla urindoeuropéerna hade när kom till Europa och Sverige på hästar från steppen på slutet av stenåldern.

Man kan lyssna på en rekonstruktion här. Tycker att det låter som nåt mellan isländska och gammal grekiska. Egentligen är nog sanskrit och persiernas gamla heliga språk närmast. Men det kaninhålet kan vi leta i, i nån annan text.

Men det där speglar sig faktiskt i syndabekännelsen som man läser i början av mässan i katolska kyrkan, för att bli förlåten för venialsynder (såna synder som inte är dödssynder, som att ha sex utan Guds samtycke eller mörda nån):

Ser ni vad som händer här? Verbet (handlingen) gillar att hoppa efteråt i meningen, som dessutom blir onaturligt lång. Det är ju för att det egentligen är översatt lite väl ordagrant från latin. Kanske som om Google Translate hade funnits, långt innan det gjorde det?

I det här fallet är det inte “dålig” svenska utan ovanligt “fin” sån. Kanske borde egentligen hela mässan firas helt på latin? Som på medeltiden och i Francos Spanien. Vissa som nog gärna skulle ha åsikter om att andra pratar dålig svenska kan samtidigt tycka om detta. Eftersom de kodar det annorlunda.

Samma sak gäller andra ovanliga ordföljder. Yoda i Star Wars, som säger “Kraften du måste finna”, där objektet kommer före subjektet, som kommer före verbet, låter konstig. Men det är fullt begripligt, på ren svenska.

Det finns dock språk som är nåt helt annat och där saker byter plats på en nivå där det inte ens går att gå in med en grundförståelse och börja känna igen hur ord och meningar fungerar. Walesiska är snäppet ”värre” än de stora europeiska språken, ungefär kanske på nivå med latin eller isländska. Ändå lite enklare än baskiskan som, i alla fall vad jag förstår, egentligen inte är svårt om man tänker uttal. Men t.ex. har såna där kasus som i finskan, som är instinktivt obegripliga för oss i vår språkfamilj.

Där den vanliga ordföljden i en mening skulle vara som att ”Lisan boll spark”, och då ska man förstå att det betyder ”Lisa sparkar bollen”.

Det kanske man kan vänja sig vid. Men i helt andra språkfamiljer hos andra delar av mänskligheten kan man få en ordföljd i stil med typ ”Spark boll Lisan” eller ”Bollen spark Lisa”, som ska läsas som samma sak som när vi säger ”Lisa sparkar bollen”. Det är nog en betydligt svårare utmaning i såna fall.

Walesiskan är inte på den nivån, och träffar man riktiga polygotsnobbar, såna som är jättestolta över att de kan jättemånga språk, så får man veta det.

Men det är också därför tycker jag att även små språk kan vara värda att lära sig. För att helt enkelt utmana sig själv. Man lär sig inte bara nya ord, utan också något om hur mänskligt språk över huvud taget fungerar. Det kan vara väldigt annorlunda och låta väldigt komplicerat hur man säger en enkel mening på svenska, på ett helt annat språk.

Men jag är ändå nyfiken på att lära mig förstå hur. För alla har vi ungefär samma behov av att kommunicera ungefär samma saker ändå.

Plus att walesiska låter otroligt fint:

Egentligen hade jag tänkt skriva om varför jag känner olust inför hur ordet “sionist” används.

Inte för att jag vill försvara den israeliska fascisthögern. Tvärtom. Men för att ordet ofta används på ett sätt som får mig att höra något annat bakom: “den där lite judiska saken”.

Men jag ger upp. Hela idén om att människor naturligt hör hemma i vissa färdigritade gränser är ett rätt sent påhitt. Ett påhitt som blivit så normalt att vi tror att det alltid funnits.

Det finns ingen evig historisk grund för att människor från Haparanda till Tyresö naturligt skulle vara ett och samma “svenska” “folk”. Att vi tänker så beror i stor utsträckning på enhetsstaten, skolan, och 1800-talets romantiska fantasi om ”nationen”. Det svenska “vi:et” är inte äldre än så.

Sveakungen råkade bli kung över Götaland, så nu tusen år senare är det självklart att götar är “svenskar”. Ibland var han eller hon kung över Norge och Danmark också. Kanske hade smålänningar kunnat vara helt självklart danska?

Samma grej gäller förstås många andra “självklara” folk. Som när man läser diskussioner där radikala amerikaner spekulerar om huruvida Sverige ”koloniserade” Finland på 1000-talet? Det fanns ju ingen idé om ”Sverige” då. Gamla kungar som Karl XII och Gustav II Adolf och allt vad det heter, dog ju i praktiken för att bevara Sverige mån

Klart är att det vi kallar Finland egentligen är betydligt mer ursvenskt än de områden av Danmark som Jimmie Åkesson och hans polare kommer ifrån. Den folkliga rasism mot finnar som fanns för bara några generationer sen, och tyvärr är alldeles för bortglömd nu, är lika historisk som den nazistkomponerade ”sverigedräkten” som kungafamiljen brukar ha på sig.

Det betyder inte att förtryck inte alltid har funnits. Men religion, klass, lojalitet, jordägande och härskarmakt kunde vara mycket viktigare än det vi i dag kallar “folk”. Jag tror att svennebananer i normens oförstående blick på t.ex. religiösa i stor utsträckning beror på att de inte tänker på att en sån grupptillhörighet kan vara viktigare än det där självklara att ”jag är ju svensk”.

Ett sånt historiskt exempel på att nationer är påhitt, som jag tänker på eftersom jag är en vit man som närmar mig medelåldern, skulle kunna vara det östromerska riket (Bysans).

Det finns en ganska känd anekdot från 1912 när Grekland erövrade (eller ”befriade”, hur man nu ser det) ön Lemnos från turkarna och en soldat frågade en pojke om alla som bodde på ön var greker?

Pojken svarade, ungefär: ”nej, här är vi alla romare”.

Skulle nån sagt till de gamla bysantinerna att de var ”greker” (hellener), hade de kanske inte blivit så glada. Eftersom det betydde ”hedning”. Var man ortodoxt kristen så var man “romare”. Av den anledningen har diverse nationalistiska anspråk fått konstrueras från medeltida härskare som egentligen inte alls ville styra över några såna nationalstater. Miljontals inhemska muslimer fördrevs till Turkiet för att de inte passade in i den nationalistiska historieskrivningen.

Mest tragikomiskt av alla är kanske ”Storserbiens” gränser som lett till folkmord i vår tid. De bygger på en kille på medeltiden som hette Stefan Dusjan. Som erövrade och höll på eftersom han absolut inte ville vara kung av nåt som hette ”Serbien”. Han ville bli bysantinsk kejsare, som vilken troende ”romersk” furste som helst, men dog i en farsot innan han lyckades.

Armenier var däremot andra klassens medborgare och lyckades inte ”assimileras” på samma sätt som t.ex. galater (de där som Paulus skrev till i bibeln) som bara uppgick i normen vid nån tidpunkt. Skälet var inte nån sorts modernt “rastänkande”, utan att den koptiska kyrkan var kättare som trodde fel om förhållandet mellan Jesu två naturer.

Man kan förstås misstänka att det egentligen fanns klassmotsättningar bakom som inte alls handlade om Jesu naturer. Eftersom Bysans, hur mycket riddare på internet vill att det ska vara ett ljusets bålverk för vår frihets kristna civilisation som offrades till det islamiska barbariet, i verkligheten var ett brutalt klassamhälle som byggde på att kejsaren gav sina generaler områden att förse honom med soldater från, i utbyte mot att få skatta bönder som levde i livegenskap. Dvs. i slaveri.

Historien verkar, med andra ord, visa att det där med att det är självklart att ”vi vet att just vi är folket X och just vi ska bo i X-landet”, inte är det. Kanske är det nåt som mest uppstår under förtryck? Varje gräns är helt enkelt ett, oftast väldigt modernt påhitt, var praktiska syfte är att kunna utnyttja de som befinner sig på fel sida av den.

Men vem är “vi”?

Jag började egentligen skriva den här texten för att förklara varför det känns lite sådär med begreppet ”sionist”. Sen blev det en utläggning om varför nationalstater är påhitt. Det kan ha att göra med att det inte är självklart vem som är ”vi”, det kan liksom hända oss alla. För mig är det nog inte självklart att ”Konungariket Sverige” per automatik är mer ”naturligt” än Staten Israel.

Jag tänker inte utnämna mig till expert på Israels historia, men i mitt huvud är det nog både en kolonial- och en flyktingstat. Det var ungefär lika många judar som fördrevs från de omgivande arabstaterna som palestinier under kriget 1948. Det inte en ursäkt för palestiniers lidande, eller att många levt som statslösa sen dess. Det är väldigt uppenbart att kahanistregimen beter sig som en rouge state och att USA tycker att det är helt okej. Att sånt som jag brukade få höra som ung, om att Israel bryr sig mer om palestinier än nåt annat land i mellanöstern, är en perversion av verkligheten.

Man kan väl säga att det är en allmänt dålig idé att försöka införa den här idén om att ett visst folk ska leva på en viss landyta? Jag tror att det är helt korrekt att det helt enkelt var på modet och helt normalt att ta områden och rita sträck på kartor under första hälften av 1900-talet liksom tidigare, och Israels tillblivelse har förstås en kolonial dimension.

Men begreppet ”sionist” har också en rasistisk dimension och är väldigt ofta ett sätt att signalera att samma sak som vita män överlag lite överallt tycker är nice plötsligt känns speciellt när det är just ”judiskt”. De antisemitiska utrensningarna i Polen och i Sovjetunionen bedrevs t.ex. under täckmanteln av ”antisionism”.

Jag tänker snarare att den israeliska högerextremismen är ett utslag av samma strömning som vi ser i Ryssland, USA, Ungern och på andra håll: auktoritär nationalism, religiösa dårar och drömmen om ett rent “vi”. Det räcker så.

Kanske finns “kulturkriget” och “wokevänstern” mest hos dem som säger sig bekämpa dem?

Två intressanta inspel från progressiva debattörer berör mig i tankarna just nu.

Den ena är en läsvärd text i DN från Myra Åhbäck Öhman, på temat hur mycket porrhjärna den nya högern egentligen har? Speciellt den här meningen:

Den andra, är från välrenomerade Aftonbladet- och ETC-skribenten Signe Krantz. Hon svarade så här på en post jag gjorde på bluesky, om en för SD antagligen ofördelaktig bild för dem:

Notera särskilt den sista. Det är alltså SD - obeaktat vem eller vilka personer som är i bild - som vill använda ord som “kulturkrig”, “identitet” och “woke”.

Det enda gångerna man hör såna tongångar från vänster handlar det om att det är dåligt. När exempelvis när Lawen Redar (S) säger att “det är väldigt lite woke” i (S) program. Eller när Nooshi Dadgostar (V) ägnar en hel artikel åt att förklara att hon inte kan komma ifrån materiella orättvisor om hon definierar sig som en man från överklassen. Som om nån trodde det?

Jag tänker på det, efter kränktheten som kom när jag skrev en artikel i Rörelsen för lite över en vecka sen. Jag får nog be Rörelsen att fakturera SD:s trollfabrik för trafiken? 477 kommentarer. Men typ ingen som faktiskt hade läst artikeln. Bara rubriken och ingressen.

Och blev jättekränkta över den.

Någon skrev ju faktiskt ‘CIS-man’ i en ingress. Nu känner jag mig helt ifrågasatt.

Sammanfattar väl ungefär reaktionerna. Jag är rädd för att det här ska tolkas som nån riktig folkopinion. Snarare än som en “folkstorm” via delningar i deras facebookgrupper. Att politiken anpassar sig efter det.

En “marxistisk materialistisk” vänstergubbe skrev t.o.m. tre nästan c-uppsatslånga inlägg på facebook (t.o.m. med akademiska referenser!) om "den urbana, progressiva woke-kodade vänstermiljön", som han är emot. Han skrev också att "Identitetspolitiken, i bred mening, erbjuder en genväg. Den kräver inte att man förstår termodynamik, demografi, kapitalflöden, institutionell tröghet eller ekosystemens återkopplingar."

Väldigt många ord för att säga att man vill hålla föreläsning om sitt gubbgenius och på nåt konstigt metafysiskt sätt känner sig hotad (eller kanske kastrerad) av ord i en rubrik. Utan att ens ha läst min text. Som var helt renons på det han och många andra kallar identitetspolitik. Utan handlade om just det, att ingen är en sån stereotyp.

Vad är ens “kulturkriget”? Vad är “wokevänstern”? Har jag träffat dem eller sett detta i verkligheten? För mig verkar det mer handla om att blotta erkännandet av andras giltighet gör att det känns jobbigt och osäkert hos vissa (läs = främst, men inte alltid, etniskt svenska snubbiga snubbar) som för ett ögonblick inte får stå i centrum.

Jag kan vara självkritisk - jag sitter mycket på Bluesky. Det är ju som twitter, som jag halvt bodde på under 10-talet, fast bara för oss som är “goda”. Att jag använder ett ord som “cis-man” utan att tänka på det, i en ingress som jag inte ens satte, kan säkert härledas till att vi lever i olika bubblor.

Att andra upplever tre bokstäver som en “civilisationskollaps” beror däremot på deras. Skillnaden är att min bubbla inte styr svensk samhällsdebatt just nu.

Deras gör det.

Det finns säkert ett och annat att kritisera hos Vänsterpartiet.

Det behöver inte vara fel med ett program om V:s historia och vad den innebär i våra dagar.

Men SVT:s högervridning blir liksom uppenbar när man ser en rubrik i stil med “Hur mycket Stalin är Vänsterpartiet”? och tänker sig vilket ramaskri det hade blivit med ett program med titeln “Hur mycket Hitler är SD?”. Det hade aldrig hänt. Huvuden hade rullat om det gjort det.

Men det hade framförallt inte hänt. De är så skraja för den “folkopinionen” och har väl varit det enda sen de lyfte SD in i riksdagen 2010?

Jag har ett anspråkslöst förslag. Eftersom Ivar Arpi verkar ha klippkort hos SVT, så kunde de väl i alla fall ta tillfället att låta karln medverka i en produktion på temat “hur mycket Adolf är Ivar?”.

Det vore, helt ärligt, både sakligt och folkbildande. Med tanke på hur mycket de lyfter fram karln.

Det är lätt att konstatera att SD har bakgrund i skinskalleboomen. Men kanske svårare att konstatera att såna som jobbat på borgerliga tidningar, nu i säkert ett decennium, helt uppenbart följt vit makt-världen och rewritat dess content för en “finare” publik?

Skrev om Ivar Arpis närhet till vit makt redan för många år sen, här och här och här. Här nåt som sammanfattar det mesta för den som inte orkar klicka:

Ångrar verkligen att jag aldrig orkat skriva en sammanställning av det. Jag studsade på att Svt:s favoritbloggare kopierade grejer från vit makt-världen redan 2019. Sen dess har han hunnit plagiera texter (på temat att hbtq-rörelsen är pedofiler) från antisemitiska Fria Tider. Det värsta med just den texten är att det var helt uppenbart att han ljög medvetet när han illustrerade sin text med en glassreklam (“lick it”) och försökte få det att framstå som att dragqueens var pedofila. Det är precis såna fascister ska bemötas, tror jag. Inte som några som tror på nåt, som går att ha en ärlig diskussion med. Vad skulle de vinna på det? Cashen ska in. Se bara på Trump.

Tyvärr går det liksom under radarn när nån - tack vare SVT - representerar “högern”. Som tydligen är en legitim del av det demokratiska samtalet som det ska debatteras med, och i bästa fall “bytas sida” ifrån. Jag har nog högre krav på mina medmänniskor om vanlig anständighet än att de väljer att inte tillhöra en “sida” (eller snarare en grift) som bygger på andras ogiltighet. Nån dag kanske nån måste skriva en “vitbok” om Svt:s roll i samhällsutvecklingen?

Jaja. Undrar om (M)ats Knutson dyker upp i programmet?

Idag stötte jag på ett exempel på varför vissa “debatter” är fel per se. Och hur en “debatt” i sitt upplägg per automatik kan ge den ena parten fördel.

Det är Youtubekanalen Dialogiskt (130.000 + prenumeranter) som bjudit in till debatt på temat ”är antisionism är antisemitism?”. Ett mycket enkelt ämne som säkert blir jättebra i ett sånt format. Eller inte.

Ingen kan missa att den är sponsrad av kosttillskott för testosteron (som jag förmodar är dåligt om det handlar om trans, men bra om det handlar om machomän?). Aron Flam står för linjen att det är det. Mot honom ställs... AfS-ledaren Gustav Kasselstrand. Som är antisemit. Helt oavsett.

Kasselstrand börjar med att säga att Förintelsen har ett speciellt namn för att judar vill vara för mer än andra folk, för att sedan argumentera för att DNA-test visar att palestinier är mer släkt med de som bodde där först än judiska israeler.

Man börjar nästan glömma att Aron Flam själv är en högerextrem näthatare som står åtalad för olaga hot mot en lokalpolitiker här i Tyresö. Och som dessutom fått pris av ökända antisemiter.

Men i en sån här kontext kommer förstås många kolla och tänka ”ah men han Flam verkat väl vettig?”.

Ja, det är väl klart att han gör? Det hade vem som helst kunnat göra med de förutsättningarna.

Jag är inte såld på hur Public Service hanterar högerextremister. Men jag har en känsla av att det är såna här Kalle Anka-diskussioner mellan extremister som inte tillför nånting, men som ger väldigt mycket klick, som kommer vara det som finns kvar när de blåbruna väl lyckas lägga ner det helt…?

Vem bryr sig om att tillföra nåt till en diskussion? Klicken ska ju in.

Det finns tydligen ett formulär för sånt här.

En “ond” som blir en “god” ska på nåt sätt “se ljuset”. Gärna nåt traumatiskt. Nåt som gjorde att man insåg hur fel allt var och gick därifrån som en ny människa.

Jag har försökt hitta min.

Den finns inte.

Det här är lite opraktiskt. Jag önskar att jag var mer som Heberlein som kunde skriva vad som helst. Och sen vad som helst en gång till, fast med annat innehåll. Tjejgissningen personifierad.

Men jag tillhör liksom inte den samhällsklassen. Och visst, en enkel googling på mitt namn visar att jag började mitt vuxna liv med att jobba åt SD. Tyvärr. Jag kan skriva hundra texter om dataspel, historia eller nåt annat som är roligare.

Men Google kommer liksom inte börja inte tänka: jaha, nu har han skrivit tillräckligt mycket om Heroes of Might and Magic, då glömmer vi det där andra.

Det är deprimerande. Men samtidigt. Fan vad ovärdigt det måste vara att göra göra karriär på att vara före detta nånting? Ovärdigt och ganska o-trovärdigt, till och med?

Grifters gonna grift. Har man tillräckligt mycket clout kan väl vilket infall en har som helst bli en krönika som betalar rosévinet i Almedalen? (som är svindyrt om man inte hittar nån som betalar dem åt en, jag vet!)

Det märkliga när jag försöker rekonstruera min politiska utveckling är hur lite dramatik jag hittar. Det finns ingen dörr som slår igen.

Snarare en massa små saker som långsamt slutade hänga ihop.

Kollar gamla chattar från 2017 när jag var moderator på ett politiskt rollspel. Vi var definitivt dedikerade i att vi ville slänga ut alt-right och sån skit från vår gemenskap. Och jag hånades som vanligt för att jag alltid varit feminist.

I en chatt med bara grabbar (en var svart! så vi hade en svart kompis, åtminstone). Grejen är att normaliteten liksom i sig är det som producerar den politiska utvecklig vi ser. Det ser jag i den där chatten: Bögar är roliga. Autister är roliga. Muslimer spränger saker. Folk måste sluta vara kränkta. Och så vidare.

Ingen sitter där med en dödskalleflagga och håller tal om den vita rasens framtid. Folk sitter och snackar skit. I sin vita, manliga, heterosexuella norm.

Tror att jag länge letade efter något djupare när jag försökte förstå min egen historia. Någon ideologisk kärna. Någon avancerad analys som måste plockas isär. Kanske för att “jag var kär i en SD:are” allternativt “hade en destruktiv relation” inte passade så bra för konflikträdda svennar som tycker att det är jobbigt med känslor, i deras normalitet?

Men jag var tonåring. Mycket av det jag trodde på var saker vuxna människor omkring mig sa med stort självförtroende. Folk var liksom sådär. En del var motsägelsefullt. Och en del tänkte jag förmodligen aldrig igenom över huvud taget.

Jag hade liksom ingen makt över det, för jag hade inte den positionen i maktstrukturen.

Men jag orkar inte heller låtsas att en sjuttonåring konstruerar sitt politiska universum ensam i ett laboratorium. Att bara få hänga med polarna spelar roll (jag blir så jävla seg efter jobbet av att bara vara singel och bo själv). Bekräftelse spelar roll. Vem man beundrar spelar roll. Och vem som ger en jobb spelar definitivt roll.

Och därför blir jag lite skeptisk till hela genren avhopparberättelse.

Inte till att människor ändrar sig. Utan till föreställningen att den som gjort det automatiskt sitter på någon särskild moralisk eller politisk kunskap.

Det finns en marknad för sådana berättelser. Högern har sin tröttsamma jävla ”why I left the left”-industri, där människor kan bygga hela offentliga identiteter på att de en gång stod någon annanstans.

Vänstern behöver inte uppfinna en spegelvänd variant.

För det som oroar mig mest med min egen erfarenhet är precis att det inte krävdes någon stor idé för att hamna där.

Asså. Mycket kunde bara rulla på. Och kanske är det också den lite mindre dramatiska trösten. Som inte betalar så många glas rosé i Almedalen. Men som är, typ, på riktigt.

Det behöver inte komma en blixt från himlen för att människor ska kunna sluta rulla med. Man behöver bara fatta att man själv kan vara den som är den där “Den Andre”, en vacker dag.

Det tjatas väldigt mycket om grabbar och män just nu.

Kanske är det ämnet framför andra det aldrig nånsin kan tjatas nog om, enligt tyckareliten i det offentliga Sverige? Det och invandring.

Som i Flamman-redaktören Leonidas Aretakis veckobrev på ämnet. Jag skrev ett litet snällt formulerat svar som han var kränkt över på Bluesky. Bubben. ;-(

Men skit i det. Är det verkligen särskilt synd om killar i samhället? Mer än andra i det sexistiska, patriarkala, kapitalistiska samhället?

Ja. De mår dåligt och halkar efter i skolan. De är ensamma och fast i arbetsmarkandsåtgärder och sitter för mycket vid datorn. Det är ju riktiga problem. Som det behövs stora reformer för att förändra. Som, kanske framförallt, inte handlar om sånt.

Men ändå.

När problemformuleringen blir nåt i stil med att det är särskilt synd om just snubbar slår jag bakut. Det är alla andra som är offer för deras sexism och rasism. Deras incel-ideologi och skolmassakrar, eller när de röstar på SD. Ja, vi som samhälle kunde ha skött det annorlunda. Alla måste hjälpas åt så att alla har en meningsfull fritid. Men det är deras ansvar.

Jag kan inte tänka mig nån annan grupp i samhället som det daltas med och snyftas för så mycket som just “unga killar”, vilket oftast ärligt talat är en omskrivning för “dominanta etnosvenska män i typ yngre medelåldern som röstar på SD eller nåt värre”. Alla andra är offer för deras våld och hat, ändå ska vi tycka synd om dem.

Jag hade aldrig varit en “Ung Kille™” enligt den här normen, den här maktstrukturen, ens när jag gjorde ett jobb åt SD som 19-åring. Samhället betraktar inte mig som en man på det sättet. Med det våldsamma, känslokalla och dominanta, en primitiv djurisk sexualitet, behov av bekräftelse och självhävdelse och brist på respekt för andra levande varelser.

Som tur är. Jag är ganska nöjd med att vara typ “könslös”.

Men ibland undrar jag om problemet är att de i den vita manliga normen, som även styr vänstermedia och definierar samhällsproblemen- och analysen efter sina erfarenheter, i allt för stor utsträckning identifierar sig med förövare? Att de är de självklara i mitten, på privilegiernas tron, som aldrig blir utsatta för rasism eller könsnormer själva?

Kanske definierar det vilka “avhoppare” de vill ha? Såna som är som de själva? Manliga. Riktiga jävla “män”.

Eller blodsugare. Så skulle jag nog snarare säga. Alternativt “orcher”.

Jag önskar dem lycka till. Jag vill inte vara med. Manligheten var min fiende när jag tyckte att jag var höger som ung. De är min fiende nu också.

Feminisera snarare skiten ur oss. Moder Jord har nog av såna som Putin, Trump, Jimmie Åkesson, Javier Millei och allt vad de heter. Med deras krig, våld, maskulin dominans, bensin, hänsynslöshet, sportfåneri och köttätande.

Manligheten är som en fästing på Hennes kropp. Låt oss bli kvitt den.

Vi har alla sett klippet. Eller hört nyheten på annat sätt. Antar jag.

Det faktum att incels är ledande politiker i Sverige kan man ju bemöta på olika sätt. Men säga vad man vill om SD-Tobbe, han hade ju inte fel om att man blir godare och klokare av att vara vegetarian hela livet. I alla fall om jag ska utgå från mig själv som vuxen.

Gjorde en video på youtube där jag, som (mer eller mindre permanent) vegosojapojke tipsar om veganska sojadrinkar att förgylla fredagskvällen med. Helt i “feminiseringens” tecken. Eller bara i den allmänna icke-fascistoida icke-hjärnrötans.

För dig och din partner, för vännerna eller helt enkelt för att provocera nån korkad SD-grottman. Skål!