Som vissa av mina läsare kanske har noterat har jag skrivit en recension i Arbetet av den nysläppta SD-komedin ”Flaggan”.

Den får väl kanske, tja… en och en halv av fem trepilar? Mest för att det var en ganska bra illustration av den sociopatiska grymma SD-andan, på sina håll.

Antisemitiska hatsajten Fria Tider skrev om den, fast mest med fokus på det de redan visste. D.v.s. att jag oväntat fick pengar av SD för att kartlägga folk som skrev högerextrema grejer via nån som jag var förälskad i som 19-åring.

Sen hände en del annat. Norska nynazister började tydligen prata om mig. Jag nämner det, eftersom det är relevant för det som hela recensionen handlar om. Mer om det senare.

Regissören Micke Lindgren svarade i alla fall också på min recension, efter att jag lagt upp den på Instagram:

Det var ju en snäll kommentar. Kul att du läste!

Kompisar jag visat den för har reagerat i stil med att han är dålig på olika sätt. Jag fattar känslan. Men jag tror faktiskt inte att det mest intressanta här är om Micke Lindgren är snäll, feg, antirasist, rasist eller en bra eller dålig person.

Det handlar snarare om att gränsen mellan ”en vanlig vit man i normen” och ”en SD:are” är så luddig att inte ens jag som antifascist kan definiera den.

Jag har också varit antirasist och dessutom feminist sen tonåren. Enligt mig själv. Det tycker jag nog inte var värt så mycket nu. Eftersom det knappt fanns en analys av vad det skulle innebära i verkligheten.

Och det är kanske här Micke Lindgren och jag faktiskt är överens. SD:are är vanliga människor. Fast jag har en annan ingång än vad han har:

Det är just det som är problemet.

Micke Lindgrens analys verkar däremot innehålla det jag hörde från honom innan jag skrev artikeln. Han tycker inte att det SD står för är nazism utan en “idé om en homogen nation” och exemplifierar det med… Mattias Karlsson. Han vet även att den tokrasistiske Jens Ganman ”egentligen” är en “gammal sossehumanist”.

I Klennells podd säger han att om han ska kalla nån för “rasist” så ska de ska uppfylla hans “stränga kriterier” för det. Han får, med all respekt, ursäkta mig för att jag tycker att hela upplägget är gjort för att just han, eller såna som han känner igen sig i, inte ska behöva kallas rasister. För det verkar tydligen så jobbigt?

I samma podd höftar han klyschor om att södermalmare är vänster men inte vill bo med invandrare. Han kan dock inte förankra det här i verkligheten när Klenell googlar. “Det är bara en känsla av att det förändras väldigt snabbt”, säger Lindgren.

Han brer även ut sig om “Perioden 2010” där “åsiktskorridoren” gjorde att man inte kunde ha rationella diskussioner om invandring. D.v.s. samma årtal som svensk media lyfte SD in i riksdagen. Och Agnes Wold är “för slarvig” och… (dessutom) “en kärring”, snarare än en genocidal fascist som önskar transpersoners undergång.

Här kommer vi in på det, kan nån som är Den Andre (i det här fallet “en kärring”) också vara en fascist som hotar den svenska demokratin? Eller fastnar det i att det där är en sån där “den andre” som kanske är skojig för att hen inte är som du? Det är det som är problemet.

Därav kanske grundanalysen att det inte är så jobbigt med sånt som inte drabbar en själv? Jag tackar för inbjudan till att podda med honom. Det kan vi förstås göra. Jag måste bara starta en podd först. 😅

Jag har faktiskt försökt, kring 2015. Hade en israelisk väninna som kommenterade uteslutningarna med mig, apropå ämnet. Följden var att nazistsajter sa att jag hade jämfört Gustav Kasselstrand med en häst… vilket jag inte hade gjort. Jag sa att Mattias Karlsson kunde utse sin favorithäst till ordförande istället. En uppenbar referens till kejsar Caligula, tyckte jag. Men det är ju inte som att ”bönder” (som man säger i SD) har nån sorts vanlig allmänbildning…

Det är precis sånt där som inte drabbar den som är en del av den självklara normaliteten, där man bara kan sitta och ha roligt åt “den andre”. Säkert många gånger helt obemärkt och omedvetet.

Med allt det sagt. Jag har fått frågan om jag tror att Lindgren är ”SD:are”? Jag tror inte att det är så relevant. Det jag såg i filmen är väl bara nåt som speglar den verklighet vi alla lever i.

Lindgren har ju även varit ansvarig för ”Silent attraction” där reaktionära män ska träffa progressiva kvinnor, som inte vet att de är precis det. Följderna kan vi se när de är precis de alfa-orcher som aldrig borde få ta i en kvinna beter sig precis som man kunde tänka sig.

Jag tror att det faktum att den idén ens går att sälja in på Svt är ett resultat av den vita manliga normen i samhället, som gör att man lätt kan identifiera sig med SD:are i en komedi. Den tror inte jag är nåt vidare för samhällsdebatten.

Men visst? Den dag han har en idé om motsatsen får han väl erbjuda mig att vara med? Enda gången jag i närtid faktiskt varit trevlig mot en SD:are var på en dejtingapp (jag är aldrig otrevlig, men kanske bara tar bort matchen) var det mot en judinna som var SD:are. Jag skrev ett trevligt svar och tackade för match men sa att våra värderingar inte överensstämde.

Varför fick jag lust att göra det? Ja, se början av inlägget. När man vet att man inte per definition är en så självklar del av det här ”Vi:et” som Lindgrens film bygger på, kanske man känner mer solidaritet med andra som inte är det.

Jag nämner det bl.a. för att det faktiskt skulle kunna vara mer revolutionerande än hans film.

Där alla ska vara glada och kompisar, som om de idéerna SD:arna står för inte betydde nåt i praktiken, för riktiga människors liv.

Fast de gör ju det.

Och kanske är det därför Lindgren kan inbilla sig, i högerextrema Kvartal, att han och näthataren Aron Flam sprungit runt och skrattat åt gråtande sossar på valnatten 2010? Det har förstås aldrig hänt. Det är ett klipp som har etsat sig fast i minnet på honom, av en SSU:are som Svt råkade få på bild.

Och säkert är väldigt många på Svt precis som Lindgren. Jag tror bara att den här filmen, som jag inte tycker var så bra, är talande för den normalitet han är en del av. Den kan man vara en del av fast man ”varit antirasist sen puberteten” och sälja in kliché-fyllda projekt som nån sorts ”antirasism” för normaliteten på Svt.

Det är det som är problemet.

”Medelklass” måste vara ett av världens mest formbara begrepp…?

Ibland används det som nåt dåligt. Nåt feminint, svagt och lite pinsamt som kan ställas mot en påhittad sinnebild av den “riktige” arbetaren. En etniskt svensk cis-man som gillar kött, bensin, våld och att ta för sig.

Den sinnebilden benämns sällan särskilt exakt. Oftast kallas han bara ”killar”, ”våra killar”. Eller, med nån sorts pseudoklassanalys som egentligen inte är en klassanalys: ”en riktig arbetare”.

I den här föreställda “arbetarklassen” ingår däremot sällan undersköterskor med mörk hudfärg eller kvinnliga tjänstemän som sliter ut sig på ett kontor. Eller städare med mörk hudfärg, eller akademiker med otrygga timanställningar. De kan arbeta hur mycket som helst utan att riktigt få vara arbetarklass. Det är ju inte klass som egentligen är det viktiga utan estetiken.

För att inte säga… näst intill fetischen. För den här grobianen som hela tiden måste bejakas och nuttas med talk och badd. Till skillnad från resten av mänskligheten. T.o.m. när han gör fel är det egentligen nån annans fel.

Men ”medelklass” kan också vara bra ibland. Då betyder det ungefär etniska svenskar med en normativ livsstil som vill slippa bli störda av den andre.

De oroar sig för villapriserna om Den Andre flyttar in i nybyggda lägenheter i närheten, fast det är lägenheter som nästan ingen som inte arbetar heltid har råd att bo i ändå. De vill helst slippa möta ”etniskt främmande element” i gatubilden, utom när de beställer sushi eller pizza av dem.

En ”liberal” krönikör i GT skrev bokstavligt talat det redan för fem år sedan [länk till detta], och att den analysen säkert anses ”liberal” visas väl när en på DN recenserar en bok med ett antirasistiskt tema, med orden ”Han [Reinfeldt] hade inte tillräckligt beaktat vad som krävdes för att inte öka avståndet mellan arbetare och invandrare”.

Det snackas mycket om den ”postliberala vänstern” just nu. Jag tycker i allmänhet att det är en dålig idé. Den som tror att den vite mannens (föreställda eller reella) kränkthet handlar om annat än att det är en norm att ha en politisk åsikt i stil med SD och att det beror på hur samhället alltid har varit, eller över att andra än han själv får stå i centrum och berätta om sina behov och sina mänskliga rättigheter, måste nog antingen ta sig en allvarlig funderare över hur fascism fungerar. Eller kanske hitta en bättre politisk frekvens, om nu den personen anser sig vara vänster?

Det för oss till en kille som heter Graham Platner.

Platner kandiderade till USA:s senat för delstaten Maine. Han lanserades som den sortens kandidat som skulle rädda Demokraterna från deras påstått kvinnliga, välutbildade och professionella framtoning. Hela rekryteringshistorien har en annan subtackare förklarat utförligt:

Vem är då Graham Platner? Han är en gammal legosoldat åt den ökända gruppen Blackwater, USA:s motsvarighet till Rysslands Wagner. Det går inte exakt att säga vad han tjänade på det, men det jobbet han hade (att skjuta bruna människor) är skattefritt upp till 132.900 dollar, vilket är över en miljon i svenska kronor) enligt nåt som heter Foreign Earned Income Exclusion (FEIE).

När han inte gjort det har han vanligt en helt vanlig hederlig ”arbetarklassgrabb” som... haft en firma där han odlat ostron. (🤔) Han är i övrigt barnbarn till en av USA:s mest kända arkitekter som jobbade åt Ford Foundation och var med och designade World Trade Center.

En helt “vanlig” arbetare, helt enkelt. Jättemycket. Ungefär som när Jan Myrdal argumenterade för att Marine Le Pen representerade vanliga arbetarkvinnor i Frankrike. Ja, tänk när hon flyttade från familjens slott för att pappas dobberman åt upp hennes katt. En vanlig vardag för alla vanliga arbetarklasstjejor?

Kort efter att kampanjen inletts kom gamla Redditinlägg fram. Där hade han bland annat uttryckt sig rasistiskt och homofobiskt och skrivit att kvinnor själva borde ta ett visst ansvar för att inte bli våldtagna genom att undvika att bli för berusade.

Sedan kom tatueringen: en dödskalle som liknade SS-symbolen Totenkopf. Platner hävdade att han inte hade känt till symbolens innebörd när han skaffade den. En tidigare partner uppgav senare att han själv hade kallat den ”min Totenkopf”. Flera höga kampanjmedarbetare lämnade. Trots det fortsatte kampanjen.

Sedan avslöjades att Platner skickat ovälkomna sexts till flera andra kvinnor. Därefter berättade tidigare partners om vad de beskrev som hotfullt, kontrollerande eller fysiskt skrämmande beteende.

Trots allt detta vann han Demokraternas primärval den 9 juni. Tyvärr - och jag skulle verkligen önska att den var det - är inte den påhittade “cancelkulturen”, “åsiktskorridoren” eller “PK-samhället” mera verkligt än så. Jag hade önskat att det var det.

Den 6 juli berättade en före detta partner att Platner 2021 hade tagit sig in i hennes bostad berusad och våldtagit henne medan hon upprepade gånger sade åt honom att sluta.

Sen gick äntligen botten ur den här rödbruna soppan. Vinnarna var, av allt att döma, Republikanerna.

Det snackas ju mycket om den ”postliberala” vänstern idag. Den som tror att den vite mannens kränkthet handlar om annat än att det är en norm att ha en politisk åsikt i stil med SD och att det beror på hur samhället alltid har varit, eller att eventuell kränkthet över att andra än han själv får stå i centrum och berätta om sina behov och sina mänskliga rättigheter, måste nog antingen ta sig en allvarlig funderare över hur fascism fungerar eller kanske hitta en bättre politisk frekvens? Om nu den personen anser sig vara vänster.

Ett initiativ där otroligt många gjort det senare är de gamla vänsterpodden The Young Turks, som var populär ungefär när jag gick på högstadiet. Den är döpt efter den militärklick som orsakade massmord på armenier och andra minoriteter under första världskriget. Cenk Uygur, den 56-åriga ”sköna snubbe” som namngav podcasten och inte tror på armeniska folkmordet och nyligen gjort videos om att Erdogans Turkiet är ett framtidshopp för vänstern, kommer med teorier om att det kan vara Israel som ligger bakom:

En annan fd. TYT snubbe skojar om att Graham Platner med att det här med att skicka oombedda snusk-sms till kvinnor är det mest ”marinsoldat” han kan tänka sig och typ ”så jävla roligt”:

Och en tredje, en kvinna som jag (mea culpa) tyckt ganska bra om (för att min akilleshäl är onda mörkhåriga äldre tjejisar) gnäller som världens största narcissist på bluesky och ber oss att ”korsfästa” henne:

Det vill säga: en kvinna berättar att hon blivit våldtagen, men den verkliga tragedin blir om en medieprofil får elaka kommentarer på Bluesky. 🥹

Ja. Vad ska man säga? Vad är det för analys som ligger bakom detta? ”Sköna snubbar” är ju precis som ”Vi:et”. Vi måste ju nå ut till det där självklara, normativa ”Vi:et”, den onämnbara minoriteten, som passar in i en norm som nån har bestämt. Säkert inte för att det gynnar nåns makt, ekonomiska intressen, eller upprätthåller dessa?

Jag vill inte nå såna. Jag vill inte ha dem i min närhet. Alls. Det är inte därför jag är vänster. Det är snarare för att slippa en sån maskulin normalitet, som jag är engagerad i nånting alls.

Den ”sköna snubben”, som bara tar vad han vill och bokstavligen bränner upp och suger livet ur själva jorden, och tycker sig ha rätt att göra det, är vår fiende.

Igår var det 15 år sen terrorattacken på Utøya i Norge.

Den som vill ha nåt intelligent från som kan säga nåt om det i sak kan läsa Ali Esbatis väldigt läsvärda artikel på ämnet.

Jag kan, för egen del, inte komma på nåt vettigt att säga om hur det är att uppleva en sån dödsångest. Jag tyckte förstås att det var otäckt. Men det känns bättre om andra får berätta om det.

Däremot kan jag minnas hur det togs emot. Och att tidsandan inte var så annorlunda då, även om SD:are vill skriva om historien till nåt annat. Tyvärr.

Om nån undrar vad jag gjorde för 15 år sen hade jag två veckor tidigare varit på KDU-kongress där vår nya ordförande lät så här:

Det känns ju otäckt, tycker jag så väl då som nu. Inte för att jag trodde att vare sig jag eller nån annan skulle dela massmördarens metoder eller ideologi. Men att han var lite väl obehagligt nära det här “Vi:et”, med sin korstågsromantik. Som tyvärr inte var kontroversiellt på den tiden, utan en blandning av “sunt förnuft” (eller “verklighetens folk” som dåvarande KD-ledaren sa). Och grabbar som flabbar och leker korsriddare i World of Warcraft.

I vår styrelse i KDU Stockholm ringde ordföranden oss alla och höll en monolog om att Al Qaida nu kommit till Skandinavien och att Sverige måste gå med i NATO (som om det vore en lasersköld mot terrorattacker). Sen postade han ett inlägg på facebook om det. Det blev lite sådär, i efterhand:

Nu är inte jag ute efter att skamma några då väldigt unga personer, som bara följde med i tidsandan/”sunt förnuft”, som även den nuvarande regeringens utredare om islamism (Magnus Ranstorp) gjorde, enligt Ali Esbatis artikel.

Men det jag tänker i efterhand är att det var väldigt, väldigt viktigt, för hela etablissemanget, när det väl kom fram att det inte var Al Qaida som låg bakom, att poängtera att terroristen var en psykiskt sjuk ensam galning. Det hade ingenting med nånting att göra. Ingen tidsanda eller nåt. 2011 var ju under “peak woke”, har kränkthetsindustrin bestämt så här i efterhand. Det får inte vara så att det lönade sig att rida på tidsandan, på nåt sätt?🥲

Mitt minne är att debatten sen mest handlade om att det är väldigt viktigt att terroristen var en ensam galning och att enstaka personer var väldigt taskiga som på nåt sätt försökte koppla honom till SD här i Sverige. Han var ju bara en ensam galning. Så vad han tyckte spelade ingen roll.

Det var inte som nu: att normen är att vita män stödjer SD. Men det hade väl redan varit “inne” ett par år. Alla kände nån. Osv. To be fair: det kändes väl logiskt med tanke på att hela 00-talet handlat om “islamerna kommer” på tv? Att det inte kan finnas högerextrema hot mot demokratin post 1945 har väl samhället indoktrinerat alla i sen jag var bebis och dalade med skinnskallarna (som jag skrivit om tidigare) pga “våra grabbar”?

Och en som känns igen i “Vi:et” får aldrig, får aldrig vara ett hot. Det känns för jobbigt för normen. Det måste vara “Den Andre”. T.ex. en psykiskt sjuk.

Jag kände mig som en del av “Vi:et” på den tiden, jag också. Jag kan inte redogöra exakt för hur jag reagerade, då som 16-åring, men jag tyckte att det var orättvist att associera terroristen med alla “vanliga killar”, som var SD för att det gav pengar och status i den svenska vita manliga normen. Att jag fick en insikt om att jag kanske inte nödvändigtvis är en del av “Vi:et” (och det är ingen annan heller) började flera år senare tack vare Gustav Kasselstrand och hans anhangs antisemitiska attacker.

Jag tror, tyvärr, att många än idag är en del av det här självklara “Vi:et” och inte känner anledning att ifrågasätta varför de spontant känner igen sig i en förövare och behöver bortförklara hans ideologi med psykisk sjukdom eller “utanförskap” om han inte är t.ex. muslim, brun eller queer. Man kan ju fundera på hur alla planerade eller utförda skolattacker (som senast rapporterades för en dag sen) hade hanterats om förövaren hade varit invandrare eller muslim?

Den organiserade vänstersnubbigheten i fåtalet vänstertidningar avlöser varandra i att göra personporträtt med högerextrema kändisar som delar massmördarens ideologi. Och politiken tävlar om att krusa (den föreställt) evigt kränkta vita heterosexuella cis-mannen som älskar våld kött och bensin med etnisk rensning i Sverige som förstör människors liv och för samhället och moder jord i stort. Snoppgråten verkar dock inte vilja tystna för det.

Jag tänker inte bli demoraliserad för det. Min medmänniskas rätt till värdighet är alldeles för viktig för att jag ska sluta kämpa. För hon kan vara jag, en dag. Eller nån jag älskar. Men det är klart att det tär att tänka på det som hände på Utøya och ibland tänka, ungefär:

Lärde sig någon nånting alls? 😢

Egentligen började allt med en diskussion på ett socialt medium om sekter. Jag fick för mig att kolla in Scientologerna. Jag har följt avhoppare från Scientologerna sen nåt tiotal år (som Mike Rinder, R.I.P.). Inte för vi egentligen hade så mycket gemensamt, utan för att jag lärt mig att auktoritära miljöer liknar varandra. Även om vad de gör och vad de säger att det gör skiljer sig mycket. En likhet man lätt kan se om nåt är en sekt är t.ex. att de brukar översätta typ Ledarens Buskap till alla språk. Gäller ju även JW och mormoner.

Mär jag såg att t.o.m. Scientologerna körde med material som ser AI-genererat ut, började jag minnas tillbaka till när jag olyckligtvis mötte den högerradikala sekten Opus Dei, när jag hade en katolsk period som barn. Att de åtminstone kunde skrämmas på riktigt? Mer som favoritskräckisen Pearl än nåt som kändes mindre läskigt än spökhuset på Gröna Lund? För när t.o.m. destruktiva sekter kör med AI-slop, då har det gått långt!

I alla fall om skrämmas är “berätta om helgon som dog med kedjor och nålar instuckna i kroppen av kärlek till jungfru maria, vars slav han ville vara, aldrig ruttnar”. Och om man är riktigt helig kanske man får se det heliga liket en dag. En annan favorit för min del var nån som dog sist i tyfus efter resten av familjen och blev ett helgon. Som oskuld, dvs. som jungfru Maria som är oskuld i evighet och har gift sig med sin son i himlen.

Det är förstås jätteotäckt att riktiga människor lider under det här, egentligen. Jag tror inte att jag, även om jag var dum i huvudet på den tiden, tyckte att det här var jättebra. Kanske mer att det var spännande och gav en kick när nån med mycket makt och pengar sa jättekonstiga saker. Jag tror att min hjärna på den tiden rationaliserade sånt som en berättelse om att även “väst” hade mystik. Typ som Tolkien försökte göra med Sagan om Ringen.

Jag vet inte varför min ADD-hjärna fick för sig att testa kaninhålet att läsa typ “Ledarens lilla bok” från Opus Dei? Appropå att alla sekter översätter sin egen typ ”Maos lilla röda” till alla språk. Men hjärnan är typ gröt nu. Det som kommer som återkommande citat här nedan är från den:

Att bestraffa av kärlek: det är hemligheten som gör det möiligt att lyfta upp en bestraffning, som ålagts någon som förtjänat den, till ett överaturllig plan. Av kärlek till Gud, som man har förorättat, skall straffet sona. Av kärlek till nästan, för Guds skull, skall straffet aldrig vara hämnd utan hälsosam medicin.

Ja, jag har varit katolik en gång i tiden. Men det här är trots det bland det sjukaste jag läst. Varför är folk så här? 🥺 Jag känner t.o.m. mindre sympati med dem än med rasister.

Rasism lönar sig ju i samhället. Jag kan förstå att nån vill tjäna pengar, utan att sluta vara arg på hur det förstör. Men religiös fundamentalism av den här sorten (inte att att vara troende i allmänhet förstås) känns mer som nåt som vittnar om en allvarlig karaktärsbrist. Nästan på en medicinsk nivå.

Åkalla vår Fru och du kommer att vara trogen. Avtar dina krafter alltmer? Varför säger du inte det till din mor: consolatrix afflictorum, auxilium christianorum, Spes nostra, Regina apostolorum? Moder! Kalla på henne med hög, mycket hög, röst. Hon hör dig, hon ser att du kanske är i fara och hon - vår Fru, din Moder - erbjuder dig, med sin Sons nåd, sin famns tröst och ömheten i sina smekningar.

Om nån undrar så har jag aldrig varit med i Opus. Jag hade kompisar som var det i tonåren, och de hade möte i församlingen (fast de låtsades att det inte var de). En av deras rekryterare plockade mig och jag fick gå på möte i Lärkstaden på Östermalm. Sen fick inte jag komma mera.

Opus är inte nån sån sekt som folk som är konstiga och knasiga får gå med i. Det är en högerradikal “elitgrupp” (i alla fall enligt sig själva) som bara tar in de “finaste”.

Varenda gång katolska kyrkan i Sverige har ett högerextremt initiativ, som en “helt fristående” kampanj om “medicinsk etik” (= kodord för att vara emot abort) som hetsar mot transpersoner, eller att Pride är dåligt för folkhälsan. Så kan jag fortfarande se på vilka som skriver och vilka familjer de tillhör att det egentligen är det Opus som är i farten igen.

Marias ensamhet. Ensam! Hon gråter, övergiven. Du och jag måste göra vår Fru sällskap och gråta, även vi. För det var våra synder som spikade fast Jesus vid korset.

Lite sådär som extremhögern säger att Muslimska brödraskapet agerar (det gör de säkert?) Det spännande med att gå dit var väl att få höra föredrag med Edward Blom, Thomas Idergard eller Roland Poirier Martinsson. Det var faktiskt på en föreläsning på den sista jag inte höll måttet, för att vi höll med varandra om att den radikalkonservativa normen på sektmötet blev lite för mycket (han tyckte inte att man skulle vara emot upplysningen eller nåt sånt).

Det jag mest är intresserad av i efterhand är väl att typ alla högerextremister jag träffade när jag var ung var överklass. Det är väl nåt som skiljer mig från många?

Man måste ge kroppen lite mindre än den behöver. Annars förråder den. Eftersom de var vittnen till dina svagheter och till ditt elände, varför då inte också till din botgöring? Den som tuktar sig själv kan förvänta sig följande välsmakande frukter: överseende med andras svagheter, ofördragsamhet med sina egna.

Men… samtidigt. Man kan haft relationer med högerextremister som var överklass som ung och skämts för att vissa saker var lite konstiga. Det kanske var saker som handlade om makt och sånt. Men då kan man ju alltid tänka att det kunde blivit mycket värre?

Säger inte att Pearl ens är den bästa referensen. Lundsberg hade kunnat vara det, men i filmens värld tänker jag mer på hemliga möten hos överklassen som Eyes Wide Shut. Jag tror inte att världen “styrs” så. Men kanske att det finns en koppling mellan att vara rik och fostras till att ha makt över andra och att vara hård och hänsynslös?

Var inte så slö och vek. Det är hög tid att du slutar upp med din besynnerliga självömkan. Jag skall säga dig vilka människans sanna skatter på denna jord är, så att du vet att uppskatta dem: hunger, törst, hetta, kyla, smärta, skam, fattigdom, ensamhet, svek, förtal, fängelse …

Eller, tja. Jag vet inte? Det allvarliga med Opus Dei är ju egentligen inte att deras ledare lekt ”Maos lilla röda” om att det är härligt att lida och sånt där. Det är för att ledarens tog hand om den civila administrationen åt Franco i Spanien efter militärkuppen. Det är därför de kör på den här modellen, där bara “eliten” får vara med och nätverka och hjälpa varandra bli framgångsrika.

Det är därför de har möte för barn till akademiker i katolska församlingar och är rekryteringsbas för radikalhögern i Sverige. Där de säger att de vill hjälpa medelklassbarn i tron, men alla vet att det är dem. Även jag, då för halva mitt liv sen. Jag tyckte nog att det var lite coolt och spännande. Kanske för att min hjärna inte hade utvecklat självbevarelsedrift?

Inget ideal blir verklighet utan offer. Förneka dig själv. Det är så ljuvligt att vara ett offer! Beklaga dig inte om du lider. Man slipar den sten som man uppskattar, den som är värd någonting. Gör det ont? Låt dig skäras till med tacksamhet, for Gud har tagit dig i sina händer som en diamant.

Så fort såna där konstiga saker som att en ungdomspolitiker från SD startat ”S:t Eriks Legion” (googla, jag tänker inte ge det trafik), och det alltså inte är en lajvgrupp fast man kan tro det, så är det inte bara SD som vill locka ungdomar utan även Opus Dei. Det tycker jag är allvarligt på riktigt.

Jaja. Jag ska inte gräva mer i det här kaninhålet nu. 😄

Ps. Tar emot att ge beröm till en påve för mig som egentligen inte gillar katolska kyrkan. Men den nye påven har sagt att han ska avveckla Opus Dei. Det är bra, tycker jag. Inte för att de inte får hålla på med vad de nu vill hålla på med vad de vill om de är samtyckande vuxna. Utan för att de inte är ärliga med det.

Ja. Jag hajar precis hur vuxet det låter.

Pokémon fyller 30 år. Man tänker kanske på roliga figurer som barn gillar. Kanske på kort med dem på. Kanske gosedjur.

Men för mig är det också att lära mig engelska. Utöver en rejäl dos nostalgi.

För mig är Pokémon en av de där första minnena. När jag valde Bulbasaur som min första. Utan att kunna ett ord engelska. Det var på den tiden när allfadern Göran Persson den store var statsminister. När allt fortfarande kändes tryggt och jag kunde köpa Signum-mazariner på Konsum för en guldtia på rasten.

Egentligen var det kanske inte så himla tryggt och fint, fattar man ju som vuxen. Det fanns nog fortfarande, ska vi säga, “oreformerade” nazister som var för liten för att riktigt se. Mycket mer självklar sexism, som jag minns, reklam som bara var vidrig på ett helt vardagligt sätt.

Och en ganska bred kvävande snubbighet, även långt ut på vänsterkanten. Kanske finns den kvar nu också? Men i dag finns det åtminstone ord för att peka på den. Om man vågar stå ut med den eviga snoppgråten?

Och någonstans där fanns jag, åtta år gammal. Och Pokémon.

Bakom de barnsliga figurerna finns faktiskt ett spel som är, typ, “lagom”, intelligent. Grunden är enkel: man har sex Pokémon. Var och en har en eller två element, gräs, eld, vatten och så vidare. De har i sin tur fyra drag. Det är lite som Mastermind eller schack för oss vanliga dödliga. Man skulle kunna erkänna de roliga figurerna (som dock ofta är baserade på japansk mytologi) som kändes mer vuxet, om man ville. Jag tycker det är en rolig hobby.

Men nu har jag också insett hur mycket mörkare bakgrunden egentligen är. Idén kom från en japansk kille som gillade att samla insekter i burkar. I de första spelen finns det spår av det. Tränare som fångar djur i skogen och får dem att slåss mot varandra. Att gymledaren Sabrina som vi nog alla minns har en piska är faktiskt inte nåt sexigt vi missade som barn. Det är en rest från orginaldesignen. Den finns kvar i safarizonen, där man ska kasta sten för att göra Pokémon arga så att de blir lättare att fånga. Det är inte riktigt den tecknade barnfranchise som det senare blev.

Jag spelade lite nu på semestern. Jag började med Pokémon Crystal Legacy, en variant av andra generationen som en nörd på youtube gjort för sådana som oss. Folk som börjar närma sig medelåldern och vill återuppleva äventyret, men gärna med lite mer motstånd och fler val.

Självklart valde jag Chikorita, ”Bulbasaurs tjej”, som vi sa som barn. Ganska snart märkte jag det där charmiga som fanns i många spel från min tid: känslan av att en konstnär berättade en saga, inte bara bygga en produkt. Ruiner där man kunde lösa pussel. Som nostalgisk gubbe som numera kan engelska typ flytande är det kul att se sådant jag missade som barn.

Mycket är nog kopplat till japansk mytologi, som en teater med dansöser. Där finns nån berättelse om en eldfågel som slutade skydda dem för att människorna krigade så att tornet hon bodde i brann. Och tre andevarelser som föddes ur hennes tårar i askan. Man kan försöka hitta dem. Det är ganska fint och vemodigt. Och omöjligt, de dyker bara upp och försvinner.

Samtidigt är andra generationen klart en fortsättning på en tidigare historia. Maffian (som väl bygger på en sån japansk yakuza) har misslyckats. Ledaren är borta. De kvarvarande resterna försöker tjäna pengar genom att hugga av svansar från Pokémon (inte ovanligt i traditionell kinesisk medicin). De använder radiovågor för att tvinga fram onaturlig utveckling. Till slut ockuperar de en radiostation i desperation, eftersom de hoppas att deras ledare ska höra att de är tillbaka.

Det är egentligen en ganska bra grundhistoria. Hela radiogrejen är rolig i sig. Man får en egen radio i spelet, med ett simulerat frekvensband där man skruvar fram olika stationer. Tiktiokgenerationen skulle kanske inte haja?

Rivalen, som stjäl en Pokémon i början, blir också intressant när jag fattar att det är maffiabossens son. Som tror att styrka är allt, det antyds barnmisshandel och allmänt dåligt föräldraskap. Och som till slut ändar sig och då utvecklas en av hans pokémon som bara utvecklas om den tycker om sin tränare. Jag tycker det är ganska lagom nivå faktiskt, i alla fall för vad jag hade klarat som 8-åring.

Problemet är att berättelsen inte riktigt får den payoff den kunde ha fått. Man besegrar en drakmästare, sedan Pokémonligan. Därefter får man åka runt i regionen från det första spelet. Det är inte tråkigt. Tvärtom finns där fortfarande den där känslan av värld: folk berättar kuriosa, gamla platser har förändrats, och man får se vad som hänt sedan sist.

Men det blir mer en rundtur än en riktig fortsättning. Till slut möter man den som egentligen är ens gamla spelare, eller killversionen av huvudpersonen från serien. Han har fångat Mewtwo, den onda klonen som är en slags slutboss i originalet. Sedan är spelet slut, mer eller mindre. Visst, man kan fortsätta fånga alla Pokémon, men berättelsen är över.

Mewtwo är intressant, på temat den tidsandan. Jag såg filmen som barn, men den version vi fick i Europa via USA var hårt omgjord. Originalet var mörkare. En forskaren gått med på att klona den mystiska Mew åt maffian i utbyte mot att också få klona sin döda dotter. I originalet så visar hon sitt gamla liv i nån sorts drömvärld medan de klonas fram men bestämmer att hon inte vill leva igen. Det är därför Mewtwo blir kall, för att hans första vän inser att det är bättre att vara död.

Det är klart att amerikanerna tittade på detta och tänkte: nej, det här säljer vi inte till små barn. Men det var så originalet var.

Och jag gick tillbaka till originalet.

Där finns en stad som gjort många barn traumatiserade över världen. I sightseeingen i slutet på andra generationen får man höra att de har en gravplats för pokémon där. men att de har byggt en radiostation så att det alltid spelar musik för dem. Sorgligt, men på ett ganska barnvänligt sätt.

Man måste gå tillbaka till originalet för att lära sig grunden, som är mycket otäckare. Maffian hade mördat en mamma till en pokémon för att kidnappa barnet. Och så kommer vanliga medborgare och försöker övertyga en om att spöken finns på riktigt. Är glad att jag inte kunde engelska som sexåring.

_{(de var bra på att ge barn mardrömmar)}

Det finns något kusligt över de första spelen. Nåt dystopiskt och chromepunk på ett sätt som är en upplevelse att kolla på nu. Men inte alltid känns så barnvänligt eller ens behagligt för nån som börjar närma sig medelåldern. Nästan alla vuxna män verkar vara borta. Mamma är här. Varför är pappa inte här? Var är han ens? Sorry för heteronormativiteten.

Om man tittar på (gör inte det) den fruktansvärt sorgliga filmen Eldflugornas grav som handlar om barn i slutet av andra världskriget i Japan (spoiler: det slutar inte väl, men de träffar andar i naturen) så finns kanske en del av svaret? Det kan vara så att den som skrivit manus bearbetar nåt som förstås inte är uppenbart för oss. Den tredje gymledaren är löjtnant, bor i något som liknar en barack och pratar ganska öppet om Pokémon som militära verktyg.

Den ende vuxne man man riktigt har en relation till är en professor. Och ja, välutbildade tjänstemän i 60-årsåldern brukar man ju inte skicka till fronten. Samtidigt finns själar som kan lagras på PC eller sparas på CD-skivor. Det finns en Pokémon som är digitalt konstruerad av polygoner.

Det är något där som känns väldigt 90-tal: snart kommer allt bli digitalt. Hade originalet gjorts i dag hade väl AI varit det stora mörka hotet.

Sedan tonades allt ner. Jag förstår det. Första generationen är inte alls barnvänlig utan snarare ganska otäck. Jag skulle inte själv ge den till en sexåring utan vidare.

Men samtidigt hade Pokémon inte bara behövt bli en hobby för barn. Själva grundidén är inte dålig för nåt som kan vara för hela familjen.

Det finns också grejs som inte åldrats med värdighet. Sexismen. Att det äts pokémon i spelet. Och enarmade banditer för barn. Vilket väl i och för sig är väldigt realistiskt i spelet: för det går inte att vinna.

När maffian är slagen, Pokémonligan besegrad och nästan allt är fångat, får man till sist möta professorn och hitta den sista pusselbiten: Mew. Om man läser labbanteckningarna finns resor till Guyana, kloningsexperiment och antydningar om att världen från början faktiskt var vår värld. Sedan blev det ett helt multiverse där alla kunde fångas i små bollar.

Jag skulle inte säga att det är lysande berättande. Inte som Morrowind, Planescape: Torment, Heroes 4 eller Pillars of Eternity. Inte som en bok av Maria Gripe, Mariann Fredriksson eller Ursula Le Guin. Eller annat från min barndom som jag skulle rekommendera för storyn. Den drar åt tre av fem, typ.

Men ändå så pass intressant att det kändes värt tiden och det var tillräckligt intressant att hålla det levande och vilja veta mer. För det berättade ganska mycket om min barndom. Om min och andra bland oss som börjar närma oss medelålderns gemensamma upplevelser

Och inte bara med nostalgiska glasögon om hur bra och kul allt var.

Tänker på att SD (via sitt ungdomsförbund som inte finns) själva sagt att de vill ha poliser som mördar och kidnappar människor som de tycker är “fel”, ett svenskt ICE, det som vi nu ser begå fruktansvärda brott i fascismens USA? Min poäng är att det är mer värt att diskutera, än vad några ungvänstrare fått för sig att skrika på Pride. Som ju började som en manifestation mot polisvåld.

(Var inte orolig för nåt seminarieherregrejs, videon är 12 minuter lång:)

Man vill ju inte ha kommentarsfält öppna på youtube, insåg jag snabbt. Eller nån annanstans egentligen. Skulle gärna ha det här på Substack om jag kunde ha en modell där bara såna jag godkänt fick kommentera, så det kunde bli ett tryggt rum för både mig och de som sakligt vill diskutera nåt jag skriver.

Låter det vara osagt om det verkligen är en pöbel med lättkränkta djuriska “alfahannar”, eller en trollfabrik som hjälps av algoritmerna? Jag tror kanske mer på det senare (hej Jacob!).

Men det är ju en skrämmande påminnelse om den fascistiska normaliteten på typ alla sociala medier, att det inte går att uttrycka progressiva åsikter utan att behöva lägga tid på att hantera kommentarer som är lika förutsägbara som hat och otrevligheter?

Måste innebära en otrolig kamp och offer att försöka bryta sig ur den om man är ung idag. Jag vet inte hur jag skulle kunna hjälpa en sån person?

Välkomna hen till bluesky? Men det kanske inte är allas cup of tea?

Med det sagt. Jag skrev om Bengt, 62-årig twitterkrigare från Göteborg, i mitt senaste inlägg om partierna och deras väljare. Apropå den aktuella debatten om vilka myndigheter det är okej att hata så har Bengt valt att förtydliga detta i ett myndighetsbrev från den svenska nationen, till de som rättmätigt ingår i den.

Kontentan är att vi måste tänka på hur mycket Bengt identifierar sig med en myndighet (maskulin, svensk, våldsam) och inte (feminin, empatisk, “mjuk”) för att kunna avgöra om det är okej att säga dumma ord om en myndighet i det nya nationalkonservativa Sverige.

Annars börjar Bengt gråta ifrån snoppen. Det vill vi ju inte? 🥲

Nour, 35, är socionom och bor mitt i gräddan av hipstermeckat Bagarmossen i södra Stockholm. Hon älskar att måla kurbits, ”autentisk” samisk stenbehandling och färsk espresso från den jättedyra kaffemaskinen hon nyss köpte som present till sin tjej, Karin.

Men när Karin är i Folkets hus och spelar teremin (Sovjetunionens bästa bidrag till mänskligheten utöver tetris men inte kärnkraft) på stödgala för Gaza passar Nour på att ägna sig åt sin stora guilty pleasure: Att ta fram rödtjutet och kolla på Emily in Paris på Netflix. Med kisse Kristoffer Robin i famnen.

Hon har ingen lust att gå ut på ställena omkring, eftersom de lokala hipstersnubbarna ofta blir som vilka SD-män som helst på fyllan.

“Typiskt inflyttade lantisar”, tänker Nour. Lantisar borde inte få köpa bostadsrätter i Stockholm. I alla fall inte män och inte i idyllen i mitt Bagis. Det var så mycket trevligare innan de kom hit med sina skäggoljor och gjorde så att en öl kostade 200 spänn. Vi hade t.o.m. en japansk trädgård här en gång.

Nour kliar Kristoffer Robin bakom örat och viskar: “Det är tur att i alla fall du är kastrerad.”

På skärmen provar Emily jätteautentiska hattar som helt vanliga människor bär här i Europa, på diverse rika män i Paris. Och Nour mår bara så himla bra.

Kamraten Martin, 45, bor i den lite mindre (men ändå ganska) hippa Söderortsförtorten Årsta. Han har precis doktorerat i teoretisk filosofi för andra gången. Men han vill helst inte bli kallad doktor utan kamrat filosof. Eftersom han läst precis allt av Žižek.

Det första Martin frågar en ny människa är alltid vad hen har för ideologisk grund för sin samhällsanalys. Om personen inte vet kan Martin lyckligtvis berätta det. I alla fall vilken ideologisk grund personen borde ha.

Martin har nämligen extremt bra koll på arbetarklassens vardag. Inte minst eftersom han lyssnar på alla poddar med andra kamrat filosofer från Verbal förlag och Internationalen. Denna materiella verklighet för knegare kommer Martins nästa jättelånga text i Parabol att analysera, som väldigt många av dem kommer läsa.

Socialdemokraterna

Linda, 40, bor i Huddinge och älskar inredningsstilen kolonial dekor lika mycket som rättvisa. Den förstnämnda har hon inrett hela huset med, efter att hon slängde ut sitt slappa mähä till exman. Hon jobbar som business controller på ett halvstatligt börsbolag och känner sig ung på nytt när hon lyssnar på AI-genererade hiphop-remixar av Aquas bästa 90-talshits.

För kärlekskranka heterosingelmän som känner sig vänsterlutande kan det vara en boost för självkänslan att Linda inte är den enda nyskilda akademikerkvinnan i partiföreningen som blir kär varje gång en vit man för en gångs skull inte röstar på SD. Detta är dock inte nödvändigtvis alltid lika mycket en boost för Linda själv. Eller för stämningen bland kamraterna.

Mehmet är 35 och driver det lokala haket där Linda är stammis. Hans föräldrar pratade alltid varmt om Palme, men han tycker bara att sossarna verkar lite dåliga på att lyssna på honom.

Eller så är det bara Linda?

Varje fredag beställer hon en “Concha de la Lora”, som Mehmet fortfarande inte vet om hon vet vad det betyder, och använder väntetiden som terapisession. Mehmet har familj och tycker att det extra viktigt att skolan fungerar och skulle gärna vilja prata om att det är för mycket stök där. Men Linda är vid det laget redan inne på tredje varvet om sin exman.

Han har börjat fundera på om han borde registrera sig på en sån vård-gigapp? Och kränga detta som ”terapi” för att få betydligt bättre betalt än för hennes pizza?

Miljöpartiet

Idun, 22, bor i en hyresrätt på 23 kvadrat i Nykvarn som kostar 10 000 i månaden. Vilket föräldrarna i Bromma tack och lov betalar. Hon lever i ett distansförhållande med en person från USA som hon träffade (inte i verkligheten, än...) på en vänsterradikal Discord om furries, och blir väldigt arg om någon frågar om partnerns kön eller inte förstår skillnaden mellan ”bisexuell” och ”pansexuell”.

Idum samlar pengar för att partnern ska kunna komma hit, men det går trögt. Dels för att hon inte har jobb. Dels för att hon gick på en waldorfskola i norra Stockholm som också är känd som ”rödvinsvänsterns Lundsberg”, i vredesmod över att inte komma in på Södra Latin. Där hon tyvärr inte lärde sig skriva CV nåt vidare. Däremot att mäta currykors med tumstock och röka gräs. Vilket är skoj, men inte jättepraktiskt för att få jobb.

Holger, Iduns 28-åriga storebror, bodde tills nyligen kvar i familjens jättehus i Bromma. Han gick på samma skola som Idun men tillhörde utegänget som inte brajade så mycket, utan mest pratade med andar på rasten och blev ̶m̶o̶b̶b̶a̶d̶ (nej det finns inte på waldorf) auravarierad. Trots att han var lärarnas favorit på regndansen ute i skogen. Men inget av det hjälpte inte sen.

Efter bioresonans, zonterapi och många samtal om att föräldrarnas sorg över att ha fått en son som var i det flegmatiska temparamentet hittade Holger till slut sin mening i livet. Nu volontärarbetar han med ödlor i Indonesien.

Päronen är supernöjda. Holger gör någonting som är viktigt på riktigt och kräver mindre pengar än Idun. I alla fall så länge han är där. Till slut kunde även en flegmatiker få en mening med livet. Prisa Steiner!

Centerpartiet

Olle, 45, är småföretagare och kommunalråd i en liten bruksort i Mellansverige. Han kränger ved, hugger ner andras träd och tar med sig veden “pro bono”. Sedan anlitar han en ukrainsk snickare (Slava Ukraini!) för att bygga r̶u̶c̶k̶e̶l̶ Attefallshus av den. Och få RUT-avdrag samtidigt som han betalar snickaren svart.

Olle är också lite ökänd för att vara tafsig på festivaler i byn. Åtminstone efter att hans fru lämnade honom och träffade Nour när tjockholmarna kom dit på midsommar. Han blir dock inte SD:are för det. Då skulle hans son Olof, som han absolut inte döpt efter honom själv, inte kunna köra runt i en EPA som är en ombyggd Tesla, medan de andra pojkarna bara kör gamla Chevrolet.

Olles hjärtefråga är att locka ett stort amerikanskt techbolag att bygga serverhall i byn. Han har gjort jättemånga AI-bilder som visar hur många jobb det kommer bli. Om AI ger en korrekt bild av verkligheten återstår ännu att se.

Fanny, Olles 36-åriga kusin, valde en annan väg. Hon flyttade till Stockholm, tog psykologexamen på Södertörn och föreläser nu om livet som intraprenör. Presentationerna är AI-genererade hierarkiska diagram som förklarar att hierarkier inte längre finns eftersom personliga möten är allt.

För detta tar hon 50 000 kronor och dessutom har hon bytt efternamn till ”Tjoho” som marknadsföringsknep. Det går så bra att hon till och med brukar ge en hemlös misosoppan när hon köper sushi efter sitt gig. Därför är hon numera socialintraprenör. Hon brukar säga att man ska gräva där man står. Medmänsklighet börjar i vardagen.

Hon hatar SD, men är ändå helt säker på att Centerpartiet absolut inte kan samarbeta med Vänsterpartiet efter valet. Mest på grund av Nour, en hatecrush hon inte kan släppa. Nour bor ju för fan i flashiga Bagarmossen. Fanny får nöja sig med Hägersten. Vilket ju bara är så himla 2015.

Desperat försöker Fanny förhandla till sig krediter på banken för att slippa vara ute. Kanske är Gubbängen en okej kompromiss? Brygger de kombucha i trappuppgången där också?

Kristdemokraterna

Lilith, närmare 40, bor i en småstad i Småland. Hon är pastorsfru, men är mycket noga med att hon hemma ska tilltalas milady hemma. Hon frilansar lite som föreläsare i ledarskap och hjälper till med församlingens frivilligverksamhet. Särskilt när det finns någon fyllskalle på torget att läxa upp om hur man lever rätt. Då mår hon riktigt bra.

Eftersom maken sa det i kyrkan röstade församlingen nyligen på henne som ordförande för den lokala KD-föreningen. Nu är partiets Facebooksida full av privata bilder på Lilith där hon ser strängt in i kameran framför texten: RÖSTA KD (annars...)

Till den grad att Lilith nyss lyckats slå landsbygdsministerns maniska grillbilder och få Bebba Usch-priset för sociala medier-engagemang. Kanske mest för alla gubbar på facebook som bara inte får nog. ”Var lite argare på mig. Snälla. Det blir Elaka Tjejpartiet i evighet. Bara du inte slutar.”

Billy, 30, är pastor i något som heter typ Singsong Jesus Church of Heartland Sweden. Han säljer skräp han hittat på återvinningen som ”biståndsprojekt”. Han predikar ofta om att civilsamhället, det vill säga han själv, besitter den kompetens Sverige behöver för att hjälpa utsatta människor. Med kontakter som också bedriver troende företagsamhet inom regeringen har han fått igenom att alla måste slänga alla textilier i den återvinning som just han äger på orten.

Just nu filar Billy på en predikan till de troende om att ̶L̶i̶l̶i̶t̶h̶ Gud har gett profetiskt tilltal om att frun är menad för större syften än att bara vara isprinsessa på orten. Hon ska störta Bebba och bli ny isdrottning… Eller... folket ska se Guds plan om att hon ska göra det, när de blåbruna förlorar valet. Just nu läser han om ”Kristi brud” och funderar på om där finns inspiration att hämta, i Guds ord?

Moderaterna

Douglas, 32, lever på familjens ”likvider” i stillsamma Lidingö. När han inte skördar nya segrar på golfbanan hittas han ofta i en segelbåt. Han är absolut inte nyliberal. Han står faktiskt och väger mellan M och KD. Han är kristen också, för det var alla på internatskolan. Annars fick man stryk.

Douglas beskriver sig som moderat classic och gillar inte den nya generationens högerkillar. Det här “grish” eller vad det heter är så tacky. Det var bättre ̶p̶å̶ ̶f̶r̶a̶n̶c̶o̶s̶ ̶t̶i̶d̶ när folk var brats. Då fanns det klass på saker och ting. Man hade inte heremes-scarf och bourbourjacka på sig samtidigt. Sedernas förfall.

Nyligen fick han pappas välsignelse att trolova sig med kusinen Sibylla. Det var lite si och så med genpoolen, förvisso, men hennes farfar var en hyvens karl som gav familjen Sveriges sista flaska Cykelpunsch, som slutade tillverkas 1933 för att sossarna var dumma och införde systembolaget. Eller hur det nu var?

Det är alla fall den storyn han drar på den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala. Egentligen hittar han bara på. Man kan ju sälja in vad som helst som ”tradition” till helt oliggbara unga killar. Han tänker att nästa föreläsning ska han nog sälja den där cykelpuschen till en snubbe med pippskägg som ofta är på TV så han får känna sig lite mindre kastrerad? Den här gången för mer än hundra tusen, som han sålde en whisky till en SD-riksdagsman för.

Den är säkert lika odrickbar. Men tjåset får åtminstone avnjuta att känna sig mer likvida än de faktiskt är.

Sibylla, också runt 32, bor i Danderyd i ett “småhus”, det vill säga ett som bara har tre uteterrasser. Hon är instruktör i Lottakåren, när hon inte lever på farfars pension från frivilligtjänsten under andra världskriget.

För vilka han var frivillig behöver vi inte prata om. Det vore som att ha på sig strumpor inomhus. Blir så dålig stämning. Det var nåt med att kommunisterna var dumma.

Pappa och bror har dock grävt upp hans lik med stamtavlan som han begravdes med för att noga kontrollera om kusin Douglas verkligen är tillräckligt nära släkt. Resultatet blev med väl godkänt.

Nu kandiderar Sibylla lokalt för (M) med hjärtefrågan att stoppa hederskulturen i samhället för att alla kvinnor ska ha samma rättigheter enligt svenska värderingar i Sverige. I Sverige har vi svenska värderingar. Det visste farfar.

Sverigedemokraterna

Bengt, 62, är en arg gubbe som tagit värvning i twitterkriget och ständigt befinner sig vid fronten. Vad han gör resten av dagen är oklart även för familjen. På X står det att han gått i ”Livets Hårda Skola”. Jag vet inte var den skolan ligger, men alla som har gått den verkar ha rätt hela tiden. Om allt. Och om han inte har det så spelar det ingen roll, det är förjävligt ändå.

Bengts största fiende är Martin från Vänsterpartiet, som försöker skriva C-uppsatslånga inlägg om att Bengts felaktiga samhällsanalys är ett resultat av arbetarklassens alienering från produktionen.

Bengt svarar oftast med något i stil med:

“soja islamer transar feminister du jävla bego invandring vararpi histler men vi har faktik yttrandefrihet i svärje!!!”

Pim, 33, är Bengts fru som han förälskade sig på när han var på semester. Pim har fått dra ner sitt engagemang i SD:s partiförening efter att hon tryckte upp material hemma om att socialtjänsten kidnappar barn, efter att de varit där. Som tur är var Bengt fyllekompis med Jörgen, 53, som också är väldigt aktiv på internet. Och dessutom i sin tur bästis med partiledaren. Så partiets interna underrättelsetjänst la ner utredningen som kunde få Pim utesluten.

”Man vet ju hur såna där är” sa Jörgen senast, oklart om han syftade på kvinnor eller Pims ursprung. Då skålade Bengt glatt och kommenterade att hon ändå är ”bra som kvinna i sängen”.

Vid sin sida har de Eton, 15, deras son. Han tror att han är rik när han går runt i en alldeles för liten dressmann-kostym. Han vägrar dessutom äta nåt som inte bara innehåller kött, för då kanske han får östrogen och blir en kvinna.

Killarna i klassen och på TikTok tycker att det är jättehäftigt att Eton är med i SD:s icke-ungdomsförbund och tror att han kommer köra en splitterny Tesla på grund av det, inom ett par år.

I verkligheten kanske han mest har att se fram emot att jobba som troll. Om han har tur.

(Som ni märker finns inte Liberalerna med ovan. Det gör inte Tyresö Filatelister eller Bromöllas knyppelförening heller. Av ungefär samma anledning.)

Ofta, kanske alldeles för ofta, känner jag att mitt antifascistiska engagemang kokar ner till hur andra definierar ”Vi”. Gärna, och, tror jag, ofta outtalat.

Men vem är det som definierar det? Vem står innanför och pekar ut någon annan som avvikande? Vad händer om det där ”utanförskapet” mest är ett sätt för normen att känna igen sig själv?

Det finns en särskild sorts berättelse om den radikala högern som verkar vara väldigt säljbar. Någon har varit där inne. Någon har ”hoppat av” och återgått till att bli som ”vi”. Någon som egentligen var ”vi” (normal) men kan förklara varför människor blir så där. Varför de inte är som vi?

Men kanske är det just där problemet börjar. Med detta ”vi”. Kanske är det därför det just blev så från första början? Utan att nån tänkte så mycket på det? Det var bara ”normalt”?

Jag tror att många vill höra berättelsen om den ensamma, trasiga, sökande människan. Den gör fascismen till något som händer på avstånd: i ett ”utanförskap”, som det så fint heter. Inte i det normala.

Inte i lunchrummet, inte på den ständigt främlingsfientliga ledarsidan (eller i Svt), inte i killjargongen, inte på familjemiddagen i svenneidyllen. Inte i 90-talets vardagliga ”nynassande”. Inte i den vita svenska manligheten som alltid får stå centrum utan att behöva se sig själv.

Det är därför ni aldrig kommer få se mig upphöjd till ”Mr. Avhoppare”, även om jag röstade på SD för 12 år sen. Möjligen tyckte jag väl inte att jag röstade på SD utan på en speciell person som råkade stå på SD:s lista. Det är nog ett allvarligt missförstånd om hur parlamentarisk demokrati fungerar. Men jag hade ju kunnat sitta för dråp och sen ta en magister under den perioden.

Men det handlar inte om det. Det handlar om vilket narrativ de som söker en sån berättelse vill höra. Mitt äventyr passar inte in. Jag tror att det har med makt att göra. Om vem som har möjlighet att tala för, så att säga, ”the public opinion”. Att det är de som, om de är vänster, känner igen sig i den normalitet där det är normalt att gilla SD. Och vill höra nån som säger att “du är okej”.

Jag tror inte att mitt eget lilla äventyr passar in i den berättelsen, Visst, jag var ett barn som inte var så smart. Jag upprepade vuxnas (läs: vita mäns) vardagliga reaktionära gnäll och neokonservativa floskler. Jag tänkte saker om makt som blev destruktiva när det väl kom nån som tyckte om att ha makt.

Men det var inte svårt att komma dit. Jag gick till katolska kyrkan när jag var 14 och så fick jag vara med där. Sen kom Sara Skyttedal från församlingen och rekryterade mig till KDU. Jag vet inte om typ ”normala svennebananer” har sån social fobi att de tror att det är jobbigt att gå med i ideella föreningar? Det är det inte.

Vet inte om jag ska våga berätta om när jag nästan rekryterades till sekten Opus Dei? De hade möte under falskt flagg i församlingen för barn till akademiker och folk med karriär. Jag lyckades få en egen rekryterare och bli medbjuden till deras högkvarter på Östermalm. Väl där åkte jag ut för att jag helt enkelt sa fel saker.

Det här skulle man ju kunna twista till ”ung person saknade gemenskap”, som folk vill höra för att bekräfta sina narrativ om sig själva. Tror mer att jag var nyfiken och ganska vårdslös med mig själv.

Det var liksom inte “Mordor”. Det var folk man träffade i skolan, i församlingen, på Facebook, på möten, i politiska ungdomsförbund. Det var tvärtom ganska normalt. Jag tror att det här ”normala” är mycket värre nu än vad det var när jag var ung. Jag orkar inte ens se vad som är normalt på TikTok. Betänk att jag alltid varit feminist, åtminstone enligt mig själv. Det får man ju knappt vara offentligt idag.

Och det är kanske det som skaver.

För om man vill förklara fascism som utanförskap för ”de andra” så måste man låtsas att de miljöerna är mer främmande än de är. Man måste hitta något konstigt i personen som hamnar där. Lite som, ja, fascister brukar göra. När de vill hitta anledningar till att nån är konstig och därmed ett existentiellt hot.

Men tänk om det bara är ett uttryck för den normaliteten som alltid har funnits här? Kanske vill inte de som har makten höra det perspektivet? Då måste de ju ifrågasätta sig själva och vad de själva har hållit på med hela tiden. Det är tryggare att brännmärka sånt som ”identitetspolitik”.

I mitt fall handlade det inte om att söka en gemenskap. SD är ju en klass för sig eftersom det mer är som en relation till IKEA:s kundklubb än med en rörelse. Men även de vanliga borgarna är ju inte så. Jag kan inte säga att det fanns nån jättefin ”gemenskap” när jag var barn och var med i KDU. Däremot fanns det ju en respekt för demokratiskt fattade beslut som jag saknar idag.

I Stockholm var det konservativa fd. MUF:are som typ drev allting. De var inga jag ”kände igen mig”. Men jag ville ju bli diplomat när jag var liten (det hade jag inte betyg för) och tyckte att det var spännande att få träffa människor som inte var som jag.

Nej, det som hände sen handlade om en annan människa. En förebild som jag älskade och som också var utsatt för ett förtryck som jag kände igen mig. Att vi är förtryckta på samma sätt vore helt absurt ur ett klassperspektiv. Men rimligt ur att jag blev utsatt för rasism (antisemitism). Den är ju över hela internet sen kriget, och mitt namn på bloggen är ett öknamn jag fick av SDU (alltså numera AfS). Även misogyni. Nu är inte jag kvinna, men internet är rörande överens om att jag inte är en man. Det är också från kriget.

Att känna solidaritet med nån som är utsatt för förtryck är nog inte det narrativ en etniskt svensk snubbig man vill höra, när han söker svar på varför han inte är som alla andra (SD) utan har en jättedyr bostadsrätt, jobbar i media och är vänster. Han vill mer förstå varför hans brorsa blev skinskalle på 90-talet. Det tror jag att han ska gå till sig och söka svar på.

Kanske känner han till och med igen sig i typ Gustav Kasselstrand för att han är en “skön snubbe”? Det är i alla fall min upplevelse. Låt mig då ha haft motsatt upplevelse och betänk vad som gjorde det här tråkiga möjligt, där du är den som kan påverka det här tonläget i samhället.

För det är just det, med att vara utsatt för samma förtryck, är det som gör saken sorglig. Att hon kanske inte var nån ”fin” människa som förtjänade det villkorslösa förtroendet. Nån stor och fantastisk antifascistisk superhjältinna som var ”larger than life” utan tjänade pengar på och gynnades av detta.

Det är ju superjobbigt att behöva ta hand om när det handlar om nån som definierade mig som vuxen person. Att inse hur mycket av ens liv som under en period kunde kretsa kring en enda persons blick.

Jag tror att jag nästan är en av få som fortfarande klarar av att vara hård mot fascister när andra sitter och har gubbmys med varenda “radikal” vänsterprofil. Men jag vet att jag hade fått panikångest om hon var här. Jag tycker inte att det är bra. Men jag tycker inte att jag står i skuld till, eller behöver förklara mig för, de “sköna snubbarna” som är självklara i normen. Som styr allt och nu ofta bjuder in SDU-ledaren för mys i varenda Youtube-kanal.

Kanske måste ni börja med er själva om ni vill ha svar på varför de här attityderna finns överallt? Jag är lika rådlös nu som när jag blev utskälld som 8-åring för att inte hålla tyst under en tyst minut för 9/11.

Men jag tror att allting handlar om olika maktstrukturer, där den som har möjlighet att sätta narrativ och bestämma vilka som får komma till tals, ofta också är ansvarig för den stämning som gör att det blivit som det blivit.

Men den diskussionen får man typ inte ta, i Sverige idag? Då kan ju folk i den onämnbara normaliteten känna sig utpekade och bli kränkta. Och rösta på SD. Som om de inte i allmänhet redan gör det.

När jag i mitt förra inlägg, snuddade vid indoeuropéerna, och vad walesiska (kymriska) lär mig om mänsklighetens mångfald, kom jag att tänka på en sak:

Det fanns förstås inget folk som kallade sig ”indoeuropéer”. Det fanns ingen flagga, ingen nation, ingen tydlig gräns mellan “oss” och “dem”, inget urfolk som stod där på stäppen och sa: “Vi är Europas sanna förfäder och nu ska vi hålla på och erövra och härja för att bekräfta vår manlighet.”

Det är en efterhandskonstruktion. Ett språkvetenskapligt begrepp.

Men på ett annat sätt är det ju uppenbart att nånting ”fanns” som var viktigt och präglat oss sen dess. Att språk och makt spreds.

Gubbar på facebook och andra blir kränkta än idag när man visar bilder på människor i det som i dag är Sverige för ungefär 10 000 år sedan, som har mörk hy. Man kan gå in i en diskussion om att alla är släkt med alla. Fast… är grunden för deras själva kränkthet fel i sig? Språket och kulturen som finns här i Sverige och i nästan hela Europa är ju ändå ”iranskt”, tack vare saker som hände långt senare.

Det är väl ett jättebra argument mot rasism och idéer om mytologiska förfäder i ”urtiden”? Poängen är att själva det som brukar kodas som “vårt” alltid i slutändan är importerat.

Svenskan är ett germanskt språk. Germanska språk är indoeuropeiska. Vi har gravhögar här i Sverige där kungar bor i för att det var nåt ”lite finare” tack vare att det kom hit nomader inte jättelångt innan Jesu födelse. Som nu typ är grunden till det här ”Vi:et” och språket. Fast såna saker som gravhögar det helt uppenbart är en sak som passar bättre på steppen nånstans mellan Ukraina och Tjetjenien, där de som tog med sig den här idén kom ifrån. Alla har alltid flyttat på sig.

Att urindoeuropeiskan är så extremt överstuderad, för att några som inte var så mysiga ville hitta de här ”mytologiska förfäderna”, är faktiskt en bra sak. Kanske för att den inte visade vad de ville att den skulle visa.

Tittar man på rekonstruerade ord och mönster verkar mycket handla om patriarkala relationer, boskap, arv, släktskap och status. Män, fäder, söner, boskap, ägande. Om någonting är kvinnligt behöver det ofta markeras. En svåger fast kvinna blir en ”svägerska”. Mannen är ofta grundformen och kvinnan avvikelsen.

Det verkar också som om ord som har med makt att göra har att göra med vem som äger boskap, och att när pappa dör ska boskapen delas mellan sönerna. Det där verkar ha fortsatt långt in modernare europeisk historia.

Man kan ju nästan tycka synd om Karl den stores son Lothar, i den mån man nu ska göra det om patriarkala våldsgubbar, som fick den del av pappas arv som låg precis mellan dagens Tyskland och Frankrike. Det är ju precis där man skulle vilja få typ ”halva kungariket” för sitt hjältedåd i nån saga från medeltiden. Där typ hälften av alla Europas stora krig har börjat.🥲

Bland de som bodde här innan det i Europa kan det ha funnits en större förmoderskult enda till Jesu födelse (en dubbelt så lång tid som mellan den tiden och nu). Då dyrkades en gestalt som kallades Cybele eller Sibel eller nåt sånt, i stora delar av Europa. De allra mest antika grekernas första skriftspråk – Linear B – sägs vara lånat av de (möjligen) matriarkala minoerna som bodde på Kreta.

Originalet har ingen lyckats tyda än. Klart är i alla fall att det är lånat. Det är nämligen designat lite som att – om vi skulle skriva ”strut” på svenska, så skulle vi behöva skriva ”sa-ta-ru-ta”. Helt uppenbart är att de har fått det från några andra som pratade på ett helt annorlunda sätt.

Det handlar förstås inte om att vissa människor var “ondare” än andra i någon essentialistisk mening. Det kan också vara så obehagligt som att om man lever i en sån miljö på steppen så kanske patriarkal våldsmakt är fördelaktigt på nåt sätt. Inte för att det är naturligt, men kanske för att materiella villkor kan bli kultur, och kultur sedan börjar låtsas att den är natur?

Det är här språket blir så avslöjande. Det minns saker. I alla fall tillräckligt för att berätta nåt om sin egen historia.

Men vad är då “vårt”?

Språket i sig är alltså nåt som för med sig makt, och att några var teknologiskt överlägsna nån gång på stenåldern är kanske en del av att bevisa det? Kanske hade en gammal indoeuropé som skjutit pilbåge hela sitt liv från häst och vagn, varit som om ett UFO plötsligt landat med laserstrålar för oss, för de stackarna som bodde här i Europa på stenåldern?

Jag skrev i min förra text om att jag läser walesiska mest för att jag vill det. Och walesiskan är också ett bra exempel på hur konstigt det här blir. Det vi kallar keltiskt är inte bara “Wales”. Att walesiska kallas kymriska har att göra med att det egentligen inte är ”nationen Wales” urspråk utan även Englands, och den historien sträcker sig över hela England, och ortnamn har motsvarigheter på keltiska långt utanför Wales. Ändå är de keltiska orden i walesiskan försvinnande få. De var nämligen inte ”fina”, utan associerades med en lägre klass.

De franska orden i morden engelska är däremot jättemånga, till den grad att det finns fler ord som härstammar från latin än från gammal germanska i modern engelska. Fast ”engelska” är ett arv från några som bodde i nuvarande Holland.

Det är ju för att några från Frankrike kom och blev en härskarklass i England på 1000-talet. Men också för att latin är de lärdas och de finas språk.

Lite som att ”dålig svenska” plötsligt är ”extra fin svenska” och signalerar makt för många på den radikala högerkanten. I alla fall om det beror på att de hör den i t.ex. den katolska mässan, för att det är en dålig/bokstavlig översättning från latin.

Att några som hade våldsmakt och privilegier nu är med andra ord det som oftast känns som det här ”vi:et”. Kanske hjälper sånt som de gamla steppnomadernas härjningar på stenåldern till att förklara varför allt sånt bara är påhitt? Och att det där med vad som känns ”vi” alltid är väldigt flexibelt?

Men kanske är det inte ett så populärt narrativ, idag?

Gud vad tråkigt det är att vara sådär segt sjuk på semestern.

Förra veckan hade jag tungblåsor så jag hade ont om jag åt nåt. Nu har jag blåsa i halsen istället så nu gör det ont om jag dricker nåt. 🫤

Men jag försöker göra nåt kul i alla fall. Som att plugga walesiska/kymriska på Duolingo.

Det fick jag inte göra för mitt ex, eftersom hon tyckte att det var värdelöst i jämförelse. Nu har jag gått kursen i en månad. 😊

Jag skrev lite om det på facebook tidigare. Apropå att det känns som ännu en sån sak som kanske egentligen visar att nationalism är trams:

Min ex-fästmö hade ju inte fel i det i mån av nytta av det i typ karriären. Men man kan ju ha nytta av saker på andra sätt. Tolkien lärde sig ju walesiska och sen blev det grunden för hur alverna pratade (tillsammans med finska som han också var specialintresserad av). Nu är både han och ”alver” på det sättet han tänkte på såna, kända över hela världen.

Det praktiska tycker jag är att man lär sig om hur människor använder ord helt olika för att uttrycka samma sak. Folks behov av att uttrycka nåt är detsamma, men språk och kultur och samhälle kan göra sättet att uttrycka det väldigt annorlunda än det man själv är van vid.

Ta den här meningen:

”Mae hi eisiau prynu beic coch yn yr Iseldiroedd”.

Bokstavligen, ungefär: “Är hon önskar köpa cykel röd i Holland?”.

Att det ser ut sådär är för att kelter gillar att bygga meningar där verbet (alltså det som görs i meningen) kommer först, sen vem som gör det, och sen vem som det blir gjort till eller mot.

För en svensktalande känns det ovant. Men egentligen är det inte så främmande. Vi kan ju säga “Kommer Lisa snart?” eller “Sparkar Lisa bollen?”. Det får en annan betydelse, men det verkar gå att koppla rätt sak till rätt grej. Även om vi tolkar vad det betyder annorlunda på svenska.

På gammal svenska, precis som på tyska, och (enligt forskare inom lingvistiken i alla fall) så kan man även ha ordningen där verbet kommer sist. Det är nog närmare den ordföljd som de där gamla urindoeuropéerna hade när kom till Europa och Sverige på hästar från steppen på slutet av stenåldern.

Man kan lyssna på en rekonstruktion här. Tycker att det låter som nåt mellan isländska och gammal grekiska. Egentligen är nog sanskrit och persiernas gamla heliga språk närmast. Men det kaninhålet kan vi leta i, i nån annan text.

Men det där speglar sig faktiskt i syndabekännelsen som man läser i början av mässan i katolska kyrkan, för att bli förlåten för venialsynder (såna synder som inte är dödssynder, som att ha sex utan Guds samtycke eller mörda nån):

Ser ni vad som händer här? Verbet (handlingen) gillar att hoppa efteråt i meningen, som dessutom blir onaturligt lång. Det är ju för att det egentligen är översatt lite väl ordagrant från latin. Kanske som om Google Translate hade funnits, långt innan det gjorde det?

I det här fallet är det inte “dålig” svenska utan ovanligt “fin” sån. Kanske borde egentligen hela mässan firas helt på latin? Som på medeltiden och i Francos Spanien. Vissa som nog gärna skulle ha åsikter om att andra pratar dålig svenska kan samtidigt tycka om detta. Eftersom de kodar det annorlunda.

Samma sak gäller andra ovanliga ordföljder. Yoda i Star Wars, som säger “Kraften du måste finna”, där objektet kommer före subjektet, som kommer före verbet, låter konstig. Men det är fullt begripligt, på ren svenska.

Det finns dock språk som är nåt helt annat och där saker byter plats på en nivå där det inte ens går att gå in med en grundförståelse och börja känna igen hur ord och meningar fungerar. Walesiska är snäppet ”värre” än de stora europeiska språken, ungefär kanske på nivå med latin eller isländska. Ändå lite enklare än baskiskan som, i alla fall vad jag förstår, egentligen inte är svårt om man tänker uttal. Men t.ex. har såna där kasus som i finskan, som är instinktivt obegripliga för oss i vår språkfamilj.

Där den vanliga ordföljden i en mening skulle vara som att ”Lisan boll spark”, och då ska man förstå att det betyder ”Lisa sparkar bollen”.

Det kanske man kan vänja sig vid. Men i helt andra språkfamiljer hos andra delar av mänskligheten kan man få en ordföljd i stil med typ ”Spark boll Lisan” eller ”Bollen spark Lisa”, som ska läsas som samma sak som när vi säger ”Lisa sparkar bollen”. Det är nog en betydligt svårare utmaning i såna fall.

Walesiskan är inte på den nivån, och träffar man riktiga polygotsnobbar, såna som är jättestolta över att de kan jättemånga språk, så får man veta det.

Men det är också därför tycker jag att även små språk kan vara värda att lära sig. För att helt enkelt utmana sig själv. Man lär sig inte bara nya ord, utan också något om hur mänskligt språk över huvud taget fungerar. Det kan vara väldigt annorlunda och låta väldigt komplicerat hur man säger en enkel mening på svenska, på ett helt annat språk.

Men jag är ändå nyfiken på att lära mig förstå hur. För alla har vi ungefär samma behov av att kommunicera ungefär samma saker ändå.

Plus att walesiska låter otroligt fint:

Egentligen hade jag tänkt skriva om varför jag känner olust inför hur ordet “sionist” används.

Inte för att jag vill försvara den israeliska fascisthögern. Tvärtom. Men för att ordet ofta används på ett sätt som får mig att höra något annat bakom: “den där lite judiska saken”.

Men jag ger upp. Hela idén om att människor naturligt hör hemma i vissa färdigritade gränser är ett rätt sent påhitt. Ett påhitt som blivit så normalt att vi tror att det alltid funnits.

Det finns ingen evig historisk grund för att människor från Haparanda till Tyresö naturligt skulle vara ett och samma “svenska” “folk”. Att vi tänker så beror i stor utsträckning på enhetsstaten, skolan, och 1800-talets romantiska fantasi om ”nationen”. Det svenska “vi:et” är inte äldre än så.

Sveakungen råkade bli kung över Götaland, så nu tusen år senare är det självklart att götar är “svenskar”. Ibland var han eller hon kung över Norge och Danmark också. Kanske hade smålänningar kunnat vara helt självklart danska?

Samma grej gäller förstås många andra “självklara” folk. Som när man läser diskussioner där radikala amerikaner spekulerar om huruvida Sverige ”koloniserade” Finland på 1000-talet? Det fanns ju ingen idé om ”Sverige” då.

Klart är att det vi kallar Finland egentligen är betydligt mer ursvenskt än de områden av Danmark som Jimmie Åkesson och hans polare kommer ifrån. Den folkliga rasism mot finnar som fanns för bara några generationer sen, och tyvärr är alldeles för bortglömd nu, är lika historisk som den nazistkomponerade ”sverigedräkten” som kungafamiljen brukar ha på sig.

Det betyder inte att förtryck inte alltid har funnits. Men religion, klass, lojalitet, jordägande och härskarmakt kunde vara mycket viktigare än det vi i dag kallar “folk”. Jag tror att svennebananer i normens oförstående blick på t.ex. religiösa i stor utsträckning beror på att de inte tänker på att en sån grupptillhörighet kan vara viktigare än det där självklara att ”jag är ju svensk”.

Ett sånt historiskt exempel på att nationer är påhitt, som jag tänker på eftersom jag är en vit man som närmar mig medelåldern, skulle kunna vara det östromerska riket (Bysans).

Det finns en ganska känd anekdot från 1912 när Grekland erövrade (eller ”befriade”, hur man nu ser det) ön Lemnos från turkarna och en soldat frågade en pojke om alla som bodde på ön var greker?

Pojken svarade, ungefär: ”nej, här är vi alla romare”.

Skulle nån sagt till de gamla bysantinerna att de var ”greker” (hellener), hade de kanske inte blivit så glada. Eftersom det betydde ”hedning”. Var man ortodoxt kristen så var man “romare”. Av den anledningen har diverse nationalistiska anspråk fått konstrueras från medeltida härskare som egentligen inte alls ville styra över några såna nationalstater. Miljontals inhemska muslimer fördrevs till Turkiet för att de inte passade in i den nationalistiska historieskrivningen.

Mest tragikomiskt av alla är kanske ”Storserbiens” gränser som lett till folkmord i vår tid. De bygger på en kille på medeltiden som hette Stefan Dusjan. Som erövrade och höll på eftersom han absolut inte ville vara kung av nåt som hette ”Serbien”. Han ville bli bysantinsk kejsare, som vilken troende ”romersk” furste som helst, men dog i en farsot innan han lyckades.

Armenier var däremot andra klassens medborgare och lyckades inte ”assimileras” på samma sätt som t.ex. galater (de där som Paulus skrev till i bibeln) som bara uppgick i normen vid nån tidpunkt. Skälet var inte nån sorts modernt “rastänkande”, utan att den koptiska kyrkan var kättare som trodde fel om förhållandet mellan Jesu två naturer.

Man kan förstås misstänka att det egentligen fanns klassmotsättningar bakom som inte alls handlade om Jesu naturer. Eftersom Bysans, hur mycket riddare på internet vill att det ska vara ett ljusets bålverk för vår frihets kristna civilisation som offrades till det islamiska barbariet, i verkligheten var ett brutalt klassamhälle som byggde på att kejsaren gav sina generaler områden att förse honom med soldater från, i utbyte mot att få skatta bönder som levde i livegenskap. Dvs. i slaveri.

Historien verkar, med andra ord, visa att det där med att det är självklart att ”vi vet att just vi är folket X och just vi ska bo i X-landet”, inte är det. Kanske är det nåt som mest uppstår under förtryck? Varje gräns är helt enkelt ett, oftast väldigt modernt påhitt, var praktiska syfte är att kunna utnyttja de som befinner sig på fel sida av den.

Men vem är “vi”?

Jag började egentligen skriva den här texten för att förklara varför det känns lite sådär med begreppet ”sionist”. Sen blev det en utläggning om varför nationalstater är påhitt. Det kan ha att göra med att det inte är självklart vem som är ”vi”, det kan liksom hända oss alla. För mig är det nog inte självklart att ”Konungariket Sverige” per automatik är mer ”naturligt” än Staten Israel.

Jag tänker inte utnämna mig till expert på Israels historia, men i mitt huvud är det nog både en kolonial- och en flyktingstat. Det var ungefär lika många judar som fördrevs från de omgivande arabstaterna som palestinier under kriget 1948. Det inte en ursäkt för palestiniers lidande, eller att många levt som statslösa sen dess. Det är väldigt uppenbart att kahanistregimen beter sig som en rouge state och att USA tycker att det är helt okej. Att sånt som jag brukade få höra som ung, om att Israel bryr sig mer om palestinier än nåt annat land i mellanöstern, är en perversion av verkligheten.

Man kan väl säga att det är en allmänt dålig idé att försöka införa den här idén om att ett visst folk ska leva på en viss landyta? Jag tror att det är helt korrekt att det helt enkelt var på modet och helt normalt att ta områden och rita sträck på kartor under första hälften av 1900-talet liksom tidigare, och Israels tillblivelse har förstås en kolonial dimension.

Men begreppet ”sionist” har också en rasistisk dimension och är väldigt ofta ett sätt att signalera att samma sak som vita män överlag lite överallt tycker är nice plötsligt känns speciellt när det är just ”judiskt”. De antisemitiska utrensningarna i Polen och i Sovjetunionen bedrevs t.ex. under täckmanteln av ”antisionism”.

Jag tänker snarare att den israeliska högerextremismen är ett utslag av samma strömning som vi ser i Ryssland, USA, Ungern och på andra håll: auktoritär nationalism, religiösa dårar och drömmen om ett rent “vi”. Det räcker så.

För ett tag sen hade jag ett tragikomiskt samtal med en progressiv politiker.

Vi kom in på en politiker på högerkanten. Jag undrade om han tänkte att hon skulle ta hand om sjukvården, om det blev nån sorts rödblå konstellation efter nästa val? Han berättade att han hade träffat henne och att hon hade undrat om han ville äta veganska tacos med henne.

Jag höll på att smälla av. Äta hennes vegantacos? Det är så hon att jag baxnar. Ville nästan fråga om de kom till de stadiet där han hade gjort fel och hon bestämde att han behövde meditera lite, som ett sätt att ge nån en timeout?

Eller om hon gett honom ett roligt namn i stil med ”Lilla Zöt”?

Jag tänker på det här, när media lyfter trender som ”softgirls” och ”tradwifes” och sånt. Jag har också varit med om tjejer som haft såna önskemål på dejtingappar. Typ: ”kan du komma och bestämma över mig”. Det känns bisarrt eftersom min självbild, om något, är nåt helt annat. Framförallt efter att jag träffade den här personen i ungdomen.

Oftast känner jag stor olust för att leka ”avhoppare” eller typ “förebild” för ungdomen. Men två saker skulle jag ha velat säga till mitt yngre jag: Allt man fantiserar om nåt betyder inte att det är nåt man faktiskt skulle tycka om på riktigt. Och olika relationer med olika människor ser olika ut. Du ”är” inte nånting bara för att det råkade bli så nån gång. Shit happens.

Tillbaka till den progressiva politikern som kanske skulle äta min gamla crushs vegantaco. Han sa att det var “innan hon träffade en kille”. Blev spännande stämning när jag sa att hon träffade sin sambo långt innan det.

När jag kände den personen var hon åtminstone ärlig med att det normala är att man har en som man är kär i och lever med sådär socialkonservativt. Men eftersom hon inte är en normal tjej, utan en fantastisk girlboss som knappt kan gå utanför dörren utan att en massa män och kvinnor står där och bara tycker att hon är den bästa som finns, så det gäller inte just henne.

Enligt mig är det här, inte just det som har med relationer och sånt att göra, utan attityden till andra människor i allmänhet, representativ för hur högerextremister tänker.

Jag sa inte det till honom, men jag vet hur hon tänker alldeles för väl. Att hon helt enkelt tyckte att det var en BDSM-grej. Att ha en sambo är väl lite som att ha en kastrull eller en fåtölj hemma. Varför skulle hon behöva berätta det?

Om det nu låter jättesexigt, så kan jag istället tänka på när samma person synts offentligt och ska vara med och prata om viktiga frågor. Men uppenbarligen inte läst på om ämnet. Det är nåt i hennes blick som bara inte förstår… Alla är vi ju här för att lyssna på Hennes visdom. Väl?

Jag har skämts alldeles för mycket över det här. Det är egentligen därför det känts jobbigt att prata om äventyr i barndomen på högerkanten (dvs. att vara som 50-70% av Sveriges vita manliga befolkning) snarare än dumma åsikter och sånt. Men jag kan berätta för “ungdomen” att det inte var ett sånt spännande hett äventyr, som man kanske läst om i nån dålig bok.

Det var mer som en person som tog i mig överdrivet mycket. Gärna när andra såg, som för att nästan berätta med sin kropp vad hon ville att jag skulle göra, som om jag vore en sprattelgubbe. Det var också mycket att lyssna till hennes fantastiska berättelser om sig själv. En del “visdomsord” från henne dyker ibland upp i mitt huvud än idag. Det är inte nåt som jag får en kick av i största allmänhet. Men är man förälskad i nån så är man.

Det var också en person som hade väldigt mycket makt och pengar och kändes som en “liberal” förebild i sammanhanget och var enkel att ha att göra med. Till en början, i alla fall. Ett beteende som uppskattas leder till belöning och motsatsen leder till nåt annat. Jag tror inte att det är en bra idé att hålla på så där på jobbet. Eller som nån slags grund för ett samhällsengagemang.

Ja. Det är väldigt jobbigt alltihopa. Kan fortfarande drömma om att sitta med henne, att hon ska säga att det som hände var fel. Det kommer inte hända.

En antirasist ringde mig när mitt senaste förhållande kraschade. Vi kom in på den här personen lite, om saker hon gjort och att hon inte känns trovärdig. Jag tror inte att nån riktigt kan förstå varför det känns jobbigt, men också befriande, att klara av att prata om det, 10+ år senare. Andra hade nog kunnat vara arga på mig för att jag av nån anledning tycker att det är jobbigt att säga att en fascistisk politiker beter sig orimligt.

Men det handlar inte om ideologi. Utan om nåt som jag definitivt inte skulle önska att de som är unga idag och har knepiga fantasier, inte ska behöva uppleva, bara för det. Det är som ett knark, att knarka bekräftelse från nån som känns “larger than life”. På den tiden satt jag och en på arbetsplatsen och drack martini en kväll och grät över en av hennes många historier.

Den var att i hennes föräldrars hemland så kunde inte mammor bre mackor, för de hade inte Bregott. Så hon kom hem till sin mamma med en smörkniv som hon gjort i slöjden och sa ”nu är du en svensk, mamma”.

Det där har ju… inte hänt. Hur fan kunde man vara så dum i huvudet att man trodde på det? Men nånstans var längtan efter hennes bekräftelse så stark att den förintade hela min personlighet och agens. Det är ett “hack” i min egen historia. Att det känns dimmigt och att jag inte fullt ut fattar hur den unga versionen av mig själv tänkte. Även om jag försöker.

Det är förstås ändå “den personens”, d.v.s. mitt ansvar att det ens kunde bli så. Hela den här dåliga spiralen började med en 12-åring som var med i ett gäng som rollspelade korsriddare i the Scarlet Crusade i World of Warcraft och fick för sig att det vore en kul hobby att gå med i katolska kyrkan. Han kanske skulle ha hört av sig till ett normalt lajv istället?

Jag vill inte hoppa på vanliga hederliga katoliker i Sverige, men jag tror att det finns en koppling till det här som kyrkan säger, att makt är nåt som av naturen tillhör vissa och som kommer från Gud.

Sen gick det som det gick. Vad kul det var med nån som hade makt och använde den som hon ville.

Arbetarrörelsens och hela berättelsen om hur Sverige blev en demokrati handlar om att makt faktiskt inte gör det. Utan om att vi alla tjänar på att vara hyggliga utan att ta för oss och njuta på en tron. Eller dyrka nån som gör det.

Hur vi nu ska lyckas föra vidare den berättelsen?

Kanske finns “kulturkriget” och “wokevänstern” mest hos dem som säger sig bekämpa dem?

Två intressanta inspel från progressiva debattörer berör mig i tankarna just nu.

Den ena är en läsvärd text i DN från Myra Åhbäck Öhman, på temat hur mycket porrhjärna den nya högern egentligen har? Speciellt den här meningen:

Den andra, är från välrenomerade Aftonbladet- och ETC-skribenten Signe Krantz. Hon svarade så här på en post jag gjorde på bluesky, om en för SD antagligen ofördelaktig bild för dem:

Notera särskilt den sista. Det är alltså SD - obeaktat vem eller vilka personer som är i bild - som vill använda ord som “kulturkrig”, “identitet” och “woke”.

Det enda gångerna man hör såna tongångar från vänster handlar det om att det är dåligt. När exempelvis när Lawen Redar (S) säger att “det är väldigt lite woke” i (S) program. Eller när Nooshi Dadgostar (V) ägnar en hel artikel åt att förklara att hon inte kan komma ifrån materiella orättvisor om hon definierar sig som en man från överklassen. Som om nån trodde det?

Jag tänker på det, efter kränktheten som kom när jag skrev en artikel i Rörelsen för lite över en vecka sen. Jag får nog be Rörelsen att fakturera SD:s trollfabrik för trafiken? 477 kommentarer. Men typ ingen som faktiskt hade läst artikeln. Bara rubriken och ingressen.

Och blev jättekränkta över den.

Någon skrev ju faktiskt ‘CIS-man’ i en ingress. Nu känner jag mig helt ifrågasatt.

Sammanfattar väl ungefär reaktionerna. Jag är rädd för att det här ska tolkas som nån riktig folkopinion. Snarare än som en “folkstorm” via delningar i deras facebookgrupper. Att politiken anpassar sig efter det.

En “marxistisk materialistisk” vänstergubbe skrev t.o.m. tre nästan c-uppsatslånga inlägg på facebook (t.o.m. med akademiska referenser!) om "den urbana, progressiva woke-kodade vänstermiljön", som han är emot. Han skrev också att "Identitetspolitiken, i bred mening, erbjuder en genväg. Den kräver inte att man förstår termodynamik, demografi, kapitalflöden, institutionell tröghet eller ekosystemens återkopplingar."

Väldigt många ord för att säga att man vill hålla föreläsning om sitt gubbgenius och på nåt konstigt metafysiskt sätt känner sig hotad (eller kanske kastrerad) av ord i en rubrik. Utan att ens ha läst min text. Som var helt renons på det han och många andra kallar identitetspolitik. Utan handlade om just det, att ingen är en sån stereotyp.

Vad är ens “kulturkriget”? Vad är “wokevänstern”? Har jag träffat dem eller sett detta i verkligheten? För mig verkar det mer handla om att blotta erkännandet av andras giltighet gör att det känns jobbigt och osäkert hos vissa (läs = främst, men inte alltid, etniskt svenska snubbiga snubbar) som för ett ögonblick inte får stå i centrum.

En av anledningarna till att jag inte dömer folk så hårt enbart på vad de röstar på, är jag är ganska säker på att de här fenomenen präglar hela samhället. Samma snubbsnubbar som bara måste stå i centrum finns också till vänster. Jag är helt övertygad om att dessas dominans i vänstermedia direkt korrelerar med alla personporträtt på högerextremister i samma medier.

Men det får man väl inte säga längre? Då är man väl identitetspolitiker? :(

Jag vet inte hur länge man räknas som “avhoppare” och är inte sugen på att när jag försattes i ett hjälplöst tillstånd som nästan barn ska definiera mig hela livet? Jag röstade på SD senast för 12 år sen. Snart har halva livet gått sen dess. SD känns jättetungt nu och som ett hot mot vår liberala demokrati, men det kändes inte som det då. Det var det jag försökte förklara. Det är ju bara normalt. För en mycket större andel av svenskarna, än för oss som tycker att deras politik är ett hot mot vår demokrati.

Jag har haft nog med att jobba med min terapeut om att tänka i termer av “inte okej”, “övergrepp” och “grooming” sen dess, för att behöva nåt livsomvälvande uppvaknande i livet som ska förklara varför jag inte är dum i huvudet. (förhoppningsvis…)

Livsomvälvande är det dock för den digitala kränktheten, och det är det som känns så läskigt med “svärjevännerna”. De är inte som när jag var ungdomsförbundare och kom från KDU och det fanns några från SSU och vi hade trevligt och roligt ihop - alla var vi ju “team democracy”. Alla var vi delaktiga i samma sorts demokratiska anda och strukturer. SD har förstört den här trivseln som fanns i politiken, i det demokratiska samtalet.

Jag skulle nog våga gissa att mycket av det har att göra att många sitter framför internet och inte har nåt vettigare att göra om dagarna. Här finns definitivt anledning att fundera på vad som händer när samhället retirerar från ensamma människor.

Jag kan vara självkritisk - jag sitter mycket på Bluesky. Det är ju som twitter, som jag halvt bodde på under 10-talet, fast bara för oss som är “goda”. Att jag använder ett ord som “cis-man” utan att tänka på det, i en ingress som jag inte ens satte, kan säkert härledas till att vi lever i olika bubblor.

Att andra upplever tre bokstäver som en “civilisationskollaps” beror däremot på deras. Skillnaden är att min bubbla inte styr svensk samhällsdebatt just nu.

Deras gör det.

Fick en mycket märklig upplevelse när jag vaknade upp i förrgår.

En för mig okänd användare på serversajten Discord hade försökt ringa mig. Personen hade skrivit långa haranger som jag tror handlar om… ett rollspel där jag var moderator för 10 år sedan. Jag kunde inte ens skriva tillbaka. Förmodligen för att jag är blockad.

Inte för att personen förmodligen hade blivit nöjd med det jag tänkte svara. Jag ville helt enkelt skriva att jag inte minns så mycket av det där (vissa namn personen nämnde fick mig att förstå vad det handlade om), men att jag ber om ursäkt om jag kränkt personen på nåt sätt.

Jag menar, jag har t.ex. hunnit vara förlovad under en bråkdel av den tiden. Det har upptagit betydligt mer av min tankekraft än ett bråk på ett forum för tio år sedan. Vore omöjligt för mig att relatera till nåt, för så länge sen.

Jag slutade på det här rollspelet, främst för att en person var väldigt jobbig och aldrig gav sig. Det var nån typ av kallt krig mellan republiker och monarkier i spelet och tyvärr lyckades inte folk skilja på lek och verklighet. Jag tror att grundkonflikten egentligen handlade om att han var fd moderator och inte höll med om våra tolkningar av hans regler.

Nåja, jag har inte blivit en så pass god människa att jag inte googlar nån som stör mig. Det visar att denne medelålders man i ett europeiskt land, sen vi hördes sist, verkar ha haft en sejour som Palestinaaktivist och sen blivit utesluten ur den gruppen. Han har därefter startat en blogg där han skrivit 59 (!) inlägg om allt som är fel med dem.

Det kan säkert finnas tusen legitima skäl att kritisera just den här gruppen. Men det är just den här besatta narcissistiska attityden från en kille med för mycket fritid som fick mig att avgå. Det här handlar överhuvudtaget inte om Palestina eller sakfrågor, utan om en viss sorts person. Om du tycker att du har tid att sitta hela dagen och maniskt leta efter anledningar till att folk som är kopplade till en viss grupp är dumma, så kommer du förstås kunna göra det.

Såna där människor bryter jag med direkt, idag.

Ändå undrar jag lite? Är inte det ett exempel på vad som händer när samhället, så väl mentalvården som möjligheten att ha nåt vettigt att göra om dagarna, inte finns där? Och folk som i varierande grad inte klarar av det, försöker klara sig själva?

Och ett internet som kanske är på tok för mycket vilda västern? Ett mindre oförargligt symptom på såna där riktigt otäcka saker som 764-rörelsen? Och all annan skit som verkar ha exploderat, sen jag var ung.

Vad ska vi göra med såna som är kvar i tio år gamla bråk på nätet?

Det finns säkert ett och annat att kritisera hos Vänsterpartiet.

Det behöver inte vara fel med ett program om V:s historia och vad den innebär i våra dagar.

Men SVT:s högervridning blir liksom uppenbar när man ser en rubrik i stil med “Hur mycket Stalin är Vänsterpartiet”? och tänker sig vilket ramaskri det hade blivit med ett program med titeln “Hur mycket Hitler är SD?”. Det hade aldrig hänt. Huvuden hade rullat om det gjort det.

Men det hade framförallt inte hänt. De är så skraja för den “folkopinionen” och har väl varit det enda sen de lyfte SD in i riksdagen 2010?

Jag har ett anspråkslöst förslag. Eftersom Ivar Arpi verkar ha klippkort hos SVT, så kunde de väl i alla fall ta tillfället att låta karln medverka i en produktion på temat “hur mycket Adolf är Ivar?”.

Det vore, helt ärligt, både sakligt och folkbildande. Med tanke på hur mycket de lyfter fram karln.

Det är lätt att konstatera att SD har bakgrund i skinskalleboomen. Men kanske svårare att konstatera att såna som jobbat på borgerliga tidningar, nu i säkert ett decennium, helt uppenbart följt vit makt-världen och rewritat dess content för en “finare” publik?

Skrev om Ivar Arpis närhet till vit makt redan för många år sen, här och här och här. Här nåt som sammanfattar det mesta för den som inte orkar klicka:

Ångrar verkligen att jag aldrig orkat skriva en sammanställning av det. Jag studsade på att Svt:s favoritbloggare kopierade grejer från vit makt-världen redan 2019. Sen dess har han hunnit plagiera texter (på temat att hbtq-rörelsen är pedofiler) från antisemitiska Fria Tider. Det värsta med just den texten är att det var helt uppenbart att han ljög medvetet när han illustrerade sin text med en glassreklam (“lick it”) och försökte få det att framstå som att dragqueens var pedofila. Det är precis såna fascister ska bemötas, tror jag. Inte som några som tror på nåt, som går att ha en ärlig diskussion med. Vad skulle de vinna på det? Cashen ska in. Se bara på Trump.

Tyvärr går det liksom under radarn när nån - tack vare SVT - representerar “högern”. Som tydligen är en legitim del av det demokratiska samtalet som det ska debatteras med, och i bästa fall “bytas sida” ifrån. Jag har nog högre krav på mina medmänniskor om vanlig anständighet än att de väljer att inte tillhöra en “sida” (eller snarare en grift) som bygger på andras ogiltighet. Nån dag kanske nån måste skriva en “vitbok” om Svt:s roll i samhällsutvecklingen?

Jaja. Undrar om (M)ats Knutson dyker upp i programmet?

Idag stötte jag på ett exempel på varför vissa “debatter” är fel per se. Och hur en “debatt” i sitt upplägg per automatik kan ge den ena parten fördel.

Det är Youtubekanalen Dialogiskt (130.000 + prenumeranter) som bjudit in till debatt på temat ”är antisionism är antisemitism?”. Ett mycket enkelt ämne som säkert blir jättebra i ett sånt format. Eller inte.

Ingen kan missa att den är sponsrad av kosttillskott för testosteron (som jag förmodar är dåligt om det handlar om trans, men bra om det handlar om machomän?). Aron Flam står för linjen att det är det. Mot honom ställs... AfS-ledaren Gustav Kasselstrand. Som är antisemit. Helt oavsett.

Kasselstrand börjar med att säga att Förintelsen har ett speciellt namn för att judar vill vara för mer än andra folk, för att sedan argumentera för att DNA-test visar att palestinier är mer släkt med de som bodde där först än judiska israeler.

Man börjar nästan glömma att Aron Flam själv är en högerextrem näthatare som står åtalad för olaga hot mot en lokalpolitiker här i Tyresö. Och som dessutom fått pris av ökända antisemiter.

Men i en sån här kontext kommer förstås många kolla och tänka ”ah men han Flam verkat väl vettig?”.

Ja, det är väl klart att han gör? Det hade vem som helst kunnat göra med de förutsättningarna.

Jag är inte såld på hur Public Service hanterar högerextremister. Men jag har en känsla av att det är såna här Kalle Anka-diskussioner mellan extremister som inte tillför nånting, men som ger väldigt mycket klick, som kommer vara det som finns kvar när de blåbruna väl lyckas lägga ner det helt…?

Vem bryr sig om att tillföra nåt till en diskussion? Klicken ska ju in.

Usch... Varje dag är verkligen ännu en att bli besviken på ännu en mans beteende mot kvinnor? Att hinna tänka “jo, alla män”? “Alla”, åtminstone i termer av att det inte går att se vem som är förövare. Har lust att gå i buddhistiskt kloster och få ro genom att meditera under ett träd och inte behöva störas av all maskulinitet som tar livet av moder jord där utanför.

Ärligt talat: det som gör mig mest trött är att det så ofta är män som borde veta bättre. Det finns någon slags bekväm myt om att progressiva män har gjort upp med mansrollen. Och gång på gång visar sig motsatsen. Kan nån döma mig om jag känner att det är “mannen” som koncept som är problemet?

Det är en klyscha, jag vet. Men jag tror att vi behöver prata mer om känslor. Att säga till män att de borde skita i andras förväntningar och känna efter. Det hade jag velat säga det till mig själv som ung många gånger. I kontexter som aldrig hade passat in i narrativ om män idag.

Jag vet inte om det är att jag är gravt demisexuell som gör att jag inte förstår det här behovet av att bekräftas med sex? Hur är man intim med nån, om det känns som ett utbyte på en marknad? Att ens känna för det utan känslan av ett samspel med nån som vill samma sak? Vill inte säga att straighta män ofta känns som permanenta oskulder på gruppnivå. Men har ni tänkt på hur många ligg som ärligt talat är rätt värdelösa? Om det är ren “tillfredställelse” som är poängen, så är det nog inte en nackdel att vara ensam?

Kom på hur avvikande jag var senast jag var på en träff där det rådde stor öppenhet och en ung tjej var väldigt fysisk. Inget ont om henne, jag är smickrad. Men jag kände mest “vad tänker du att jag ska jag göra med dig?” 🥺

Möjligen skeda, som med en katt. Det tror jag är väldigt underskattat: att ligga nära och lyssna på andetag och hjärtslag. Men ta för mig av hennes kropp som ett köttstycke, bara för att hon är söt? Nej tack.

Kanske har jag blivit så gammal så att jag bara känner att det enda viktiga är om jag känner för nåt eller inte? Det känns vuxet. Bara för att vara tydlig: det här handlar inte om att ha principer eller vara “god”, en “snäll kille”. Det finns liksom inte där. Jag var likadan när jag var tonåring och lekte religiös (på ett dåligt sätt) och absolut inte var nån ovanligt “fin” kille. Det är bara nåt som är vad det är, som inte är enligt normen.

Det kan finnas lust, men den är lite som att starta en bil: det blir motorstopp utan en känsla av att det här är en spännande person som jag vill känna närmare, som samtidigt gör mig trygg för att hon är en bra person. Att nån känns som en bra person inte betyder att hon är det. Men det är det mönstret som är avvikande från normen, när det gäller att vara man och straight.

Jag vet hur det tas emot att dra upp begrepp som demisexualitet. Men tycker att det är jättebra att man faktiskt kan känna igen sig och inte bara vara “Den Andre”. Till slut kanske alla får vara sin egen mosaik? Varför skulle en bekräfta sig själv för en norm som man förhoppningsvis vill bekämpa?

Om nån hånar mig för brist på manlighet för att jag inte är en primitiv alfa-orch så låter jag väl bara det rinna av mig? Jag börjar väl inte äta kött eller skjuta på gulliga djur för att blidka fascisters manliga norm heller? Behöver vi hjälpa varandra med att inte ha deras sätt att tänka i bakhuvudet?

Jag är väl tekniskt sett en straight cisman, men jag skulle aldrig ha en röst i typ “straighta manliga rådet”, för att jag är helt avvikande. Tyvärr är det en sorglig insikt om hur mycket vad folk ser ut att vara, att även den som är superladdad med progressiva attityder kan ha ett beteende som är nåt helt annat?

Jag tror som sagt inte ens att jag är ovanligt “snäll” som inte är en förövare mot kvinnor, som personen i fråga. Det finns mycket här inne som är jättemörkt och problematiskt. Men inte just längtan efter att bli den här maskulina urbesten som ständigt behöver tillfredsställas med levande köttstycken. Då går jag hellre i kloster.

Den här övertron på att människor har principer på det sättet är kanske vänsterns akilleshäl? Ibland tror jag att fascisters trumfkort är att det enda de egentligen tror på, utöver sin jakt på pengar och status, är typ “magkänslan”?

Ibland är jag faktiskt glad om det är så att min magkänsla är så avvikande att jag känner att jag lever på en annan planet än den som ingår i en manlig norm.

Låt den förbli så.

Hade ett intressant samtal med en vän som aldrig varit religiös, som undrade om vilken total kollaps det måste vara att sluta vara det? Jag blev ju katolik när jag var 14 och var på pappret med till jag var 24 (i praktiken slutade jag vara aktiv långt tidigare).

Men det här med att byta “sida” eller “livsfilosofi” är nog inte så dramatiskt, mer än helt enkelt att flyta in i och bli ett med de värderingar man redan har. Eller kanske att alla går igenom olika faser i livet där vissa sammanhang är viktigare än andra? Det kan säkert vara en djup kris om ens hela verklighet är styrd av detta. Men jag tror snarare att man ska höja på ögonen om nån säger det är så mycket värre än att tolerera sin medmänniskas giltighet.

Min poäng var att den skalan är betydligt mera flytande än så. Däremot var nog verkligheten mer "magisk" när jag i tonåren. Även om jag inte var nåt dygdemönster, direkt.

Det är liksom ingen skarp gräns, i stil med vad nån som vill skriva ett partiprogram skulle vilja ha. Mer en diffus känsla, i stil med att saker har ett inneboende syfte, att det är ett rimligt argument för nånting.

Jag tror absolut inte det idag. Sånt snack förstås ofta är den härskande klassens sätt att legitimera sin egen makt som “naturlig”. Däremot lever de flesta troende vanliga liv och det tänket skiljer sig inte så mycket från normen som en kan tro. Ibland tänker jag att influencers på instagram som kränger “manlighet”/”kvinnlighet”, “neolitiska milkshakes” och kvartporfyr att ha som preventivmedel, gör samma sak som de som använder Guds vilja eller “skapelseordning” som referenspunkt för vardagliga problem.

Därmed inte sagt att det kan finnas spår av att exponeras för auktoritära sammanhang och drag på andra sätt. Messade samma vän i morse om att jag vaknade och grät för att jag hade en dröm om en gammal förebild från när jag var ung, där jag och den personen hade en helt vanlig konversation förutom att hon var lite besviken. Det räckte för att jag skulle bryta ihop.

Det är nog inte nån skarp "lära" utan känslan av nån med makt måste bekräfta en för att ens egna tankar och känslor ska vara giltiga den sämsta erfarenheten från det där äventyret. All makt kommer från Gud, säger katolska kyrkan. Allt dåligt som händer är en prövning för de rättfärdiga troende. Och om du mår bra så är det tack vare Guds nåd. Den där mentaliteten av att behöva bli bekräftad av nån med makt är nåt toxiskt jag gärna hade sluppit ha i bakhuvudet, om jag nu fortfarande har det.

Jag tror dock att den mentaliteten självklart är nåt som kan drabba en i helt andra sammanhang som inte är religiösa också, som inte “andrefieras” lika lätt. För att exakt samma mentalitet ganska lätta lätt kan uttryckas utan att nämna G-ordet, i ideologiska, ekonomiska, sociala eller andra sammanhang. Svenska kyrkan gör så mycket bra och är den enda stadigt humanistiska institutionen att t.o.m. jag har lust att gå med, fast jag är panteist.

Jag tror att tanken på att troende är några “andra” går ut på att en själv är en del av en norm. Den kommer inte fram när nån tror att LCHF botar cancer och alla problem. Eller betalar ett medium för att prata med döda släktingar.

I alla fall om den som gör det känns tillräckligt som “vi”. 🥲 Allt för ofta kokar det mesta i svensk samhällsdebatt ned till det.

Tyvärr.

8 mars på P-kansliet! ♀️✊Hurra för alla tjejisar! Ni är finast och bäst!

Dagen till ära: en fredag, dvs. den “blötaste” dagen på arbetsveckan, har HR-chefen Zoltan Kundera (katolik som Sari) låtit en tjänsteman köpa rosa prinsesstårtor, för att fira att det är "stora tjejordagen".

Blir också dry martini eftersom tjejer gillar sånt. Sari bävar lite för just "draja" eftersom det har en tendens att ge honom halsbränna. Men han blir ändå jätteglad när Roddan vill att han ska göra en till henne. 🥰

På kvällen bjuder Roddan in sina bästa från partivänstern till “studiecirkel” på det “lilla huset” norr om Gärdet, i fransk feminism. Roddans pappa är diplomat och hon kan tack vare det tala franska.

Sari är taggad men det blir mest att Roddan håller monolog om att hon läst en bok. Sen får hon idén att dagen till ära utse “årets manliga särartsfeminist”. Den består av tipsrunda om hennes liv och verk och i att sjunga karaoke.

Sari tänker att han måste vinna eftersom de båda gillar gothmusik. Han blir bedrövad när hon till sist säger att det naturligtvis är ledare P-Nisse som är “årets manliga särartsfeminist”.

Killarna börjar därefter gräla om att den älskade ledaren är värdelös. Det ju är ju för katten hon som borde vara partiledare?

Snart ändrar hon sig och säger att det är hennes pappa som är den bästa särartsfeministen. Då kan ju ingen protestera.

Sari tänker ändå i smyg att det egentligen är han som “vunnit”, när han däckar och får sova över. 🖤

Många på jobbet har bakgrund från Östeuropa och har vana att fira. Faktiskt är det nog fler östeuropéer och finnar på jobbet än etniska svenskar - skulle man räkna skåningar som danskar skulle “äktsvenskarna” vara en försvinnande minoritet. Eftersom “Sari” (Sariel Lievenstein) och Noah Segal liksom Roddan enligt nån slags “folklig visdom” (internet) anses vara judiska, fast ingen i trion egentligen är det, så kan väl inte heller de räknas in där?

Roddan har berättat om att när päronen växte upp i Rumänen så fick alla kvinnor blommor, den här dagen. Naturligtvis har Sari - sin dåliga lön till trots - tagit med sig den finaste buketten han hade råd med. 💐

De konstaterar att allt inte var dåligt under kommunismen ändå. Han tänker på när han tidigare berättade att han läst en (förvisso kritisk) biografi om Mao på gymnasiet. Även då reflekterade de, vilket inte öht. passar in i en storyline om vare sig högerextremister och/eller neokonservativa, om att han kanske var en krigshjälte när han var ung. Men att det här med att bli diktator gör människor sjuka i huvudet? 🤔

I vanliga fall hade såna uttalanden varit direkt livsfarliga. Alla i Partiet samlar ju skit på alla. Man har inte vänner här, man har tillgångar och belastningar i sin väg till pengar och status. Men Sari känner sig ändå trygg och avslappnad med Roddan. Hon känns som en mentor och lite som en storasystersgestalt.

Hon är säkert väl värd det förtroendet. 🥲

Det finns tydligen ett formulär för sånt här.

En “ond” som blir en “god” ska på nåt sätt “se ljuset”. Gärna nåt traumatiskt. Nåt som gjorde att man insåg hur fel allt var och gick därifrån som en ny människa.

Jag har försökt hitta min.

Den finns inte.

Det här är lite opraktiskt. Jag önskar att jag var mer som Heberlein som kunde skriva vad som helst. Och sen vad som helst en gång till, fast med annat innehåll. Tjejgissningen personifierad.

Men jag tillhör liksom inte den samhällsklassen. Och visst, en enkel googling på mitt namn visar att jag började mitt vuxna liv med att jobba åt SD. Tyvärr. Jag kan skriva hundra texter om dataspel, historia eller nåt annat som är roligare.

Men Google kommer liksom inte börja inte tänka: jaha, nu har han skrivit tillräckligt mycket om Heroes of Might and Magic, då glömmer vi det där andra.

Det är deprimerande. Men samtidigt. Fan vad ovärdigt det måste vara att göra göra karriär på att vara före detta nånting? Ovärdigt och ganska o-trovärdigt, till och med?

Grifters gonna grift. Har man tillräckligt mycket clout kan väl vilket infall en har som helst bli en krönika som betalar rosévinet i Almedalen? (som är svindyrt om man inte hittar nån som betalar dem åt en, jag vet!)

Det märkliga när jag försöker rekonstruera min politiska utveckling är hur lite dramatik jag hittar. Det finns ingen dörr som slår igen.

Snarare en massa små saker som långsamt slutade hänga ihop.

Kollar gamla chattar från 2017 när jag var moderator på ett politiskt rollspel. Vi var definitivt dedikerade i att vi ville slänga ut alt-right och sån skit från vår gemenskap. Och jag hånades som vanligt för att jag alltid varit feminist.

I en chatt med bara grabbar (en var svart! så vi hade en svart kompis, åtminstone). Grejen är att normaliteten liksom i sig är det som producerar den politiska utvecklig vi ser. Det ser jag i den där chatten: Bögar är roliga. Autister är roliga. Muslimer spränger saker. Folk måste sluta vara kränkta. Och så vidare.

Ingen sitter där med en dödskalleflagga och håller tal om den vita rasens framtid. Folk sitter och snackar skit. I sin vita, manliga, heterosexuella norm.

Tror att jag länge letade efter något djupare när jag försökte förstå min egen historia. Någon ideologisk kärna. Någon avancerad analys som måste plockas isär. Kanske för att “jag var kär i en SD:are” allternativt “hade en destruktiv relation” inte passade så bra för konflikträdda svennar som tycker att det är jobbigt med känslor, i deras normalitet?

Men jag var tonåring. Mycket av det jag trodde på var saker vuxna människor omkring mig sa med stort självförtroende. Folk var liksom sådär. En del var motsägelsefullt. Och en del tänkte jag förmodligen aldrig igenom över huvud taget.

Jag hade liksom ingen makt över det, för jag hade inte den positionen i maktstrukturen.

Men jag orkar inte heller låtsas att en sjuttonåring konstruerar sitt politiska universum ensam i ett laboratorium. Att bara få hänga med polarna spelar roll (jag blir så jävla seg efter jobbet av att bara vara singel och bo själv). Bekräftelse spelar roll. Vem man beundrar spelar roll. Och vem som ger en jobb spelar definitivt roll.

Och därför blir jag lite skeptisk till hela genren avhopparberättelse.

Inte till att människor ändrar sig. Utan till föreställningen att den som gjort det automatiskt sitter på någon särskild moralisk eller politisk kunskap.

Det finns en marknad för sådana berättelser. Högern har sin tröttsamma jävla ”why I left the left”-industri, där människor kan bygga hela offentliga identiteter på att de en gång stod någon annanstans.

Vänstern behöver inte uppfinna en spegelvänd variant.

För det som oroar mig mest med min egen erfarenhet är precis att det inte krävdes någon stor idé för att hamna där.

Asså. Mycket kunde bara rulla på. Och kanske är det också den lite mindre dramatiska trösten. Som inte betalar så många glas rosé i Almedalen. Men som är, typ, på riktigt.

Det behöver inte komma en blixt från himlen för att människor ska kunna sluta rulla med. Man behöver bara fatta att man själv kan vara den som är den där “Den Andre”, en vacker dag.